Nu börjar det.
Boken är färdigsatt och skickad till tryckeriet. Just nu känns som att stå hukad i startblocken, pirrig av otålighet att få släppa loss och komma iväg (jo, jag vet, jag sprang skolSM, 60 m på 9,1). Nu måste jag först vänta två veckor på provboken. Den är sista chansen att rätta till eventuella korrekturfel. Naturligtvis är det något som kommer att slinka igenom, fast jag tycker att det är omöjligt så många gånger som manuset är korrekturläst. Ettusen böcker är beställda. Nu börjar arbetet med att se till så de blir sålda också.
Detta har jag uträttat idag: Skissat på bilder och texter till en hemsida för förlaget Blackskerry och en för min författarhemsida katinkabille.se. Bokat tid för möte på webbyrån imorgon. Skickat in avtal till Bokinfo. Skrivit på mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel. Mailat Adlibris om att jag vill ha ett avtal för konsignationslager. Skrivit ut elibs handbok på nätet om hur man publicerar en e-bok. Bestämt f-pris (förlagspris) för boken. Dvs mitt nettopris till bokhandeln exkl moms. (130:- slutade det på efter konsultation med Kulturrådets hemsida och facebookgruppen Egenutgivarna.) Bokat annons om boksläppet i Ö-bladet, samhällsföreningens vårprogram. Bokat Flatöskolan för boksläppsfesten. Den blir på Påskdagen!
Så här blev förresten mitt författarporträtt. Jag är nöjd, jag vill att folk ska känna igen mig när vi träffas.
Så här ser titelbladet ut inne i boken. Tina Back har har layoutat omslag och försättsblad, Kristin Bille har gjort loggan till förlaget.
Författarlycka #1. Omslaget!
I morse kom det efterlängtade mailet från Tina på Nordlitt som fått i uppdrag att designa omslaget till Diktaren. Jag hittade henne på Facebook – var annars? Ibland tänker jag att jag måste minska ner min tid på Facebook. Men vad skulle jag ha tagit mig till utan alla hjälpsamma människor i de olika grupperna för författare och egenutgivare?
Via gruppen Egenutgivarna hittade jag till exempel boken ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, helt nödvändig för den som tänker ge ut en bok på eget förlag.
Omslaget som Tina gjort träffade mig rakt i magen. Det är precis som jag vill ha det, fast det inte alls liknar den skiss jag skickat till henne. I mailet förklarade hon varför min idé inte fungerar som omslag, och det är bara att böja sig för proffskunskapen och inse att hon har helt rätt.
Bilderna har jag tagit själv. Bryggan vid Handelsman Flink en tidig morgon när höstens hummerfiske har dragit igång. Det gråtande barnet är ett av mina barnbarn första gången hon träffade tomten för några år sedan. Numera sitter hon glatt i hans knä. Hennes lillasyster blev mäkta stolt över bokomslaget, övertygad om att det var en bild på henne.
Som motvikt till det skräckslagna barnet kommer här en dagsfärsk bild på samma barn som tre gånger på raken slog sin morfar i Kinaschack.
Författarproblem #1. Sneda öron.
Ska man försöka anpassa sig efter vad som säljer, eller ska man lita på att det ändå blir bäst att vara den man är? Den frågan diskuteras ganska ofta inom gruppen Författare på Facebook (där jag hänger alldeles för mycket).
Diskussionen brukar sluta med att det ändå är bäst att vara den man är, även om man inte kommer att bli miljonär på sin bok. Inte ens de största förlagen känner alltid igen en bestseller, om man undantar en ny Läckberg eller Guillou.
Nu undrar jag om detta gäller även en författares utseende? Så länge dagsljuset räckte idag slet jag med mitt författarporträtt. Inte det lättaste att få till på egen hand, trots systemkamera och fjärrutlösare. Porträttet är viktigt, det ska vara med både på bokens flik, i pressreleaser och i annonsen i Svensk Bokhandel som når alla bokhandlar och bibliotek. När jag äntligen var hyfsat nöjd efter att ha fixat till färger och kontrast i Lightroom såg jag. Glasögonen. De sitter ju helt snett!
De har alltid suttit självständigt placerade, insåg jag när jag tittade på samlingen av senare års självporträtt. Mitt vänstra öra sitter närmare halsen än det högra örat. Det hjälper inte att försöka trycka till bågen. Jag minns nu att optikern brukar muttra, värma och böja mina nya bågar, till föga nytta enligt bilderna.
Så nu är frågan. Duger jag som jag är? Eller ska jag försöka göra våld på mitt rätta utseende genom att till exempel palla upp gasögonskalmen med en bit bomull. Säljer jag bättre då? Tills vidare satsar jag på att lura betraktarens öga. De korta sekunder folk tittar på min bild hoppas jag att de ägnar åt att fråga sig varför jag lägger upp två bilder. Vem tror jag att jag är?
Slutet gott.
Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?
I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.
Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.
Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.
Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.
Och nu blir det champagne.
Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.
Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.
Ljusning i Las Palmas
I fredags föll allt på plats. Fast jag var på stranden hela dagen och ägnade mig uteslutande åt att omväxlande simma i höga dyningar och slappa på stranden. Kanske var det därför? Jag försökte vara närvarande i nuet som det heter. Bara njuta den sista dagen i Las Palmas.
Plötsligt fanns beslutet bara där. Jag ger ut min bok själv. Jag vet att den är bra och välskriven, det har jag ju faktiskt papper på både från förlagsredaktörer och andra i branschen. De refuserar för att de inte tror på tillräckligt stor försäljning. Jag behöver inte tänka så krasst. Några läsare kommer säkert att gilla boken. Inte hundratusen, så att jag blir lite rik, men det räcker med hundra för att jag ska bli väldigt lycklig. Den har förresten bytt namn. Glöm Marvatten. Nu heter romanen Diktaren, vilket passar bättre in i den serie på tre eller fyra romaner som jag planerar.
Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte exakt. Det finns så många vägar idag, det är inte svårt att själv ge ut en bok. Lika lätt som att sprida sin musik, och se vad som hänt med den branschen. Inte konstigt att bokförlagen vill vara säkra innan de vågar satsar på en debutant. Det handlar om överlevnad. Kanske anser förlagen dessutom att jag är för gammal? Ja, jag känner till några kvinnliga författare som debuterade i min ålder. Men det var längesen, före e-böcker och POD (print on demand).
Om en vecka ska jag träffa en nestor inom egenutgivning och få goda råd.
Annat klarnade också under den där sista dagen på Playa de Las Canteras. Vad ska jag göra med resten av livet? Snart har jag ju inget jobb heller. Du kanske har en livskris? föreslog kära väninnan, som dessutom är psykolog, för ett tag sedan. Då hade vi pratat med varann en halv minut och jag kände inte igen henne. Det var riktigt skrämmande, även om det rådde svår stress just då och hon hade sin kapuschong uppfälld.
Krisen handlade nog mest om var jag ska bo när jag blir gammal. När ens mamma dör kommer Gammal närmare. Snart, tänker man om man är lagd åt det katastroftänkande hållet. Gammal och ensam (om statistiken får rätt) i ett stort hus på Flatön vill jag inte bli. Nu har jag en bra Plan.
Samtidigt vet jag förstås att alla planer bara är bländverk och önsketänkande. Varje asylboende, varje sjukhus är fullt av människor som hade helt andra planer än att hamna där. Livet handlar bara om att halka på rätt bananskal. Men i väntan på nästa bananskal känns det ändå skönt att ha en Plan.
Skrivdagbok Las Palmas
En vecka kvar. Jag sover, promenerar längs stranden, snorklar, läser och skriver. Helt utan struktur. Det enda som är någorlunda lika varje dag är måltiderna. Gröt med äpplebitar på förmiddagen, sallad eller yoghurt med frukt vid tretiden, middag sent på kvällen, oftast på balkongen. På en vecka har jag nu gjort slut på en flaska vin. Ikväll ska jag göra en blandning av pasta, grönsaker och grillad kyckling.
Man lever oerhört billigt här, om man kan laga mat själv. Å andra sidan blir mathållningen rätt enformig om man inte vill kasta en massa mat. Det tar flera dagar för en person att äta upp en påse pasta eller en grillad kyckling, för att inte tala om en burk pesto eller en flaska olivolja. Tur att grannen Ulla 80+’gärna tar emot överblivna matvaror när jag reser härifrån.
Jag försöker att bara vara, inte kräva någonting av mig själv. Inte betygsätta dagarna utifrån vad jag uträttat. I början flängde jag runt som en uppdragen fjäder, skulle hyra cykel, gå på konsert, anmäla mig till yogan, gå långpromenader, köpa julklappar och skriva minst sex timmar varje dag. Nu låter jag dagarna gå. Skriver tills jag somnar, vaknar när det blivit ljust, badar när det är lågvatten så man kan snorkla bland klipporna. Skriver när jag får lust. Det är tvärt emot alla råd man får i skrivarhandböcker och på skrivkurser, och tvärt emot mina egna normala skrivrutiner. Man måste ha disciplin och rutiner. Men ingenting är normalt just nu. De får vara så ett tag.
Synopsis och handlingen i grova drag är upplagd i Scrivener och jag har kommit en bit på väg, börjat beta av kapitlen. Det blir ingen feelgood. Jag hade med mig flera feelgood romaner hit som nu är utlästa och utlagda i receptionen till den som vill ha dem. Det är helt enkelt inte min stil. Arbetsnamnet på den här boken, min andra, var länge Målaren, men nu har den bytt namn till Meningen med döden. Fast handlingen är i stort sett densamma. Kvinnors villkor och livsval idag och för hundra år sedan och så en del spänning och relationer på det. Miljön i Marvatten är Flatön, i den här boken har jag flyttat huvudpersonen till Fiskebäckskil.
Så, nu avslöjar jag inget mer. Det kommer att bli intressant (åtminstone för mig) att backa tillbaka till det här blogginlägget om ett år. Jag vet ju att historien kommer att dra iväg i riktningar som jag inte har förutsett. Synopsis är ett koppel jag behöver för att hunden ska gå min väg. Men efter ett tag måste han släppas lös, och då är det jag som får hänga på dit han har lust.
Min underbara, helt perfekta skrivarlya kostar 1500kr i veckan. Inklusive rena lakan och handdukar och wifi. Här utsikten från balkongen söderut. Bästa snorklingen är direkt till höger nerför trappan. Playan Las Canteras har blå flagg.
Här är utsikten från balkongen åt andra hållet. Det är lågvatten på bilden. Lägg märke till skylten med aktuell temperatur.
Nytt kapitel i Las Palmas.
Just när jag behövde det som bäst kom ett mail med ett oemotståndligt erbjudande. Ett sent återbud. Kunde jag? Två veckor helt för mig själv i ”mitt” gamla hus alldeles vid strandpromenaden i Las Palmas. Apollo hade en restresa till priset av en vinterjacka. Odd nästan sparkade iväg mig (vilket inte är så storsint som det låter, om man vet vad han har fått utstå från mig den senaste månaden).
Här har jag skrivit det mesta av min första roman Marvatten. Den som ligger i byrålådan nu, tillsammans med ett antal skriftliga omdömen från förlag som inte vill publicera den. Redaktörsutlåtanden som berömmer men avråder. Utskrivna mail från förlagsredaktörer som tackar nej men gärna ser att jag återkommer med något annat.
Egentligen hade jag tänkt strunta i det där med ”något annat”. Jag har redan kommit en bit på väg med en uppföljare till Marvatten. En spänningsroman där intrigen har sina rötter några generationer bakåt. Precis som i Marvatten. Karaktärerna är på plats, tidsplanen skissad, intrigen nästan klar, åtminstone så långt som behövs för att börja nysta i berättelsen. Men där har jag fastnat. Knappt ett ord har blivit skrivet sen vi kom hem från båten. Inte så konstigt med tanke på hur livet sett ut i november. Men orsaken ligger inte bara där.
Vill jag göra om samma sak en gång till? Med samma resultat? Eller ska jag försöka tänka lite smartare och anpassa mig lite mer efter det som säljer, det som förlagen vill ha. Det verkar stavas Feelgood och Deckare. Det närmaste feelgood jag har åstadkommit är novellen Harry Boy som publicerades i en veckotidning och vann pris. Tveksamt om jag klarar att hålla den tonen under trehundra sidor, utan att bli ytlig och ointressant. Det måste dessutom finnas en mening med romanen. Jag vill skriva om ensamhet och underkastelse, om att hitta styrkan att resa sig upp och gå, om att det aldrig är för sent att följa en dröm. Kan det bli spännande feelgood av det, tro?
De närmaste två veckorna ska jag försöka.
Novell: Spelaren.
Den här novellen skrev jag för en tävling i tidningen Allas, men glömde skicka in. Men den hade ändå aldrig haft en chans, förstod jag efter att ha skickat in den till Året Runt. Den blev refuserad och jag fick ett vänligt mail från redaktören om hur de vill att deras noveller ska vara utformade. Du kan läsa det mailet här.
(Av någon anledning vill inte min Ipad visa mer än början av novellen, sen blir den täckt av bilder. Hoppas din padda är bättre uppdaterad. På datorn syns texten i alla fall som den ska.)
SPELAREN
Tolvåringens arga, gälla röst skar hennes hjärta i bitar.
”Det mungot, han förstör allting!”
”Det heter inte mungo utan mongo och du får inte säga så för mamma.”
Tvillingsysterns röst var tystare, beskäftig. Hon kunde se sina barn framför sig bakom dörren som stod på glänt. Ryggarna avvisande vända mot henne, de smala nackarna böjda över datorn.
”Varför måste vi vara med honom när vi har lov? Varför ska han få bestämma? Varför frågar hon inte oss först?”
Samuel började svära. Spydde ut en lång ramsa tillmälen och könsord som hon inte visste att han kunde.
”Lägg av”, väste Lisa. ”Hon kan höra!”
Sanna knöt händerna, rörde sig så tyst hon kunde, lämnade köket med disken efter frukosten och sjönk ner på sin obäddade säng i vardagsrummet. Hur hade hennes snälla ungar förvandlats till dessa främmande monster? Vad hade hänt med hennes omtänksamma, hjälpsamma tvillingar? Varför vände det aldrig?
Skilsmässan från deras pappa låg flera år tillbaka i tiden, Rickard och hon hade numera inga konflikter, inte ens sedan han blivit pappa igen. Hon var inte bitter över att han bodde kvar i villan medan hon fått flytta till en tvåa i förorten. Det var trångt den veckan hon hade barnen, men det fungerade. Ekonomiskt gick det precis ihop. Hennes lön räckte inte till tvillingarnas datorer och sportlovsresa till Norge men deras pappa hade råd och betalade utan diskussion. Allting hade ordnat sig till det bästa. Nästan allt.
Hon vände sig på magen och klöste med fingrarna i kudden, tog stryptag på skumgummifyllningen, riktade ilskan som vällde upp mot någonting annat än sina ungar. Skulle de aldrig acceptera Teodor?
Under nästan ett år hade hon gradvis försökt vänja dem vid att han fanns, kompromissat och lirkat. Varannan vecka, när barnen bodde hos Rickard, bytte hon själv liv. Måndag morgon låste hon ytterdörren lätt om hjärtat och med en pirrande värme i kroppen, visste att hon inte skulle behöva låsa upp igen förrän nästa söndag, några timmar innan tvillingarna skjutsades hem. De visste naturligtvis också, men de nämnde aldrig Teodor, låtsades som om han inte fanns.
Rickard var glad att hon träffat någon, det visste hon. Det var inte hans fel att barnen satt sig på tvären som en kork som tryckts baklänges ner i flaskhalsen.
Det var så orättvist. Som vanligt kom tårarna när ilskan ebbat ut. Varför missunnade de henne att vara lycklig?
”Mamma, vi sticker ut ett tag.” Lisa och Samuel stod i dörren med ytterkläderna på.
”Har ni redan spelat färdigt? Teodor kommer ju snart, kan ni inte hålla er inne tills dess?”
Samuel ruskade på huvudet och drog ner mungiporna i en föraktfull grimas, hon förstod att hon sagt något ovanligt dumt. Igen.
”Vadå spelat färdigt? Det finns inget som heter så. Man blir inte färdig med Minecraft.” Hans röst var gäll och lite hes, snart skulle målbrottet slå till på allvar, tupparna överraskade honom ofta och gjorde honom osäker och argsint. Hennes lilla keliga kille, hon hade fortfarande kvar hans snuttefilt i garderoben som ett minne.
”Färjan går klockan fyra och den väntar inte på oss. Missar vi den så går det ingen sen. Ni får hålla er på gården där jag kan se er! Ta med soppåsen är ni snälla.”
De skruvade på sig, såg ner i golvet, undvek att titta på varann. Hon lät bli att säga någonting om hur roligt det skulle bli att åka till Danmark och bo på hotellet med palmer och äventyrsbad. Hon hade redan försökt. Den enda reaktion hon hade fått var att de redan varit där, med pappa. Får vi ta med datorn? hade Samuel frågat, och än en gång hade hon känt den hemska och overkliga impulsen att ge honom en örfil.
Teodor hade tröstat henne, de var inga småbarn längre som kunde mutas med godis och bio. Det är som när man får en ny klass, hade han sagt. Det kan ta halva terminen innan de litar på mig, och jag på dem. De vill inte ha någon ny pappa och de är rädda att förlora dig, det är helt naturligt. Egentligen visar de bara hur mycket de älskar dig.
Svartsjuka är vad de är, hade hon tänkt. Precis som sin pappa. Ska svartsjuka få förstöra allting en gång till?
Hennes kabinväska och barnens ryggsäckar stod packade i hallen, hon hann precis diska och bädda och sminka sig innan det ringde på dörren och Teodor stod där och log mot henne med snön som en smältande basker på toppen av sin lockiga kalufs. Eftersom inga barn var hemma kastade hon sig i hans famn, stack in armarna innanför den öppna rocken, tryckte sig nära, nära tills hon kände hans hjärta bulta mot sin kind. Drog in doften som var han, lindblom från tvättmedlet, citron och lavendel från rakvattnet och längst in den svaga noten av kanel som var hans egen kroppsdoft. Jag skulle känna igen honom med förbundna ögon på lukten, hade hon tänkt en gång när hon låg sömnig och nöjd i hans armar.
Han vände upp hennes huvud och kysste henne försiktigt, torkade av lite läppstiftskladd från sina läppar mot baksidan av handen och greppade sedan packningen.
”Jag bär ner det här till bilen medan du och ungarna gör er klara”, sa han. ”Det är ingen stress, men det tar nog en stund att gå till båten från parkeringen. Den här avgången var fullbokad.”
En halvtimme senare var den förväntansfulla stämningen förvandlad till panik och ursinne. Tvillingarna var spårlöst försvunna. Ryggsäckarna i bilen gav ifrån sig djurläten och fåniga skratt när Sanna ringde upp deras mobiler, båda låg nerpackade i respektive ytterfack.
”De går aldrig ifrån sina nya iphones”, sa hon hårt. ”Det här är planerat. Jag hatar dem!”
Han stod stram i ansiktet och tittade på klockan.
”Danmarksresan kan vi glömma nu”, sa han. ”Men vi måste ju hitta dem och reda ut det här. Tänk efter en gång till, varför ville de gå ut?”
”Jag har ingen aning, de ville bara ut. Jag bad dem ta med soppåsen och hålla sig inom synhåll.”
Kodlåset på soprumsdörren klickade till. Två sorgliga figurer satt därinne, hopkrupna på golvet. Samuel direkt på den kalla betongen med ryggen mot en kasserad TV och ansiktet gömt i armarna, Lisa på en hoprullad men ändå uppenbart smutsig orientalisk matta. Hon lyfte hakan som vilat på de uppdragna knäna och stirrade ilsket på Sanna med svarta ögon och kritvita kinder.
”Varför kom du aldrig? Du visste att vi skulle gå hit! Vi har ropat och skrikit och bankat på dörren i flera timmar!” Hon slog händerna för ansiktet och började storgråta. Sanna kapitulerade och föll på knä, kramade den stela ryggen och mumlade tröstande ord in i en svettig nacke. Såja, såja älskling, nu är allting bra.
En granne trängde sig ursäktande förbi fullastad med påsar och kartonger, sneglade på scenen därinne men sa ingenting.
”Det verkar som om barnen blivit inlåsta”, sa Teodor. ”Har det hänt förut, att dörren går i baklås?”
”Inte vad jag vet”, svarade mannen. ”Den kan vara trög ibland, dörren, man får liksom ge den en extra knuff. Jag skulle inte låta mina ungar gå ner hit själva.”
Efteråt, när tvillingarna satt i sitt rum framför datorn igen och Teodor och Sanna gett sig ut för att köpa pizza, sa Sanna med darrande röst:
”Det där att dörren gick i baklås. Det är nonsens. De har gått ner med soporna hundratals gånger. Dessutom skulle någon ha hört om de bankat och ropat.”
Teodor gick sammanbiten bredvid henne med armen om hennes axlar, det hade börjat snöa igen men det var inte därför hon frös så att hon skakade.
”Vi löser det här, Sanna, jag lovar. Bråka inte med dem, det gör dem bara ännu mer envisa.” Han stannade, drog henne närmare intill sig och sa lågt med munnen i hennes hår:
”Du tror väl inte att jag låter mig skrämmas bort nu när jag äntligen har hittat dig?”
Veckorna gick. Minnet av barnens svek satt kvar som en tagg i strumpan och hon hade börjat se på dem med nya ögon.
”Det känns som att resa tillbaka till ett krig”, klagade hon för Teodor en söndag när hon stod med sin packade väska i hallen, försenad, uppgiven och gråtfärdig.
”Jag har ingen chans, de är två mot en. Jag når inte fram till dem längre, det enda de bryr sig om är sitt eviga dataspelande. De skulle hålla på dygnet runt om jag inte gick in och tog ifrån dem datorn på kvällen.”
Han slöt henne i famn, höll om henne tills världen blivit hel och uthärdlig igen.
”Jag kanske har en ide”, sa han. ”Vi pratar mer om det i Varberg. I lugn och ro.”
Resan till kurhotellet i Varberg var hans födelsedagspresent till henne. Supé, övernattning och en timmes ayurvedisk helkroppsmassage. Hennes systerdotter Rebecka hade lovat sova över hos tvillingarna eftersom det var hennes barnvecka. De hade konstigt nog inte opponerat sig. Medan de flöt fram på kustvägen söderut med Lars Winnerbäck i öronen, solen på väg ner i havet och våren som en ljusgrön aning över böljande fält vågade hon tänka: Äntligen vänder det. Nu är det min tur.
Hon upptäckte inte det missade samtalet förrän de kom tillbaka till rummet efter middagen, fnissiga av japanskt risbrännvin, förväntansfulla inför kvällens avslutning i den breda dubbelsängen. Marmorbordet, där de lämnat kvar sina mobiler medan de gick till restaurangen, var vackert dukat med rosor, en samling småflaskor med olika massageoljor, några chokladbitar i cellofan, en liten flaska rosa champagne.
”Det är Rebecka. Det kanske har hänt något. Jag måste ringa tillbaka.”
”Om hon bara har ringt en gång är det nog ingen fara. Då skulle hon ha försökt igen. Eller skickat ett sms.”
Men den eviga oron för barnen hade redan lagt sig överst och trängt undan allt det andra, lusten och lyckan, berusningen. Hon måste ringa.
Lisa hade kräkts. Flera gånger. Nu sov hon, Rebecka tyckte att hon kändes varm.
”Jag ville egentligen inte ringa och störa, lite magsjuka är väl inte hela världen. Men hon var så eländig och grät efter mamma.”
”Vi kan inte köra hem nu. Vi har druckit båda två.”
”Det är ingen fara, hon sover ju lugnt. Försök nu glömma det här och njut medan du kan.”
Sanna ansträngde sig verkligen. Tvingade bort katastroftankarna, drack mer än han av champagnen och lyckades koncentrera sig på vad han gjorde med sina händer och sin tunga tills fotsulorna började glöda och hon lyfte mot taket.
Men morgonen efter var Lisa det första hon tänkte på. Hon väntade med att ringa tills efter frukost, men då hade Lisa inte vaknat än. Hon ringde igen efter sin behandling, nittio minuters helkroppsmassage med varma stenar. Hennes dotter ville först inte prata med henne, fick övertalas av Rebecka.
”När kommer du hem?”
”Hur mår du?”
”Skit, eller vad tror du?”
Ja, vad trodde hon? Den hemska sanningen var att hon inte var säker.
De satt på balkongen, planerade sommaren. En värmebölja hade fått våren att explodera, det var för kvavt att sitta i köket. Fönstret in till barnens rum stod öppet, där inne pågick en häftig diskussion, som vanligt helt obegriplig:
”Nej! Vänta säger jag, inte portalen! Vi måste enchanta svärdet först!”
Hon suckade och sökte Teodors blick. Enchanta?
Han sa:
”Jag har lovat ställa upp som coach under Dreamhack nu i juni.”
Hon sa förvirrat:
”Dreamhack?”
”Världens största datorfestival. Hålls i Jönköping varje år.”
”Ja, ja, jag vet. Men vad ska du göra där? Det är väl bara ungdomar som åker dit?”
De senaste två åren hade tvillingarna nästan tjatat livet ur henne och Rickard. Alla andra får! Men de hade varit överens om att barnen var för unga för att skickas ensamma till ett ställe med tjugotusen dataspelsnördar som hängde framför sina skärmar i tre dygn och höll sig uppe på energidryck. När ni fyllt fjorton, hade Rickard till slut lovat.
”Nja, dataspel börjar bli en etablerad sport. Precis som vilken idrott som helst. Vi har ett lag i skolan som siktar på SM nästa år. Dreamhack blir deras träningsläger, det är självklart att de måste ha med sig vuxna coacher. Det kommer att stjäla nästan en vecka av min semester, men jag kan inte svika. Du kanske kunde ta en solresa under tiden?”
Det hade blivit helt tyst innanför fönstret. Plötsligt stod Lisa och Samuel på tröskeln till balkongen.
”Ska DU till Dreamhack?”
Sanna tänkte att det var första gången hon hörde dem tala direkt till Teodor.
”Ni kanske också är sugna?” Han log vänligt mot deras misstrogna ansikten. ”Jag kan nog fixa två dagspass. Utan dator förstås, ni får bara gå omkring därinne och titta. Om er pappa kan komma och hämta er på kvällen.”
Hon hade redan somnat när han kröp ner bakom henne. Han viskade godnatt i hennes öra.
”Du sa att de var för stora för mutor”, mumlade hon.
”Alla har ett pris”, viskade han tillbaka.
”Jag visste inte att du var expert på dataspel.”
”Coach, sa jag. En sån som fixar mackor och ser till att de får sova ifred några timmar. Jag anmälde mig igår.”
”De kommer att genomskåda dig.”
”Det är redan avklarat. Ingen fara. Jag har just fått en grundläggande lektion i Minecraft.”
Hon vände sig om, försiktigt för att inte sängen skulle knarra.
”Så nu vet du vad som menas med enchanta?”
Han gnuggade sin näsa mot hennes och sa lågt:
”Kalla mig Dreamdragon.”
Så refuserar Piratförlaget.
Undrar någon hur ett refuseringsmail från Piratförlaget kan se ut? Jag har valt att vara öppen på bloggen och i Författargruppen på Facebook med försöken att få min roman publicerad. Om det är dumt eller inte får tiden utvisa. Kanske vore det klokare att ligga lågt och inte skylta med sina refuseringar? Men samtidigt tror jag att många förhoppningsfulla skribenter är nyfikna på den här sortens information. Hur tänker ett förlag? Hur bra måste ett manus vara för att de ska tycka det är värt att koppla in någon av sina redaktörer och hjälpa författaren att putsa bort det som skaver? ”Vi har resonerat lite kring detta…” Tänk om man ändå hade fått vara en fluga på väggen då.
Så här stod det i mailet:
”Nu har det gått en tid sedan du mejlade ditt manus Marvatten till oss för ytterligare en bedömning. Eftersom vi haft det hos oss flera gånger valde vi en annan lektör än senast, för att få ett par helt fräscha ögon på det. Så här sammanfattar hon sina tankar:
En spännande berättelse med många intressanta relationer och en detaljerad miljöskildring som säkert lockar såväl västkustbor som andra. Det är skickligt berättat med stilsäkert språk och ledtrådar som håller spänningen vid liv. Vardagshumor och allvarliga ämnen blandas. Tyvärr blir det lite rörigt med alla perspektiv och historier som ska bindas samman. Det behövs bättre anvisningar om hos vem läsaren befinner sig, och kanske skulle det också kunna strykas något perspektiv. Spökrösterna har jag svårt att svälja, ska de vara kvar tycker jag att de behövs göras något mer med, arbetas in i storyn.
Vi har resonerat lite kring detta sedan vi fick omdömet och landat i beslutet att ännu en gång tacka nej till att ge ut det.”
Jaja. Vad gör det om hundra år. Jag skriver på Målaren nu. Marvatten väntar tålmodigt på ett förlag som fattar hur bra den romanen är. Om ett år eller så ger jag ut den som ebok om ingen har nappat innan dess.
Akut avundsjuk.
Utan skrivtid och med fulast hem i världen försmäktar jag på denna ö.
Igår körde vi förbi Varberg och passade på att titta in hos bästisar. Alltså utan förvarning, praktiskt taget. Sånt man bara kan utsätta vissa vänner för. Vi hade inte setts på ett år.
”Vi köper med oss lite middag från Laxbutiken”, sa vi. ”Bra, då sätter jag på potatisen”, sa Hans. ”Suzanne kommer strax hem från jobbet, vi har lite rester kvar från igår också.”
Det blev en underbar kväll, vi satt kvar till sent och tog igen opratade saker. Njöt av att befinna oss i ett hem i total funktionell och estetisk harmoni, insvepta i ett moln av kärlek till konsten och skönheten. Och till varann, förstås. (Just det behöver jag gudskelov inte vara avundsjuk på.)
Idag ser jag bara allt jag inte mäktar med. Allt jag velat men tagit mig över huvudet. Trädgården som är på väg att bli en djungel. Sakerna jag samlat på mig men egentligen inte vill ha. Sakerna jag samlat på mig och gärna vill ha. Sakerna som översvämmar huset, står på fel ställen, samlar damm och inte passar in. Målningarna som aldrig blir klara och förresten är dåliga och talanglösa. Romanen som inte blir skriven för att jag irrar runt och krafsar planlöst i mitt fula, otrivsamma hus.
Jag vill tillbaka till min båt!!!
(Och ingen behöver känna sig tvungen att påpeka att jag är bortskämd och otacksam.)
