20 februari, Kategori: Författarblogg, Noveller

Harry Boy – novellen som vann andrapris i Hemmets veckotidning

Nu är tidningen borta från butikshyllorna så nu vågar jag publicera på min blogg. Den här novellen var införd i Hemmets Veckotidning 7 februari 2014. Den vann andra pris i deras novelltävling 2013.

HARRY BOY

Pojken bakom disken lyfte blicken från papperslappen i sin hand, som darrade lite. Hans ögon var blanka.

– De e en högvinst, sa han nästan viskande och glodde misstroget in i sin maskin.

– Jaha, hur mycket? undrade jag och tänkte att det tror jag så mycket jag vill, han måste ha sett fel.

– De kan jag inte se här, då måste jag kolla alla loppen.

– Det var konstigt, jag har vunnit förr och fått pengarna direkt.

– Inte när det är över femtusen, då måste banken betala ut. Du får ta det här vinstbeviset och gå till sparbanken.

Efter besöket på banken kände jag mig vinglig som efter en halv flaska rött och i huvudet gick Eva Dahlgren på repeat: ”Det var evighetssekunder, tre korta andetag, hela livet vände, vem valde inte jag...” Tremiljoneretthundrafemtiotusen. Kronor.

Kjelle var utkommenderad till Dalsland för att reparera nedblåsta ledningar efter stormen, så jag hade flera dagar för mig själv. Det normala hade förstås varit att ringa till honom och till Veronica och berätta. Men jag tänkte bara på hur avundsjuka alla skulle bli. Varför just jag, liksom? Kjelle skulle vilja betala av lånen på huset och byta till jordvärme och köpa husbil. Veronica skulle önska sig en resa till Thailand med Thomas för att reparera sitt äktenskap. Mina arbetskamrater på Hemköp skulle gratulera och tänka medan de åt min firartårta att varför just hon, som redan har allt? Nu hade jag förstört chanserna för dem. För vem har hört talas om att två på samma arbetsplats blir miljonvinnare?

När jag sedan började fundera på alla hål som fanns att stoppa pengarna i räckte de plötsligt inte. Jag vågade inte ens ta ut sjutusen för att köpa en större tv på rea. Kjelle skulle ha frågat hur jag hade råd. Ljuga har jag aldrig varit bra på. Hålla tyst däremot, det har jag tränat på hela livet.

Det enda jag kunde komma på var att sjukskriva mig i två dagar för magsjuka.

Jag satt i hammocken på uteplatsen och åt mörk mintchoklad och lyssnade på musik i hörlurarna. ”Allt jag vill är att vi tar en dag i sänder. Ingen annan än du själv kan ta besluten.” Det kändes som om hon sjöng direkt till mig. Björn Ulvaeus är ett geni anser jag. Liksom Eva Dahlgren och Pernilla Andersson. Bland andra. De kan skriva texter som går rakt in i hjärtat. Jag vet att jag också har det inom mig, men vad hjälper det när man inte kan få ut det? I anteckningsboken som jag alltid bär med mig skriver jag upp bra börjor. En fin mening kan komma flygande när som helst, ofta när jag stryker Kjelles skjortor, konstigt nog. Han har rätt många skjortor.

Ibland har jag frågat honom, på skoj, varför en telemontör måste ha så många skjortor. Finns det en massa telemontriser som han inte har berättat om? Han uppskattar inte den sortens humor. Det är synd att vi skrattar åt så olika saker. Han skrattar förresten nästan aldrig. En av mina bästa egna texter som jag nästan har skrivit färdigt går såhär i refrängen: ”Jag har glädje så det räcker till dig, mitt hjärta rymmer kärlek som kan värma oss båda.” Den handlar om en kvinna som vill flytta tillbaka till sin barndoms stad där hennes första kärlek bor kvar. När jag har skrivit klart den ska jag skicka den till Charlotte Perrelli.

I alla fall så bestämde jag där i hammocken att vänta till rätta tillfället innan jag berättade för Kjelle eller någon annan. Det kändes konstigt. Jag har aldrig haft några riktigt stora hemligheter för Kjelle. Inte som den han hade för mig, med Bettan på Statoil. Jag väntade tills det gick över, jag visste att det bara var hans femtioårskris. Under perioden med Bettan skrev jag faktiskt några av mina allra bästa texter, en skickade jag till Bert Karlsson. ”Mitt okrossbara hjärta.” Han svarade aldrig, men jag kände igen mina ord, fast lite omändrade, i en låt som var med i Melodifestivalen året efter. Det var stort.

Vi är inte gifta, Kjelle kan inte se någon anledning eftersom Veronica inte är hans biologiska barn. Så jag gjorde inget brottsligt som satte in vinstpengarna på ett nytt, eget konto i Sparbanken, fast vi har huslånet och våra andra konton i Handelsbanken. Huset är ju faktiskt Kjelles, han hade det när vi träffades, men vi delar lika på kostnaderna.

När Kjelle kommit hem från dalslandsskogarna och jag gått tillbaka till kassan på Hemköp var det som om jag nästan glömde bort mina miljoner. Hemligheten låg där och jäste inom mig som en vetedeg, mild och doftande, men jag tänkte inte så ofta på vad jag skulle göra med pengarna. Det gjorde mig bara trygg och glad att de fanns. Tids nog skulle jag komma på bästa sättet att använda dem.

Visst är det underligt hur slumpen styr ens liv? Tänk om jag inte hade tagit på mig det där extra kvällspasset. Om han inte hade kommit in just då och köpt pocketboken Betvingade av Simona Ahrnstedt. Vi hade sålt mycket av den. Till kvinnor, alltså. Han var garanterat den förste manlige kunden. Mitt nya, glada jag kunde förstås inte låta bli att kommentera.

– Den där kommer du inte att kunna slita dig från.

– Jaså, den tror du passar en gammal ensamseglare?

Han såg med höjda ögonbryn på mig, det var klart att boken var till hans fru, det begrep ju jag också, men eftersom jag hade börjat fick jag fortsätta, även om det kändes fånigt. Jag brukar verkligen inte bli sådär privat med kunderna.

– Absolut, behöver man lite verklighetsflykt så är den perfekt.

Han skrattade högt men sa inget mer, stoppade bara ner boken i sin ryggsäck. Det gråsprängda håret var samlat i en hästsvans, han hade bruna, glada ögon som liksom glittrade i ett solbränt och väderbitet ansikte. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som Kjelle, lika smal och starksenig också. Lite indianaktig. Men, som sagt, glad. Vilket inte är det första man skulle säga om Kjelle.

Senare på kvällen gick jag som vanligt en runda genom norra hamnen efter jobbet. Det är en omväg, men det började ta emot mer och mer att gå raka vägen hem. Kanske är jag orättvis, kanske hörde jag bara Kjelles gnäll tydligare än förr. Den hackande bilmotorn, oljepannan som måste bytas, semesterresan som vi inte hade råd med.

Längst in i gästhamnen låg en ny segelbåt. Allt på den var kraftigt, extra förstärkt och dubbelt upp. En riktig jordenruntseglare. Den låg där vaggande i kvällsbrisen med vinden sjungande i riggen, stadigt förtöjd som om den annars skulle slita sig och rymma. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknade Maxin som vi sålde för femton år sedan, när Veronica ville ha en ponny. Den tröttnade hon snart på, men någon ny segelbåt skaffade vi inte. Kjelle ville satsa på fotbollen, han tränade juniorlaget för flickor – 75.

Jag stod där en bra stund och glodde på alla specialanordningar och kände mig konstigt sorgsen. ”Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar då jag och Anna sjöng och skrattade som barn.”

En båt. Jag skulle kunna köpa en segelbåt för pengarna.

– Hallå där, du hade rätt, jag kan inte slita mig!

Ett huvud stack upp ur sittbrunnen, en hand viftade med pocketboken i luften. Jag hade inte upptäckt att han satt där under det blå kapellet. Han däremot måste ha sett mig hela tiden.

– Vilken fin båt. Och vilket fint namn. S/Y Dancing Queen.

– Jag har alltid gillat ABBA. Benny Andersson borde få Nobelpriset.

– Fast det är Björn som skriver texterna.

– Där ser man, så lite visste jag. Får jag bjuda på ett glas martini?

Sedan satt vi där i båten och pratade tills Kjelle ringde och med hög, gäll röst undrade var fan jag höll hus.

– Min man, sa jag ursäktande, han börjar väl bli hungrig.

– Ta med honom hit i morgon så bjuder jag på sjömansbiff. Jag blir nog liggande här en vecka innan den nya bogpropellern är monterad.

Jag skulle aldrig i livet få med mig Kjelle. Och ensam kunde jag ju inte gå.

– Jag får se, jag vet inte vad han har för planer, han kanske måste jobba.

– Det är trevligt med lite sällskap när man ligger i hamn. Sedan blir det ensamt så det räcker och blir över.

Han var på väg till Kanarieöarna och därifrån vidare över till Västindien. Det var en ren slump att den där propellern gått sönder just när han passerade utanför Lysekil.

Han klev iland och räckte mig sedan handen så att jag kunde ta mig säkert över från teakdäcket till bryggan.

– Vad heter du förresten? Själv heter jag Ingrid.

– Harry heter jag.

– Så märkligt, sa jag utan att tänka mig för och behöll hans hand i min lite längre än nödvändigt.

Han måste ha tyckt att det var en väldigt korkad kommentar.

Nästa dag messade Kjelle att han skulle bli sen och inte behövde middag, det var någon viktig kvalmatch till fotbolls-VM som rätt lag lyckades vinna. Sitter på O‘Learys med ett stort gäng, kom hit om du vill slippa äta middag ensam! Puss.

För en gångs skull verkade han uppåt. Men den där inbjudan var inte allvarligt menad, han vet vad jag anser om fotboll, fast det är hans största passion. Jag har aldrig sett honom så deppig som den våren Veronica blev kär i Thomas och slutade spela i juniorlaget. En bättre pappa kunde jag faktiskt inte ha hittat till min lilla flicka, den saken är säker. Man kan inte få allt, så är det.

Ha så kul! Puss, messade jag tillbaka. Jag visste att han inte skulle komma hem förrän puben stängde efter midnatt. Så jag tog en promenad till norra hamnen fast jag hade ledigt och egentligen hade tänkt tvätta fönstren på nedervåningen.

Som en annan Askungen satt jag sedan hela kvällen nere i salongen på S/Y Dancing Queen, blev bjuden på middag, serverad vin och insvept i uppmärksamhet som en dyrbar kristallvas i silkespapper.

Alla män jag känner älskar att prata om sig själva. Jag är säker på att det var så Bettan fick Kjelle på kroken. Genom att helt enkel titta honom djupt i ögonen och få honom att berätta, få honom att känna sig speciell.

Så hur kunde jag falla i samma fälla själv?

Han ville veta allt om hur jag hamnat i Lysekil, hur jag trivdes med mitt jobb, hur det kändes att vara mormor.

Mina ord bara kom, bubblade upp och ville aldrig ta slut, han lyssnade utan att avbryta, skrattade glatt på de rätta ställena och jag kände mig lyckad, rolig och ja just det… speciell. Jag kände mig vacker också. Det händer verkligen inte ofta, fast jag inte är direkt ful och hyfsat vältränad för min ålder. Så jag log mot honom, höjde armarna över huvudet och körde in händerna bakom nacken, lyfte allt hår från axlarna och lät slingorna glida och rinna mellan mina fingrar. Han svalde där han stod med en ljusstake i form av en mässingspropeller i händerna.

– Du borde skriva en roman.

– Skriva en roman? Jag? Aldrig i livet, sa jag och skrattade högt. Men en dag när jag blir rik ska jag säga upp mig från jobbet och bara skriva sångtexter. Det är min hemliga dröm. Jag vet att jag kan skriva minst lika bra som många som ligger på Svensktoppen.

– Om jag hade väntat tills jag blev rik hade jag inte suttit här.

Han la handen på min axel medan han lutade sig fram och ställde ljusstaken på bordet. Handen brände ett märke i min nakna hud rakt igenom tröjan.

– Den här båten måste väl vara värd en miljon minst?

– Men den är allt jag äger. Jag sålde huset och företaget för att ha råd. Om du frågar min förra fru säger hon att jag är en egoistisk idiot.

Jag kände plötsligt att jag inte ville höra ett ord om hans förra fru, eller om hans liv. Förbannade karlar.

– Vad väntar du på? envisades han. Kommer du att bli rikare eller är det bara en ursäkt för att inte våga?

Han stod där tätt bakom mig, nu vilade båda hans händer på mina axlar, den ena varma tummen hade sökt sig in under håret och strök lätt i min nackgrop. Om jag gav efter nu och lutade huvudet bakåt mot hans mage skulle hela min kropp övergå i flytande form.

– Jag måste nog gå hem, sa jag och reste mig osäkert, vinglade till och hade genast hans ena arm runt midjan som stöd.

Han doftade svagt av äpple och piptobak.

– Följ med mig, sa han.

– Du är inte klok, fräste jag. Jag kan väl inte svika min familj för en barnslig fantasi. Sån är jag verkligen inte!

Jag tog vägen förbi O‘Learys för att överraska Kjelle. Uteserveringen skrek och skrattade i den varma kvällen, det var fullsatt men jag upptäckte honom direkt. Han såg inte mig. Han satt vid ett litet hörnbord. Mitt emot satt Bettan, deras händer låg sammanflätade i en förtrolig liten hög på bordet. De kysstes intensivt, helt öppet och ogenerat.

Sedan minns jag bara suddigt resten av kvällen och natten.

På morgonen nästa dag vaknade jag i alla fall till kaffedoft och måsars skrik i akterruffen på S/Y Dancing Queen.

Bogpropellern kom tack och lov snabbt, redan efter fyra dagar var vi på väg. Min mobil ringde oupphörligt så fort den inte var avstängd. Chefen sa upp mig med omedelbar verkan och det kunde han ju roa sig med eftersom jag bara varit timanställd i alla år. Kjelle grät och bedyrade att allt var ett misstag och att han varit full. Veronica hulkade och skällde om vartannat, hon skulle skiljas och hade flyttat hem till Kjelle med barnen.

– Du kan inte vara ett sådant ego, du fattar väl hur synd det är om pappa, han har ju bara dig!

– Jag har ju bara mig, svarade jag. Varför stannar du inte hos Thomas, det måste vara ännu mer synd om honom.

– Det är skillnad, tjöt hon. Jag har hela livet framför mig, jag kan inte leva resten av mitt liv med en sådan… omogen barnrumpa!

– Jag har också hela livet framför mig, sa jag. Skillnaden är bara att mitt är lite kortare.

Det blev tyst i andra änden, sedan bröts samtalet. Kanske la hon på. Jag stängde av och la mobilen underst i min resväska. Där låg den orörd och oladdad fem månader senare när vi la till i Las Palmas gästhamn.

Ovanpå mobilen låg texterna jag skrivit under nattliga ensamvakter i sittbrunnen. Över tjugo låtar med verser och refräng, enligt låtskrivarkonstens alla regler som jag hittat på nätet. Jag hade sjungit dem för stjärnorna och månen, för tumlarna och delfinerna. Och för Harry.

– Du är ett geni, älskling, sa han. Du kommer att bli rik som ett troll.

Jag hade inte berättat för honom om mina miljoner. Det gjorde jag när det blev dags att segla vidare över Atlanten till Västindien. Då hade jag hittat min lägenhet vid strandpromenaden med balkong och utsikt mot Teneriffa. Då hade jag äntligen bestämt vad jag skulle göra med pengarna.

Konstigt nog blev han inte arg.

I går åt vi middag tillsammans för sista gången, på Sailor´s Bar i marinan. Han höll mitt ansikte mellan sina sträva händer. Mina tårar rann, men jag var inte ledsen, bara sentimental.

– Jag visste hela tiden att du bara var till låns, sa han. Jag kommer tillbaka och hälsar på dig om ett år.

Jag log och skakade på huvudet.

– Då är jag upptagen, sa jag. Men tack för allt. Utan dig hade jag… ja, jag vet inte. Jag kanske hade investerat i golvvärme och en husbil.

Nu sitter jag här på balkongen och spanar neråt gatan. Jag har förklarat noga vilken buss han ska ta ta från flygplatsen. Om mina hemligheter vet han inget ännu. Jag har lovat att berätta allt. Han kommer att klara det.

För innerst inne, bakom den sura och fyrkantiga fotbollstönten, vet jag att det finns en annan. En som Bettan inte har en aning om. ”När vi blir gamla och börjat glömma, vilar jag min panna mellan dina lår.”

harryboy

Kommentarer

  1. Kommentar av Gunnel den 20 februari, 2014 kl 08:47

    Vad bra. Grattis !

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 21 februari, 2014 kl 09:04

    Tack så hemskt mycket Gunnel, roligt att du tyckte om den! 🙂

  3. Kommentar av Staffan Agnetun den 21 februari, 2014 kl 02:59

    Kul att du publicerade novellen här för jag har verkligen inte fått tag på H V-tidning. Trevlig läsning och t.o.m Sailors Bar kom med!

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 21 februari, 2014 kl 09:03

    Hej Staffan, klart Sailors Bar måste vara med! 🙂 Ha det bra i Karibien, segla lugnt och skriv på bloggen, jag följer er med spänning!

  5. Kommentar av Susanne Olars den 21 februari, 2014 kl 08:16

    Åh, vad roligt att få läsa! Jättebra novell, väl värd sitt pris! Grattis1

  6. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 21 februari, 2014 kl 09:02

    Tack Susanne! 🙂

  7. Kommentar av Kirsten Lindskog den 23 februari, 2014 kl 05:14

    ”Bettan på Statoil” och ”Harry Boy” – vilka underbara karaktärer, jag ser dem framför mig när jag läser. Vilket flöde, jag dras med i texten! Mycket bra avslut oxå;)
    Grattis Katinka!

  8. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 24 februari, 2014 kl 08:43

    Tack Kirsten! 🙂 Nu blev jag glad igen!

  9. Kommentar av Iris den 2 juli, 2014 kl 10:59

    Jag googlade efter ”skriva noveller” och fick upp denna sida.
    Vilken bra historia! Och vilket driv i berättandet! Jättebra 🙂

  10. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 2 juli, 2014 kl 11:03

    Tack snälla! Suger tacksamt i mig 🙂
    Katinka