Vi letade efter kantareller i närheten av Krokstrand. Körde planlöst på småvägar, gick en liten bit på Bohusleden och njöt av att vara lediga och på upptäcktsfärd. Skylten med ”Hällristning” gick förstås inte att motstå.

Jag har sett hällristningar förut, förstås. De världsberömda ristningarna på Vitlycke i Tanum. Där kan man gå en snitslad bana mellan fantastiska hällristningar som är ifyllda med röd färg, så att man tydligt ser minsta lilla skålgrop. Det finns informationsskyltar och man kan låna headset med olika språk. Det finns broschyrer och souvenirer och café och toaletter och det är fullt möjligt att gå rundan även med högklackade skor.

Men den här hällristningen var helt omålad. Vi fick klättra genom skogen uppför en tallbevuxen backe innan vi upptäckte den. Det var som om någon nyss hade grävt fram den, gömd under ett tretusenårigt lager av barr och mossa. Solen silade ner genom tallstammarna på den sidensläta hällen och det var helt tyst omkring oss.

Vi satte oss i mossan och åt våra medhavda libanesiska wraps med hummus och aubergineröra som vi köpt med oss från Krokstrandsfestivalen. Det kändes högtidligt, som i en kyrka. Så kort tid lever vi. Så liten chans att det vi uträttar i vår livstid kommer att sätta några positiva avtryck i framtiden.  Så viktigt att ändå försöka göra sitt bästa.

Har det varit sommarens hetaste dag idag? Inne hos mamma i radhuset i Göteborg var det svalt och skönt. Hon satt framför TV:n som vanligt och blev glad när jag kom.

Det är underbart att ha en mamma som lyser upp när man kommer. Jag måste hälsa på oftare tänker jag varje gång jag är hos henne. Vi går igenom utskrifterna av de intervjuer med henne som Johanna Wistrand och jag gjorde i höstas.  Jag läser och mamma rättar eller fyller i.

Snart är Mammas Bok fädig. Eller i alla fall den första versionen. Så länge hon lever kan vi lägga till. Var och en av oss fyra syskon kommer säkert på nya frågor när vi läser boken. Hur var det när du födde mig? Hur tänkte ni när jag kom?

Idag hann vi dessutom gå igenom ett 90-tal bilder från hennes fotoalbum som min syster scannat in. På den äldsta bilden är mamma knappt två år. 1921 på våren, i min mormors famn. Det finns massor av bilder. Familjen hade just skaffat en ny kamera och mamma var näst yngst av åtta syskon.

Jag trodde dagen var slut när jag kom hem från stan klockan 20. Men därefter har Odd och jag legat på durken i båten och kämpat med att montera en ny, renoverad startmotor. Dvs jag lyser med ficklampan och pillar med muttrar och håller undan kablar och slangar. Vi fick till slut startmotorn på plats, men då fungerade inte tändningen, förmodligen pga en felmonterad kabel. Vi fick ge oss för idag, motvilligt.  Jag tänker ibland ”Om vi hade pengar…” Då skulle vi helt enkelt köpa en ny båtmotor för 100 000:-.  Men skulle vi vara lyckligare för det?  Den frågan är jag faktiskt helt säker på att jag kan svara på. 😉

Vem kände jag senast beundran för?

Utan att tveka svarar jag: Jens Stoltenberg, Norges statsminister. Innan katastrofen i Oslo visste jag faktiskt inte varken vad han hette eller hur han såg ut. Den helgen allt det hemska hände hade vi precis fått vår platt-TV med stor skärm, och jag satt som många andra paralyserad framför NRK:s direktsändning på TV, oförmögen att göra något annat.

Men Stoltenberg däremot verkade ha fått handlingskraft från ovan. Han sa och gjorde hela tiden rätt saker, även  i början när det precis hade hänt och han intervjuades på språng, röd och svettig och mycket medtagen som det verkade. Han svarade klokt, eftertänksamt och lugnt, och han gjorde det rakt från hjärtat. Inget av hans uttalanden kom omvägen via en talskrivare eller pr-konsult. Han var outtröttlig och verkade räcka till för alla, han fanns på sjukhuset, på hotellet där de anhöriga samlades, i presskonferenser, i möte med regeringen.  Och han fanns hela tiden på TV. Jag undrar när han fick tid att sova de två första dygnen?

”Från statsminister till landsfader.” stod det i GP:s ledare och det är verkligen på pricken. 

På Krokstrandsfestivalen hedrades minnet av alla mordoffren med en lyktceremoni nere vid stranden. På andra sidan Idefjorden, mitt emot Krokstrand, ligger ju Norge, så nära, bara några få minuter med båt. Massor av ballonger lyfte mot kvällshimlen med hjälp av små lyktor. Vackert och samtidigt outsägligt sorgligt.

 En annan person som jag beundrar väldigt mycket är Benny Andersson. Dels för att han är ett musikaliskt geni, men mest för att han verkar ha lyckats behålla sin integritet och sin personlighet.  Trots all framgång och alla miljoner utstrålar han värme och äkthet. Jag kan ju ha fel. Men jag litar på min magkänsla  tills motsatsen bevisas…

Men mest av allt och varje dag beundrar jag alla ensamstående föräldrar i Sverige. Det går inte att överskatta deras betydelse. För sina barn förstås, men också för samhället i stort, alltså för oss andra. Hur skulle det se ut om de inte orkade?

För en del ensamstående mammor och pappor finns mor- och farföräldrar i närheten som kan avlasta, supporta med pengar och dela ansvaret. Men väldigt många ensamstående föräldrar kämpar på med sina barn ganska isolerade. Jag ser det på nära håll, i min egen familj.

Skilsmässorna ökar i antal och det blir fler och fler barn som växer upp med ensamföräldrar. Är det inte dags för något parti att komma med något konstruktivt snart, för att underlätta för dem? Här är två föreningar som arbetar för det: Sveriges Makalösa Föräldrar finns i hela Sverige. Enastående föräldrar finns i Göteborg.

I torsdags Trädgårdsföreningen i Göteborg med Benny Anderssons Orkester, Helene Sjöholm och Tommy Körberg. Igår Krokstrandsfestivalen med Kebnekajse. Samma årgång. Ljusårs skillnad i spelglädje och publikkontakt. Lusten och kärleken fanns i Göteborg.
Kebnekajses monotona rutinmässiga spel låter exakt som på 70- talet. De själva ser störtsura ut hela tiden.
Fast Krokstrandsfestivalen är fin på många andra sätt.
Vi har gått en introduktionskurs i tango till exempel. Bara det värt hela resan. 🙂 Och det finns flera tjejband som både är spännande att se och lyssna på. Ska lägga upp bilder som jag tagit med systemkameran när jag kommer hem. I skogen i en liten stuga utanför Krokstrand gäller Iphoneblogg.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Den här frågan fick aldrig något svar från mig, men den fick verkligt läsvärda kommentarer. Vad vill du att en resa ska ge dig? Jag skrev den när jag precis kommit hem från Montreal med kameran full av bilder och huvudet fullt av nya intryck.  Jag tyckte frågan var svår. 

Men nu, med en månads perspektiv, är svaret lätt. Upptäckter. Oväntade syner, lukter, smaker, möten som sätter helt nya spår. Att följa ett uppgjort program eller beta av sevärdheter i grupp passar inte alls min reslust. Vem bestämmer vad som är en sevärdhet? Jag vill minnas egna gränder, utsikter och marknader. 

Under mina fyra dagar i Paris i maj var jag aldrig inne i Louvren. Men jag cyklade förbi en tidig morgon och såg uteliggarna som letade pengar innan fontänen startade. 

Nu ligger jag så långt efter med fotoutmaningen 365 foton 2011 så här kommer flera bilder på raken för att jag ska komma ikapp. En bild om dagen är ju meningen… 

Nedanstående bild tog jag på gång- och cykelbanan till en helt fantastisk gammal bro i Montreal. 

 I Montreal betyder trappstädning nånting annat än hos oss. 

Nu tar jag mig i kragen och tackar livet. Ger mig själv lov att utan skuld njuta av det så länge jag har det.  Den här helgen har varit hemsk, minst sagt. Fast jag egentligen inte är drabbad alls personligen. Förutom att jag har en förkylning från helvetet. Men vad betyder väl det när jag har alla mina barn i livet?

Förutom att gråta, twittra, surfa och titta på TV har jag ”döstädat”. Dvs kört massor, MASSOR av saker, köksredskap, prydnader, böcker, möbler, prylar till loppisen i Flatö skola. Två fulla billass! Det känns helt underbart att se tomma ytor omkring sig.

Ja, du läste rätt, jag har tittat på TV också. Vi har slutligen gett efter för TV-trycket och tagit över en TV som store J tycker är för liten för honom. Jag tycker den är gigantisk. I detta nu är TV:n igång i vardagsrummet trots att ingen är där och tittar på den. Så är det ju alltid hemma hos alla andra, men så har det aldrig varit hos oss. Tills nu.

Vårt TV-liv började alltså med NRKs direktsändning från Oslo hela lördagen och söndagen. Fast egentligen skaffade vi TVn för barnbarnens skull. Och National Geographic. (Fast jag vet att Odd älskar det där programmet Myth Busters också. Och jag kommer säkert att kolla in ett och annat avsnitt av In Treatment.)

Och så var det svaret på Farmorsfrågan då. Vilka bra saker ser jag i min backspegel?

Det första jag kommer på är min viktminskning. Jag väger 26 kg mindre än för två år sedan. Det påverkar hela mig, varje dag. Tänk att kunna sova i  båten utan att fastna i sovsäcken när man vänder sig i sömnen. Tänk att kunna sitta bekvämt uppkrupen i en soffa med benen i kors. Tänk att kunna gå barfota utan att få ont i fötterna. Tänk att kunna hoppa från båten ner på en klippa. Tänk att inte gömma sig så fort någon tar fram en kamera. Min kropp är inte i vägen för mig själv längre.

Det andra bra jag ser i min backspegel är Mammas Bok. Den är inte färdig än, den blir bara mer och mer innehållsrik. Vi håller på och korrekturläser. Jag läser högt och mamma rättar när det behövs. Så fort min förkylning ger sig ska vi fortsätta.

Min syster A har scannat in ett 100-tal bilder från mammas gamla fotoalbum och jag har börjat restaurera dem med hjälp av DVD n ”Restaurera din historia” från Moderskeppet. Jag är nog Moderskeppets största fan, I love you Mattias Karlsson!! <3

Min mamma och storebror i början av 1920-talet hos fotografen i Hässelholm.

Omslagsbilden till boken om Mamma?

Vem lyssnar du på?

Mobilen ringde och en något stressad J undrar om vi kan vara båttaxi för artisterna till Taubespelen. J extrajobbar som vanligt som scenbyggare, P-vakt och allmän fixare under spelen. Igår ringde han om en elkabel till kylcontainern, kunde vi låna ut den vi har till landström i båten? Vi bytte mot två konsertbiljettet. 🙂
Tumlaren är lagom stor och perfekt med sitt kapell idag när det regnar.
OK, sa vi förstås.

Först ombord var Ulf Lundell med sällskap! 🙂

Ulf Lundell kom till Ängön för att ta emot Orusts stora Evert Taube pris som delades ut för första gången i år. Han fick en check från Orusts Sparbank och en fin glastavla  av glaskonstnären Helena Gibson. Och ofantlig ära förstås. Men han såg inte speciellt bekväm ut där på på scenen, han liknade mera en skärgårdsgubbe som kommit fel..;-) Jag hade aldrig känt igen honom, och det är säkert meningen med det där skägget. Han var i alla fall väldigt trevlig, om än tystlåten, och tackade för att han fått åka i en ”riktig båt”.

 Nr 198/365 foton 2011. Tema: Väderbiten.

Ett par svalor har byggt bo under takutsprånget till sjöboden. Alldeles i ögonhöjd, farligt nära där barnen brukar parkera sina cyklar innan de rusar ner till badstranden. Säkert är det många som har upptäckt boet, man får bara hoppas att inga nyfikna fingrar är där och petar. Eller ännu värre, att någon får för sig att riva ner det.

Ungarna höll sig alldeles tysta ända tills jag fotade med kamerans inbyggda blixt. Då började de pipa och gapa! Föräldrarna flög oroligt ovanför så vi skyndade oss därifrån. Lilla S och lilla A och jag hade tidigare på dagen varit med om en fågeltragedi med en måsunge som trillat ner från vårt tak, och som jag blev tvungen att avliva med en stor sten. Det var en sån hemsk upplevelse, även om vi visste att det var tvunget för att den lilla måsungen skulle slippa lida.

De här bilderna är tagna nu på eftermiddagen i parken utanför huset där Tiny bor med mamma L och N under kanadabesöket. Det är en vattenlekplats, med små och stora fontäner som sprutar rent friskt drickbart vatten. Även riktigt små barn kan plaska och leka utan risk, för det finns ingen bassäng där vattnet samlas upp. Det rinner ut direkt genom stora brunnar i betongplattan.
Jag har aldrig sett liknande lekplatser i Sverige, men jag har å andra sidan inte sett så många. Här i Montreal finns de lite varstans. Grönska, skugga och vatten är viktigt när temperaturen stiger upp mot +30C som den gör ofta här under sommaren. Idag har det varit stekhett och vi gav oss iväg på en alldeles för lång stadspromenad med Tiny på förmiddagen. Vattenparken var rena paradiset när vi äntligen kom tillbaka hem, nästa kokta.