Frågan var: Vad får dig att känna hopp?

Jag måste akta mig för att fördjupa mig i nyheterna just nu. Radion står på om dagarna, men jag undviker TV och kvällstidningar. Det är för mycket jordbävning, tsunami, krig och Migrationsverk. Inget blir bättre av att jag blir deprimerad och känner att allt är hopplöst. Jag kan inte vara medlidande med hela världen.

Dalai Lama har över 1,5 miljon följare på Twitter, varje dag twittrar han några  kloka och/eller inspirerande rader. Häromdagen skrev han: ”Overcoming negative tendencies and enhancing positive potential are the very essence of the spiritual path.”

Det går inte att känna hopp inför vad som ska hända om tusen år. Men om jag tar en generation i taget, eller två, går det alldeles utmärkt. Tänk så mycket som har hänt inom teknik och vetenskap bara de senaste 50 åren. 

Tänk så många kloka, intelligenta, positiva, kreativa och ansvarskännande barn som har vuxit upp de senaste 30 åren! Nu börjar de bli färdigutbildade och ersätta gamla knarriga bakåtsträvare och negodiler (tack Caroline på Allsports för det utmärkta ordet! ).

Förutom tekniska framsteg inom hållbar energiproduktion, så är alla nya sociala media det som gör mig mest hoppfull. Helt nya infrastrukturer för kommunikation och därmed förståelse mellan människor har vuxit fram på väldigt kort tid.  Facebook, Twitter, YouTube osv kan inte överskattas.

Kommunikation är lika viktigt för världens framtid som kärlek. 

Den här bilden på Sigge (med totalt fokus på husse) tog jag egentligen för temat Kontakt i gruppen Fotosöndag. Men temat kunde lika gärna ha varit Kommunikation, eller Kärlek! 🙂

De små skären utanför vår brygga kallas rätt och slätt ”böarna”. De är väldigt luriga om man kommer med båt när det är högvatten och inte känner till dem. De borde döpas om till Säleskären. För ett par år sedan tyckte vi det var häftigt när det låg två sälar där och guppade vid lågvatten. Tänk, sälar här inne, hur får de mat? Inte finns det nån fisk här?

Nu är två sälar ingenting. Igår morse när jag gick promenad med Sigge låg det sju sälar på skären! Jag fick bara med tre av dem på samma bild tyvärr.

Farmorsfrågan igår frös tyvärr inne. Jag hade en fråga på lut, men den får vänta tills på torsdag.  🙂

Egentligen är det ju inte riktigt bra att se framåt. Man ska leva här och nu, det är mindfulness som gäller idag. Att vara närvarande i nuet.

Men jag älskar att planera, att sätta upp mål och se fram emot saker som ska hända längre fram.

En del berättade jag om i förra inlägget. Det finns några pärlor till som jag kan ta fram och tänka på om det känns trist ibland.

Sommaren i nya båten, den ser jag verkligen fram emot. Utflykten till Legoland med barn och barnbarn.  Bröllopet i Kanada som vi är bjudna på, med flera hundra gäster. Konserten med Benny Andersson och Helen Sjöholm i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Krokstrandsfestivalen i juli, den unika världsmusikfestivalen på gränsen till Norge. Då ska vi lära oss dansa tango Odd och jag, äntligen.

Men det händer underbara saker alldeles snart också. Det hörs på fåglarna när jag går min morgonpromenad.

Tänk så fort man vänjer sig vid lycka. Hur bortskämd får man bli? Så överlyckliga, tacksamma och glada vi var när lilla Mini föddes för en månad sedan, frisk och välskapad. Nu är det en självklarhet, både att hon finns och att allting gick bra.

Imorgon ska jag vara mormor hela dagen. Jag hade egentligen fyra ärenden i Göteborg, men har avbokat allihop utom optikern. Det är viktigare att njuta av mamma A och lilla Minis sällskap. Vi ska bara fika och prata,  hämta lilla A i skolan för att  ta bussen till stan och flanera lite i Linné.

För övrigt är kalendern full av roliga händelser hela våren.

Redan nästa vecka flyger jag till Kroatien för några dagar. Jag letar efter ett nytt vinterkvarter. Ett nytt fotfäste, en plats där jag kan arbeta och leva fastän det är vinter. Inte en vinter till som den här. Framförallt inte alla mina framtida vintrar. Jag tänker inte bli pensionär på ett mörkt, kallt, ensamt ställe där man riskerar att sitta instängd och bortglömd mellan matleveranserna från hemtjänsten. Usch, jag ser sådana liv på nära håll här! 

I april är det först fotokurs med Patrik Larsson och sedan  Barnmässa i Göteborg, och då ska jag vara med i AlltförFöräldrars monter och göra avtryck på små bebisar, jättekul!

I maj är det sjösättning! Tjohoo, livet kan börja igen! 🙂

I maj är det också  MammaGalan i Stockholm, hur kul som helst. Bara några dagar senare har jag födelsedag och ska resa på en liten rundtur till Skåne och Kalmar med Odd.

Juni börjar med en långhelg i Paris, också fotokurs men den här gången Street Photograhpy med Marcus Johansson.

Och sen är det sommar!

Vad ser du fram emot?

En heldag i Göteborg som började med möte på Svenska Mässan om LifeStones nya Facebooksida. Szofia på företaget FollowMe är specialist på att hjälpa företag göra rätt när det handlar om sociala medier, däribland Facebook.

Efter mötet lyckades jag få en tid hos favoritfrisören Hanna på FrisörGruppen på Kyrkogatan. Lycka!! 🙂

Men innan dess hade jag drygt en timme att slå ihjäl på stan. Inga problem eftersom jag hade packat kameran med teleobjektivet och planerat att försöka prova på lite gatufotografering om jag fick tid över. Jag ska ju åka på kurs i Street Photography i Paris med fotografen Marcus Johansson i juni! Innan dess måste jag åtminstone ha provat någon gång. Det är det där med att gå utanför sin trygghetszon som är svårt, tröskeln man måste över. Att ställa sig på en gata och börja fotografera vilt främmande människor utan att fråga, det kändes inte som det lättaste!

Men nu har jag gjort det för första gången, och det var hur kul som helst.

Jag valde den fega vägen, ställde mig lutad mot en stolpe med den starka, lågt stående vårsolen i ryggen. Så att alla människor som kom emot mig var i stort sett blinda av solen, och inte såg att jag stod där med mitt 300 mm teleobjektiv. 😉

Sen stod jag helt enkelt bara där och fotade dem som såg lite speciella ut på något sätt.

Bilderna kommer en om dagen några dagar framöver. Jag börjar med en bild som är lite äcklig, men samtidigt rolig tycker jag!

På lördag är månen väldigt nära jorden. Det dröjer 20 år innan den kommer lika nära igen.

På hemväg från gymmet ikväll såg jag den hänga ovanför Orust, nästan helt full, bara lite naggad i ena kanten.  Jag insåg plötsligt att det är NU, nu eller aldrig! På lördag kanske det regnar.

Så jag rusade in med kängorna på, hojtade till Odd att jag måste ner till sjön och fota månen, slet åt mig stativ och kamera och ut igen till bilen som stod med motorn igång.

”Vänta, jag kommer också!” ropade Odd, ”Du kanske behöver assistans.”

Och det var en himla tur att han följde med, för utan hans fot på stativets ena ben hade jag inte kunnat luta det så mycket som behövdes utan att det hade tippat över.

Jag använde min Nikon D300s, ett 70 – 300 mm teleobjektiv, stativ och fjärrutlösare för att undvika rörelseoskärpa. Åh vad jag är nöjd med bilderna!

Naturen laddar för den stora förändringen. När jag går min morgonpromenad ner till Bua Brygga blåser det iskallt och solen värmer inte alls. Men fåglarna flyger med pinnar i näbben och det lilla vattenfallet i brinken porlar lite starkare idag än igår.

Mamma A skickar dagens MMS med lilla Mini. Det är så enormt roligt att få de där bilderna. Hon sover på nästan alla. Vilken skillnad det är på oss människor från allra första början! Jag skrev ner några rader om mina tvillingars olika karaktär, så som jag uppfattade dem när de bara var några månader. Det är häpnadsväckande hur det stämmer fortfarande, 33 år senare!

Imorse nere på Bua Brygga där Snäckedjupet fortfarande är fruset. Jag hade släpat med mig både stativet och kameran med det tunga teleobjektivet. Fast jag vet att det inte räcker, det är för långt avstånd till alla flockarna av strandskator, ejder, mås och svanar som ligger där ute på öppna vattnet och letar mat på lerbottnarna. Nåja, det var ju i alla fall bra motion.

Och skam den som inte försöker!

Hjärtat hoppar till när jag försöker zooma in några måsar som dyker där borta.  Över mitt huvud hörs: ”oynk oynk oynk oynk…”

Svanarna flyger i sträng formation där uppe, jag höjer kameran mot himlen och smattrar av mina bilder kontinuerligt och hoppas att någon av dem ska bli skarp nog.

Men ingen bild av minst 20 är egentligen tillräckligt skarp. Den här är ändå underbar, med vingarna i magisk följd, som om det var en enda svan som repeterar sig själv.

Kanske dags att investera i ett bättre teleobjektiv?

Det finns väldigt lite bilder på mig. Jag har väldigt vag uppfattning om hur jag egentligen ser ut på bild. Stillbild. I spegeln kan man ju röra på sig. Jag hatar att bli fotograferad. Ett fruset ögonblick. Rynkor, skuggor, valkar, konturer som jag inte vill kännas vid. Det där är ju inte jag?

Jag har hatat min egen bild på foto hela livet. Först när en bild är sådär 20 år gammal kan jag tycka att den är fin. Porträttbilder från min 50-årsfest ger fortfarande ångest.

Det är ju inte klokt. Hur tänker jag egentligen? Mina barn och barnbarn ska väl kunna se hur mamma/mormor/farmor såg ut på mer än några få bilder från dopkalas och andra fester?

Därför har jag bestämt att starta Projekt Självporträtt. Det var rätt länge sen jag bestämde det, utan att det har hänt så mycket. Det tar emot något fruktansvärt. Inga bilder jag tar duger. För nära, för bleka, för hårda, för feta, för gamla, för arga, för glada, för mycket tänder, för små ögon. Åh vad jag avundas alla mammabloggare som stolt och ogenerat poserar framför spegeln i Dagens Outfit, med kameran i hand!

Idag kom jag på lösningen. Jag ska bara ta bilder med min Iphone! Mycket mer kravlöst, och kul att experimentera med olika vinklar och olika ljus.

Här kommer de första!