Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.

Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.

Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?

Sitter som alla andra begravd upp till hårfästet i julförpliktelser. Uppräkning överflödig, det är ju samma för alla.

Så kom ett stort spännande brev på posten och all stress bara rann av mig när jag öppnade.

Jaa, jag är ju rik! Dessutom på livstid! Den här förstoringen ska upp på väggen där jag kan se den varje dag och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt här i världen.

Inte är det julmat i alla fall.

Bilden tog jag en dag i oktober när alla var hemma. Har du försökt fotografera sex barn samtidigt? Efter mer än 50 exponeringar gav jag upp och hoppades att det fanns någon bild som skulle duga.  Och det gjorde det ju. Bilderna framkallar jag på Crimson som är ursnabba och jättebra.

Egentligen orkar jag knappt sitta upp just nu. Tur att morgonens skrivpass var så lyckosamt annars hade jag haft dåligt samvete efter den här dagen.

På förmiddagen var det yoga. Passen präglas tydligt av vem som leder dem. Idag var det den hårdaste instruktören. Då är jag tvungen att hoppa över en hel del rörelser. Krafterna räcker helt enkelt inte och svetten rinner så att jag halkar med händerna och måste torka mig med handduken medan de andra går upp i brygga eller står på huvudet…

Under nedtrappningen efter passet tittade jag ut mot havet och fick se Teneriffa långt där borta,  den snötäckta toppen på Teide stack upp över molnen.

Plötsligt bara fanns den här tanken i mitt huvud: Nästa år reser jag dit! Nu har jag varit i Las Palmas tre år i rad, och det har bara blivit bättre för varje gång. Nu är det dags att upptäcka något nytt. Ta till exempel julscenen med stallet i Betlehem och de tre vise männen som just nu skulpteras i sand längst upp på playan. Den är lika fantastisk som alltid. Men den är ingen överraskning längre.

Jag ska inte bli en av de där kvinnorna som har varit här varje vinter i femton år och som förvarar sina juldukar och tavlor i källaren till lägenhetshotellet mellan april och oktober. Inget ont om dem, men det är inte min framtidsvision. Det finns för många underbara platser att upptäcka.

Efter yogan gick jag ner till andra änden av playan och bokade tid i surfskolan. Sen gick jag hem och sov en timme innan kursen skulle börja. Hur många mil har jag gått idag? I alla fall två.

Surfkursen var det mest utmattande jag någonsin gjort. Två timmar i vågorna. Då hade jag ändå ingen surfingbräda utan en bodyboard, en bräda som man ligger på magen på.

Man går ut till midjan (ca hundra meter från stranden) och väntar på en brytande våg som man hoppar upp på och följer med. Man har våtdräkt och simfötter och brädan är fastkopplad med ett armband. För att komma ut till rätt ställe måste man hoppdyka med en särskild teknik genom de brytande vågorna som är på väg in och undvika att krocka med resten av surfskolan som också är på väg in och inte kan väja.

Det var bara jag av 20 elever som inte hade en ”riktig” surfbräda, en sån som man står på. Jag är väldigt glad att jag inte var så övermodig att jag valde det. De flesta av de övriga såg ut att svälja ännu mer saltvatten än jag. När en sån där jättevåg bryter över en och man missar upphoppet och istället hamnar inne i vågen, då är man väldigt, väldigt liten och lätt och vad som är upp och ner är en helt hypotetisk fråga. Då gäller det bara att hinna stänga mun och näsa och fortsätta knipa ihop tills centrifugen har stannat.

Farligt? Nä, inte särskilt. En rödklädd instruktör fanns på plats där ute och en stod en bit ut i vattnet  inne vid stranden och såg till att alla som sköljdes iland reste sig igen. Alla elever hade klarblåa västar med nummerlappar. Det värsta som kan hända är väl att man blir överkörd av en annan surfare. Ungefär lika farligt som i en slalombacke alltså.

På något sätt tog jag mig hem efteråt. Nästa gång är på torsdag. Får ändra i 5:2 schemat och flytta halvfastan till fredag. Kroppen skriker efter mat en sån här dag. Fick stanna på vägen hem och äta en banan och en skinkmacka. Det är häftigt att märka kroppens signaler så klart och tydligt. Den är verkligen en maskin som behöver bränsle för att fungera.

Hoppsan, en massa skräp på objektivet, syns väldigt tydligt när det är så mycket himmel på bilderna. Men titta på Teides snötäckta topp istället där uppe bland molnen. Mäktigt!

Las Canteras är ett surfarparadis. Längst söderut på stranden, nära det vackra konserthuset Auditorio Krauss, är surfarnas eget område, med surfskola varje eftermiddag.

Jag ser grupperna med nybörjare stå och torrsurfa på stranden, och följer med blicken hur de ger sig ut i vågorna för första gången. Instruktören står en bit ut i vattnet, ropar och uppmuntrar.

Nybörjarna är i alla åldrar. Nåja, nästan alla.

Jag frågade en av instruktörerna, han på bilden  med den röda västen, om jag är för gammal för att börja. Enligt reklamen på Mojo Surf Canarias har ägaren Eduardo Acosta vunnit allt som går att vinna i form av mästerskap och championships. Tänk om det var han?

”How old are you?”

”I am 63. ”

”Perfect, it is the best age!” Med ett strålande leende, klart strandraggarvarning.

I alla fall.

Jag ska. På tisdag.

”And I will look for you! I never forget a face!!”

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.

Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.

Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.

Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.

Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .

För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.

Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.

Då hinner man segla rätt långt.

Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.

Kommer du ihåg när jag tog bilden?

Senaste numret av Tidningen Skriva ockuperar tankarna tillsammans med somliga inlägg i gruppen Författare på Facebook

Så väldigt många romaner som aldrig får godkänt av något förlag, som stannar i byrålådor eller pärmar.

Det sägs att de flesta förlag får 10 debutantmanus eller mer i veckan. Man ska vara glad om man får svar inom tre månader. Man ska vara ännu gladare om man då får något annat än ett standardiserat nej tack.

Samtidigt är det vanligaste rådet till en debutant att man aldrig ska ge upp.

Först måste man behärska konsten att skriva klart. Sen skriva om. Redigera säger vi på svenska, revise säger man på engelska vilket är ett mer rättvisande ord. Revise betyder ”göra om”. Mycket mer radikalt än redigera, som om det bara vore att leta efter upprepningar och överflödiga kommatecken.  När det handlar om att stryka, lägga till, flytta om bland kapitel och konflikter tills dramaturgi, gestalning och berättelse är perfekt.

En gång, två gånger, tio gånger.  Hur var det det stod i Tidningen Skriva: ” ..snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.” Mitt manus som är över 400 sidor långt. Gånger 20…?

Sen gäller det också att skriva ett följebrev som gör att förlagen blir intresserade. Man måste alltså agna sin krok väl.

Om man sedan har turen och lyckan att få ett förlagskontrakt  börjar en ny omskrivningsfas, för nu blandar sig förlagets professionella redaktör i leken. Inga manus går direkt till boktryckeriet. Ofta görs stora förändringar, strykningar och tillägg. Det kan dröja 18 månader mellan kontrakt och boksläpp.

Jag skäms när jag läser följebrevet jag skrev till den första versionen av mitt manus, det jag skickade in till sju förlag i april 2013. Så övermodigt, kort och fånigt.

Tänk om refuseringarna berodde på ett kasst följebrev? Nej, det är klart det inte gjorde. Manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade iväg det, det har jag ju insett för länge sen.

Astrid Lindgren blev också refuserad. Stieg Larsson fick kalla handen. PC Jersild sägs ha skrivit 8 romaner innan den första publicerades. Jonas Jonasson fick nej tack till ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. J K Rowlings Harry Potter – tummen ner.

Vad gör jag om det händer mig? Igen?

Nej, jag tänker inte ge ut den på eget förlag! Många författare bekostar själva tryckning och försäljning av sina böcker idag. Det digitala teknikskiftet har vänt upp och ner på boktryckarbranschen också och det är inte speciellt dyrt att själv bekosta tryckningen av sin bok.

Det finns egenförläggare som lyckas, som arbetsmyran Kim Kimselius som inte bara försörjer sig utan också gör en kulturgärning med sina historiska äventyrsböcker för ungdomar,  och deckarförfattaren Ramona Fransson  som alltid verkar vara utlånad på biblioteket i Henån. Men jag är alldeles för bekväm och asocial för att upprepa deras storverk. Allt jag vill är att få fantisera fritt och skriva i fred. (Även om jag såklart skulle kunna tänka mig lite boksigneringar och TV-soffor och biblioteksturneer om förlaget propsade på det 🙂  )

När mitt manus är klart, när det verkligen känns så färdigt att jag skulle kunna tänka mig att sälja boken till min granne för 200:- (tack Skriva för det tankeprovet), då postar jag det igen.

Sen börjar jag genast skriva på nästa bok.

Vattenfalls bergrum i Stenungsund består av jättelika, mörka tunnlar insprängda i berget. Under de senaste veckorna har över 25000 människor tagit sig hit för att se Angels City, glaskonstnären Kjell Engmans  utställning där även smedmästaren Berth Johansson finns med i många av verken. Idag var jag där,  i sista minuten innan utställningen stänger på söndag. Det är en säregen upplevelse att kliva in genom den smala dörren och bli bokstavligen bergtagen. Först ser man ingenting alls, sen hör man ljud som av atlantvågor mot en klippstrand och börjar långsamt urskilja konturer av skrovliga klippväggar belysta i blått, rött och grönt. Sen upptäcker man konstverken, det ena efter det andra, hundratals figurer som svävar, hänger, snurrar, klättrar på väggarna.

Figurer som kan vara änglar eller djävlar, en del är man nästan säker på men andra går inte att definiera. Ljuset kryper utefter golvet, försvinner, dyker upp igen och ändrar färg. Ljudet är en urtidskonsert av vågor, apor, fåglar, vindsus och änglakörer. Jag måste ta reda på om det går att få köpa en inspelning.

Om det inte var så kyligt hade jag kunnat stanna där hur länge som helst.

Jag är okultiverad, icke intellektuell och djupt okunnig när det gäller konst såväl som litteratur och vinprovning.

Men jag känner igen det jag älskar.

Den där figuren på trappan. Vem är hen?

Internet är fantastiskt. Jag tror att jag säger eller tänker det varenda dag minst en gång. Idag kom det här mailet:

Sinu ber alltså om lov att få använda ett par av mina bilder i sin fotoskola. Bilderna har han hittat på Flickr som är en bildbank på nätet där tusentals fotointresserade från hela världen lagrar sina bästa bilder och bildar nätverk, ungefär som på Facebook.

Jag är extra glad att han fastnat för just den här några år gamla bilden på S och A i sina syriska brudnäbbsklänningar. Det är ett av mina älsklingsfoton, jag har den som skärmsläckare och blir aldrig trött på den. Nu har jag glömt exakt hur jag gjorde för att åstadkomma den läckra High key effekten med de ljusa tonerna, jag har så mycket annat omkring mig just nu så fotograferandet får stå åt sidan ett tag.

Men min kära Nikon D300S väntar på mig utan knot, det vet jag.

PS. Alla kommentarerna under bilden kommer från när jag la upp den på Flickr för tre år sedan, den fick väldigt mycket uppskattning och min själ gladdes. Därför tar jag inte bort dem nu.

Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.

Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.

Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.

Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.

Hm – vad tycker ni?