Det går för fort. Det är egentligen ett helt vansinnigt projekt;  flyga till Budapest sent torsdag kväll, hetshandla och hetsuppleva en mikrodel av den vackra ungerska huvudstaden under hela fredagen och halva lördagen och sedan hem igen lördag kväll. ”Nu har jag sett Budapest!” Men hallå…

Hela systemet rusar, kuggarna slirar när jag försöker sakta ner. Det började redan igår. Jag glömmer kvar mobilladdaren på hotellrummet, hetsäter små chokladkex när jag skyndar ensam i Budapests gamla saluhall under den sista halvtimmen innan minibussen hämtar till flyget. Provsmakar alldeles för många sorter i taxfreeshopen. Som jag inte ens gillar. Metaxa och plommonsprit. Hemma mitt i natten efter bilresa från Rygge flygplats i Norge. Då sätter jag mig framför datorn och laddar upp min bild på schackspelarna till Fotosöndag. Kollar på Facebook om min bild Hummermorgon verkligen tog sig till Finalen i Bohusläningens tävling.  Det gjorde den, och jag blir otroligt jätteglad! Av över 700 inskickade bilder har just min placerat sig bland de 10 överst på Topplistan. Tack vare alla som röstat på den på Facebook. Visserligen efter att jag tjatat och påmint och raggat röster, men jag har ju inte kunnat tvinga någon att rösta.  

När somnar jag äntligen? Långt efter två. Fast egentligen är hon ju bara ett, klockan ska ju ställas tillbaka.  (Är jag riktigt klok?)

Nu: förmiddag i fleecemorgonrocken hemma på Flatön, frost på marken, tyst i huset. Odd hämtar Sigge hos hundvakten. Idag är det återhämtning, inget annat. Det betyder långpromenad (nej, inte joggning), pula lite med nytagna mobilbilder, packa upp väskan. Vrida och vända på alla små presenter jag köpte till barnbarnen i olika gatustånd i Budapest. 

Skriva en timme. Äta lunch med A och P som kommer från stan för husbyggets skull. Det blir mackor till lunch, med kryddstark ungersk korv.

Inte äta upp resten av chokladkexen. Inte äta upp resten av chokladkexen.

Viktigt tillägg om Budapets världsberömda spa: Jag läste om det i Tripadvisor innan vi åkte. Där stod att det var snuskigt, illaluktande (luktar urin överallt påstod någon), förfallet, dålig service, långa köer, ingen information på engelska osv osv. Gnäll och klagomål. Vi var där en lördag från kl 10 till kl 13.30 och jag lovar att ingenting, inget av det som stod i Tripadvisor stämde. Möjligen var de stora och bekväma omklädningshytterna i trä lite slitna.

Slutsats? Ta Tripadvisor med en ordentlig nypa salt, det är gnällspikarnas eldorado.

1:50 dels sekund. Då blir bilden suddig. Att jag aldrig lär mig. Mini går inte att fotografera på långsammare tid än 1:125 dels sekund. Om hon inte sover. Hon är kvickare än en ekorre, jag har kameran full med suddiga bilder när hopen av barn och barnbarn farit hem till stan igen. Bara för att jag är lat och inte byter till ett annat objektiv, alternativt ställer om ISO-talet.

”Kolla, nu har hon huvudet i trattgrammofonen!” ropar Odd och jag ser att Mini poserar helt underbart vid den stora blänkande mässingstratten, lyssnar på det roliga ljudet som blir när hon ropar in i den. Men när jag har hunnit få upp kameran är hon i andra änden av rummet.

Idag har vi burit in saker i nya huset. Mamma A hoppas att de kan flytta in lagom till novemberlovet. Det blir så otroligt fint.

TIdningen Bohusläningen har utlyst en tävling på Facebook som de kallar Bohusbilden.

För att ta sig till den jurybedömda finalen behöver man samla röster. Snälla du som läser min blogg, gå in och lägg en röst på min bild så blir jag jätteglad!

https://www.facebook.com/Bohuslaningen?v=app_508670172494058&app_data=gaReferrerOverride%3D

Man får bläddra lite för att hitta mina tre bilder, det är massor av bilder. Jag har alltså tre bilder i tävlingen, (de låg på sidan 4 när jag tittade senast men det kanske varierar). Du kan gärna rösta på alla tre, men den som har flest röster just nu heter ”Hummermorgon”.

Nästa lördag är finalen, jag kommer nog att tjata lite i bloggen om det här under veckan.

Kalla frostnätter i oktober i kombination med sol betyder fantastiskt morgonljus.

Igår missade jag det vackraste precis, man har bara en kvart på sig runt åtta innan solen bryter igenom morgondimman och skingrar den.

Imorse ställde jag klockan en halvtimme tidigare och tog bilen till bryggan vid Flinks där Niklas har sina fiskeredskap.

Så här blev resultatet.

Jag har skickat in bilderna till Bohusläningens Fototävling Bohusbilden som de kör på Facebook. Snälla, gå in och rösta på mina bilder! Jag har aldrig varit med i någon fototävling förut…

Ibland tänker jag att jag vill ha med bilder i min bok. Som den här utsikten från färjeläget på Ängön, tidigt igår morse.

Den är nästan tidlös, det skulle kunna vara en bild tagen i början av 1900-talet. Eller redan på 1800-talet.

Så många innan min tid på jorden som har njutit av den här synen.

Han föder upp 40 000 kycklingar om året. Efter 12 veckor väger de 2,5 – 3 kg och slaktas, blir till gårdsmärkta KRAV kycklingar som säljs i stora ICA-butiker. Under sina tolv livsveckor gör han allt för att de ska leva ”Sveriges lyckligaste kycklingliv”. De rör sig fritt ute och inne, kan själva välja om de vill vara inne i den stora varma hallen där det finns vatten, sand och foder eller om de vill spatsera ut på gräset utanför. Där på ängen finns inget stängsel, ingenting som hindrar en liten frihetstörstande Gullefjun att rymma om hon skulle få lust. På nätterna är de instängda för att skyddas från rovdjur.

Han sköter gården i stort sett ensam, odlar själv det ekologiska fodret till kycklingarna, räknar med 60 timmars arbetsvecka.

Jag som bara har följt med Odd för att leverera musselmjöl till kycklingfoder är imponerad och skamlöst nyfiken. Vill bara veta mer och mer. Kan knappt hålla mig från att fråga om frun, barnen (13 och 15) och den fina trädgården framför skånegården. Hur hinner han? Varför valde han just kycklingar?

”Tja, gillar man djur så… Och jag har ju ingen annan hobby...”

Jag frågar mer saker som man aldrig talar om män och män emellan, (i alla fall inte om man bara är ytligt bekanta) och tack vare min pinsamma frågvishet får vi en guidad tur genom alla kycklinghusen och jag får fotografera.

Fast vad är det för en hemsk T-shirt? 🙂

Bilden blir perfekt till Fotosöndags veckotema som är ”Yrke”.

PS. Bilden med händerna och kycklingen fick utmärkelsen ”Explore” på fotosajten Flickr, vilket är väldigt hedrande. 🙂

I säkra händer.

Jobbade till klockan 14.30, umgicks och fotade barnbarn en stund på lunchen. Åkte till Göteborg och hälsade på mamma. Gick rollatorpromenad till Svarttjärn, åt middag, körde hem igen. Kom hem kl 20.00. Strödde ut blodmjöl på rosorna för att skrämma bort den förbannade råbocken.

Nu vill jag: greja med mina bilder, blogga, läsa, skriva på mitt manus.

Odd stack just in huvudet och talade om att Sverige vann mot Danmark i handboll. 

Jaha, det var väl roligt för oss. 

Hur stel och seg jag än stiger upp ur sängen, hur motvilligt jag än drar på mig kläderna, hur huttrande jag än stapplar iväg de första hundra stegen så slår det aldrig fel. Efter några kilometer trängs idéerna för att komma ut och jag måste stanna och anteckna. Därför fyller jag aldrig i mina tider när jag registrerar joggingrundorna på jogg.se  Det ser så konstigt ut att det tar 1 timma och 20 minuter att ta sig runt 8 km…

Det är nånting som händer i skallen när man har sprungit ett tag. Nånting kemiskt, jag har glömt om det handlar om dopamin eller serotonin eller oxytocin. Hjärnan börjar liksom fungera helt på egen hand. Det går att ställa in den på ett bestämt problem, t ex hur en karaktär ska handla i en viss situation, eller bakgrunden till en viss scen som man har fastnat på. Om man kan låta bli att fundera aktivt på problemet och istället låter hjärnan sköta det på egen hand, så är det bara att stanna efter ett tag, fiska upp anteckningsboken ur magfickan och skynda sig att anteckna innan lösningen har fladdrat iväg.  Då kan det vara lögn att få tag i den igen.

Det går förresten lika bra att promenera har jag märkt. 

Allt jag behöver.

 Doften i trädgården just nu är obeskrivlig. Än så länge dominerar flädern fortfarande, men den här honungsrosen konkurrerar starkt och kaprifolen ligger i startgroparna. Doftpionerna måste man sniffa nära på för att njuta av, de första luktärterna har precis spruckit ut.

Den här vet jag tyvärr inte namnet på, får gräva fram etiketten när jag rensar rabatten nästa gång. Marsipan?

Trädgården är just nu ett enda stort doftande rum. Flädern som vi planterade som en liten pinne för 20 (?) år sedan är nu lika bred och hög som hela huset. Den har aldrig blommat så rikligt som i år, det måste vara tiotusen blommor minst. Den tunga, lite sövande doften från flädern blandar sig med den söta Honungsrosen. Den planterade jag för 3 -4 år sedan för att den skulle få klättra i bigarråträdet. Men den har nu tagit över hela trädet, som nog inte klarar så många år till. Det gör i och för sig inget om det dör, för det syns inte längre under rosenbusken.

För första året blommar nu också minikiwin. Jag planterade en han och en hon. Den ena blommade för en månad sedan, den andra blommar nu. Verkar inte särskilt bra timing för befruktning? Blommorna är hur som helst väldigt speciella.

Varje dag tänker jag på hur bra jag har det och hur tacksam jag är för min ofattbara tur i livet. Idag blev det särskilt påtagligt när jag lyssnade på dagens Sommar med  AMIRZAI SANGIN, it-minister i Afghanistan.

Det var ett riktigt höjdarprogram. Mina förväntningar var noll, jag tänkte faktiskt: fy så trist med en politisk sommarpratare idag också! för jag tyckte inte gårdagens Sommar var så värst kul. Även om det också var en imponerande livsresa som beskrevs.

Men där ser man hur dumt det är att ha förutfattade meningar. Jag tog inte av mig mina hörlurar under hela tiden Amirzai pratade. Jag skrev till och med upp musiken ibland, måste t ex försöka hitta ”Marco Polo” med Lorena McKennett (?) på Itunes. Vilken otrolig historia Amirzai berättade. Jag blev  tårögd ibland, till exempel när han beskrev hur väl han som flykting utan uppehållstillstånd blev behandlad på sitt livs första och enda anställningsintervju på Telia. Därifrån gick spåret alltså ganska spikrakt uppåt här i Sverige innan han blev ombedd att bli it-minister i sitt gamla hemland Afghanistan.

Eller när han berättade om hur hans pappa tog med honom på en två dagars vandring över berg och floder för att han skulle få gå i skolan. Lyssna på hans Sommar om du inte gjorde det!

 Hallå där, det är ingen idé, hans ståndare har vissnat för länge sen!

Förra året reste jag bort hela våren och försommaren. Jag gjorde underbara, oförglömliga resor till Paris och Kroatien och Montreal.  Det var bara det att jag missade pionerna och honungsrosen och schersminen och … ja hela trädgården faktiskt. Dessutom vann ogräset i trädgården och ohyran i växthuset, det var ingen ide att försöka hinna ikapp.

Aldrig mer, sa jag då. Aldrig mer vill jag vara bortrest från min trädgård från slutet av april till mitten av augusti.

Nästan varje dag fotograferar jag blommor. I alla fall om det är soligt och vindstilla. Helst med macroobjektivet och stativ. Helst i tidigt morgonljus och motljus. De mest banala motiven av alla. På min första och enda fotokurs för två somrar sen sa en av deltagarna hotfullt när hon skulle presentera sig själv och sina förväntningar: ”Ja, jag hoppas verkligen att det inte är meningen att vi ska fotografera en massa blommor och sånt!”

Bilder på blommor är inte konstnärligt nog, bevars. Precis som det inte är riktigt fint att skriva deckare eller romance.

Men vem bryr sig?