Nu vet jag precis hur min roman skall börja. Jag skrev ner de första raderna i min anteckningsbok i morse på promenaden runt Kattemyra.

Just början, det viktigaste av allt,  har varit ett problem ganska länge, de första scenerna jag skrivit är egentligen ingen bra introduktion alls. Men jag har struntat i det tills vidare, tänkt att det löser sig säkert. Imorse visste jag allt jag behövde veta för att de första raderna skulle skriva sig själva i mitt huvud.

Inspirationen berodde på flera saker. Den viktigaste är boken ”The writer´s Journey” av Christopher Vogler.  Sidan 89.

En annan pusselbit var romanen ”Moderspassion” av Maj-Gull Axelsson. (Länken går till en fantastisk DN-recension) Hennes sätt att blanda olika tidsperspektiv och berättarperspektiv i den historien fascinerade mig så till den grad att jag satte mig med penna och papper och analyserade scen för scen. Hur tänkte hon? Hur bär hon sig åt för att hoppa fram och tillbaka mellan nu och då utan att det blir rörigt?

Redan igår kväll visste jag vad början måste innehålla, även om själva orden inte infann sig förrän efter en natts sömn. Nu ska jag snart öppna Scrivener och skriva ner orden i en ny scen, öppningsscenen. Jag har sett fram emot det hela dan, ända sedan jag stod  på stigen i den ångande morgonskogen och plitade ner de där raderna i min anteckningsbok.

För övrigt är jag lycklig över att pionerna inte regnar sönder längre och att kvällen nu är så lugn och stilla att jag kan ha fönstret öppet och fylla rummet med schersmindoft.

Clematis

Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är  igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.

Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler.  En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd.  Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.

Om det bara inte hade regnat så kallt.

Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!

På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.

Frågan jag ställde var denna: Vilken skam kan du släppa?

Det där med skam och skuld är så märkligt. Man får det med sig i en ryggsäck från barndomen, det verkar gälla alla och alltså måste det ingå i vår kultur. Sen ägnar man massor av energi och terapi under hela livet åt att identifiera och göra sig av med eländet.

Skammen att inte räcka till är en del av det där bagaget. Att inte vara tillräckligt duktig, populär, snygg eller snäll. För det finns ju inte en chans att klara av kraven för guldstjärna på alla de där områdena. Och guldstjärna är det enda som räknas.

Om man ändå lyckas framstå som rätt smart eller ganska snäll eller hyfsat lyckad inom något område, då lurar hela tiden rädslan för skammen när man blir avslöjad. Gud så skämmigt när dom fattar att jag egentligen inte alls är särskilt märkvärdig.

Från och med nu inser jag i djupet av mitt hjärta att det är helt OK att: inte nå ända fram,  inte leva upp till andras förväntningar, att hoppa av, börja om, glömma bort, ha valkar på magen, lägga ner, inte äta upp, inte tycka om, skratta åt fel saker, ljuga, tycka om fel böcker, vara ointellektuell, vara asocial, ha ett svart hål i hjärnan där andra har geografi.

Det duger bra att vara bäst på att vara mig själv.

Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:

”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.

Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.

Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället.  Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor.  Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv.  Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.

Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.

Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.

”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”

Huset är tomt igen. Väldigt tomt. Jag kan göra vad som faller mig in igen. Men det enda jag kommer på är att bre ut ett lager dagstidningar som marktäckning under vinbärsbuskarna. Den här omställningen från mormor med alla sinnen på spänn till mitt vardagliga själviska jag, den känns verkligen.

Tänk om jag hade vetat för sådär trettio år sedan att det skulle komma en sån här period i livet, utan ansvar för någon mer än mig själv. Undrar om jag hade känt mig lite mindre rastlös då?

Det har varit en underbar helg med de två minsta barnbarnen med föräldrar på besök. Tiny är för första gången helt frimodig och trygg även när mamma inte är i närheten. Det känns nästan svindlande när hon säger ”handen!” och vill hålla mig i handen när vi går på promenad. Vi går med vagnen ända ner till bryggan och tittar på sjösättning medan mamma stannar hemma och vilar.  Sen är hon outtröttlig med den lilla gröna vattenkannan i växthuset. Allt ska vattnas. Hon kommer springande hela tiden för att få påfyllning ur vattentunnan, oftast med Sigge i hälarna.

Mini har aldrig varit lika mammig, henne har man alltid fått lyfta upp och bära iväg med och pussa på. Nu går hon helt obehindrat och sysselsätter sig själv med nästan vad som helst. Gärna stora legolådan som står i ett hörn i köket, med miljoner småbitar som bara väntar på att stoppas in i munnen och avsmakas. ”Äsch, hon har aldrig satt något i halsen”, säger 3-barnsmamman lugnt och då är det JAG som förvandlats till en ängslig hönsmormor, en sån jag aldrig skulle bli!

Veckans Fotosöndag höll jag på att ge upp, temat var ”Kryp”. Jag kände mig helt tom på idéer och tänkte att det här är kanske tillfället jag väntat på omedvetet. Dagen då det är dags att klippa bandet även till Fotosöndag  för att frigöra tid till författandet?

Men så hittade mamma L några flygfän i en oöppnad förpackning Mannagryn, säkert mer än ett år gammal. Med hjälp av lite trixande i Lightroom och Photoshop blev det en riktigt psykedelisk bild som jag kunde ladda upp till FLickr fem minuter efter 24.00 lördag natt. As usual. 🙂

Idag förstod jag plötsligt varför den här våren och försommaren känns så mycket lättare och ljusare än förra året. Trädgården är till exempel rolig igen, den som förföll så till den grad förra året att jag blev tvungen att anlita hjälp…

För ett år sedan hade jag inte börjat skriva på min bok. Jag visste inte vad jag ville med resten av mitt liv.

Jag måste ha ett mål att se fram emot. Något uppslukande, som tar hela min förmåga i anspråk och dessutom kräver att jag utvecklas och lär mig nya saker.

Annars tappar jag lusten. Och utan den kan det mesta kvitta.

Maskrosbollen är mitt bidrag till veckans FotoSöndag som har temat Tillsammans. Eftersom huset har varit fullt av barnbarn i två dagar har jag massor av tillsammans-bilder att välja mellan, men jag tar ändå maskrosen, den är så vansinnigt vacker. Den är tagen med handhållen kamera på platsen där den växte i dikeskanten på väg ner till bryggan. Jag hade tur att vinden hunnit mojna sent på kvällen. Tänk om man skulle försöka plocka bort några frön till, med en pincett till exempel, och få fram konturen av ett hjärta i mitten?

Nej, inte just nu. Måste prioritera att skriva färdigt kapitlet där en av mina huvudkaraktärer får veta någonting omskakande om sina föräldrar. Det är så svårskrivet, förstår inte varför. Tragglar mig fram mening för mening, stycke för stycke fast jag hela tiden tänker att det får bli halvdant och tillochmed dåligt nu. Det är ju bara första genomskrivningen.

Store L och Odd har lagt ner mycket jobb i helgen på att isolera motorhuven till båtmotorn. Store L mätte med sin Iphone-app att ljudet under kapellet när man kör är 93 decibel. Det är det enda vi är riktigt missnöjda med med Tumlaren, att motorn väsnas så.

Efter en massa jobb, isolermaterial och silikongjutning minskade oväsendet med 2 decibel…

Nåja, det finns ju öronproppar. Och i sommar ska vi sätta på masten. 🙂

Vi körde en liten tur genom  Nordströmmarna bort till Bassholmen,  sen vände vi. Kallt och blåsigt är vad man kan säga om hela helgen. Men lille L har varit som en uppdragen fjäder ända sedan han kom i onsdags. Gungat, hoppat studsmatta, busat med Sigge, kört traktor med farfar.  Efter fem dagar här vill han inte åka hem till  stan igen. Det värmer farmorshjärtat 🙂

På bryggan fick jag en bra bild till Veckans Fotosöndag, där temat är ”hopp”.

I flera dagar har Facebook, bloggen och datorn känts väldigt onödiga. Allt jag har längtat efter är att gå ut i växthuset och sommarstäda. Så då har jag gjort det.

Medan jag river och skurar, rensar och röjer bland ogräs och trasiga krukor går hjärnan in i automode. Alldeles av sig själv ploppar ideer till nya scener i romanen upp, och jag måste allt som oftast stanna upp och skriva ner några stolpar i anteckningsboken. Jag har inte ro att finskriva ”på riktigt”, nej det blir bara skisser. Men till min förvåning kommer jag på halsbrytande, komiska, absurda situationer som inte alls liknar min vanliga stil.

Fotografera har jag inte hunnit heller. Utom veckans tema till Fotosöndag som var ”Spets”. Det blev kanske lite av en nödlösning, men det kändes onödigt att lägga  tid på att komma på något mer originellt.
Imorgon ska jag fotografera växthuset ”före”. Och Tumlaren, som sjösattes i fredags och ligger vid bryggan inne på Ängön och väntar på lite varmare väder. Odd har förstås redan varit ute, men inte jag. Jag hatar att frysa. Då är det onödigt att utsätta sig för det, om man inte måste.

Det blir en djurbild idag igen. Morgondimman svävade över Björnsundsfjorden i nyckfulla stråk vid sjutiden imorse. Det var nästan helt stilla, alla ljud isolerades och hördes tydligt som ur en högtalare. Strandskatorna visslade, ejderhanarna hoade och en och annan mås klagade också. Ibland syntes hela vår lilla sälkoloni därute på böarna, ibland försvann de i dimslöjorna. Det är två vuxna sälar och fyra kutar som redan är ganska stora.

Det är bara på våren och tidiga sommarmorgnar som sälarna kommer såhär nära. När båttrafiken ökar och sommargästerna hittar ut till sina stugor flyttar sälarna ut i havsbandet. I helgen är det visning på ett litet fritidshus alldeles nära den platsen där jag tog den här bilden. Visserligen med egen brygga och och väldigt enskilt läge. Men ändå. Utgångspriset är 6 miljoner…