Idag och i morgon är jag på kurs från tidig morgon till sen eftermiddag. Det är en efterlängtad repetitionskurs i glasmåleri som hålls av Ewa Evers. Hon brukar ordna kurser i sin atelje ett par gånger om året, oftast är det samma kvinnor som återkommer. Den som har gått en gång är fast. Den här gången betraktar jag kursen som en belöning till mig själv efter sju avlagda överviktskilon.

För övrigt finns det inget som befriar själen, och skingrar en ensamvargs mörka tankar, så effektivt som att måla tillsammans med en liten skara systrar. Till exempel bestämde vi att tillsammans besöka Göteborgs konstmuseum och se fotoutställningen Girls, girls, girls. Bara en sån sak! 🙂 I morgon kväll hoppas jag kunna visa lite bilder på vad vi har åstadkommit under två kursdagar. Idag får det räcka med några smakprov på förarbetet med skisser och schabloner. Uppgiften är Självporträtt.

Hela helgen tillbringade jag i trance. (Ett annat ord för kurs i barnporträtt med skiktmålningsteknik.) Vi var det vanliga gänget samlade hemma hos Ewa Evers i hennes atelje i Bleket. Det var ett år sedan sist, och lika länge har mina påbörjade barnporträtt stått i stort sett orörda hemma.

I år tog jag inte med mig min systemkamera, bara mobilen, vilket resulterade i betydligt färre bilder än vanligt till Facebook. Inga alls på deltagarna till exempel.

Å andra sidan kunde jag koncentrera mig helt på det egna måleriet, vilket kändes skönt.

Upptäckt: Det är skönt att sluta med saker som man känner sig lite tvungen att göra. Pålagor som man lägger på sig själv för att vara duktig, snäll eller sparsam, välj det som passar. Lika skönt som att rensa ut saker man har sparat i källaren eller garderoben bara för att man är rädd att ångra sig om man kastar.

Ingen av de sju påbörjade målningar jag hade med mig blev klara. Men den här gången känner jag mig mer taggad än vanligt att fortsätta måla hemma. Jag har fått fler pusselbitar av Ewa, det känns inte lika svårt med tekniken.

Eller rättare sagt, hon har förklarat och visat tydligt och tålmodigt för femtioelfte gången. Den här gången tror jag att jag äntligen fattar. Kanske.

Dessutom har jag fått lite bättre kläm på färgerna, vilka man använder i olika stadier av målandet och hur de kan blandas. Ewa gjorde en pedagogisk demonstration med hjälp av sin palett. Kalla färger på ena sidan, varma på den andra. Röd rund plopp betyder transparenta kulörer, rött streck betyder halvtransparent.

Grunden i akryl, målad med svamp och med hjälp av schabloner. Koncentration på formen, ljus och skuggor, inga detaljer. Fyll hela ytan!

Oljemålningen kan börja. Tunna lasyrer i skikt på skikt som får torka emellan. Transparenta färger. Medium som får oljefärgen att torka snabbare. Fortfarande fokus på stora ytor, hur faller ljuset, var finns skuggan och hur ser formerna ut.

Att skriva och att måla har många gemensamma prövningar. En är att våga vara dålig. Man skissar och provar och inser redan medan man håller på att det mesta man gör bara blir halvbra, om ens det.

Stryka, måla över, göra om. Ställa åt sidan.

Jag har strukit tusentals ord, hela scener som skrevs i början av mitt romanprojekt.  Mitt första råmanus var på över 150 000 ord. Slutmanus som skickades till förlagen var bara drygt 100 000 ord. Det mesta har jag sparat, för att kanske kunna använda i kommande skrivprojekt.

En annan gemensam nämnare är att orka hålla ut. Jag har ju en vision av hur det kommer att bli. Jag vet, inom mig, hur det ska vara. Men under tiden, innan det blir sådär bra, gäller det att stå ut med hur fruktansvärt dåligt det är.

Precis som Bodil Malmsten säger: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Den här tavlan har jag hållit på med i över ett år. Den är målad från ett foto av mina äldsta barnbarn. Jag har skissat, ändrat, målat lager på lager, bytt ut bakgrunden. Jag ser den på stafflit på min väg mot badrummet varje dag. Den betyder mycket för mig och det blir svårare för varje gång att ta nästa steg. Tänk om jag förstör alltihop?

Igår kände jag att det äntligen var dags att börja med den fina penseln.

Lördag morgon. Jag vaknar i ett ljust rum, ser solens första strålar dansa i ekens kala krona. Går till badrummet, passerar staffliet med flickornas porträtt och den fula, hopplösa bakgrunden som gjorde mig förtvivlad igår kväll.
Nu ser jag hur jag ska fortsätta med den. Systrar i soluppgång.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Jag har ingen konstnärsutbildning.  Är helt obildad i färglära, komposition och måleri. Men jag älskar att måla. Helgkurserna i skiktmålning i olja och under glas målning hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn har varit skimrande paradisbesök. Att sitta på en egen plats i hennes fullt utrustade konstnärsatelje, och få instruktion och hjälp… Det går inte att beskriva hur mycket de där helgerna ger i form av inspiration och självkänsla. 

Sen kommer jag hem med mina halvfärdiga alster och har ingen susning om hur jag ska fortsätta på egen hand. Allt jag trodde att jag kunde är bortblåst. Det är knäckande, minst sagt.

På sistone har jag insett likheterna mellan att måla och att skriva. För jag kan ju inte skriva heller. Författare är ett yrke, precis som konstnär, och jag har ingen utbildning för det. Bara en stor kärlek till språk och berättande.

Det här porträttet av lilla S och lilla A började jag på för mer än ett år sedan, hos Ewa. Den har stått på staffliet sen dess, jag passerar den varje dag på väg till badrummet. Den är bara halvfärdig och allt jag ser är fel och brister. Häromdagen bestämde jag mig för att våga fortsätta. Det sammanföll med en skrivkris, när jag tyckte att mitt 500+ sidiga romanmanus är skräp och nonsens. Jag mindes Ewas råd: ”Våga låta målningen nå botten!”

Efter att ha flyttat på näsor, munnar och ögon och gjort diverse andra ändringar var jag klar med akrylskiktet men långt ifrån nöjd, och mailade desperat över en bild till Ewa. ”Vad ska jag göra nu? Shumra med zinkvitt eller svampa med vit akryl?”

”Jag skulle svampa”, svarade Ewa. ”Sen ger det sig.”

Just så. Ge inte upp. Jobba på. Så löser sig resten. Precis så är det med skrivandet också.

I helgen blir jag klar med första redigeringen av hela manuset. Sen är det dags för finisheringen.

39/365 foton 2013. Tema: Barn. Lilla S och lilla A är inte alls nöjda med porträttet. De tycker att de ser ledsna och fattiga ut. Men mitt inre öga ser två små prinsessor, den ena med silverschal, den andra med guldschal. Allvarliga, iakttagande, kloka.

Vad är det som triggar igång skapande? Är det gruset i skon, svedan i själen? Igår kände jag mig missnöjd och orolig hela dagen, fräste åt Odd och var allmänt bitchig mot folk runt omkring mig. Jag försökte behärska mig och sände ut varningar: ”Idag mår jag inte bra, ta det inte personligt.”

Totalt utpumpad efter zumban (med vikter!) sjönk jag senare på kvällen ner vid middagsbordet, utan att byta om efter träningen, slevade i mig tomatsoppan som Odd lagat, medan jag drog åt mig närmaste bok. Det råkade vara Maj-Gull Axelssons senaste: ”Is och vatten, vatten och is”. Den gjorde mig på ännu sämre humör, eftersom den påminde om hur mycket jag beundrar hennes författarskap. Hennes mästerliga  ”Moderspassion” är nästan som en förebild för mig, även om det känns övermaga att sikta så högt.

Sen började jag googla på Maj Gull. Lusläste avundsjukt och beundrande  alla  intervjuer och recensioner jag kunde hitta, och samlade dem i en särskid mapp på paddans skrivbord. När jag var klar hade Odd somnat för länge sen.

I morse vaknade jag med en massa klarheter som hänger ihop med nattens självplågeri med Maj-Gull. Hon berättade t ex att det tog tre år att skriva ”Is och vatten, vatten och is.” Att hon skrivit om inledningskapitlet i Moderspassion 14 gånger! Att hennes huvudperson Minna hade ett helt annat namn från början och länge kändes undflyende. Att hon ibland tar bort hela karaktärer och händelser från ett manus och lägger dem åt sidan, för användning senare.

Yeeees!!!  Jag är inte  alls färdig än! Det är OK, fast jag skrivit 500 boksidor och håller på med första slutredigeringen. Det har bara tagit 1,5 år hittills. Det är OK att det känns som om jag måste skriva om, ta bort och skruva till. Maj-Gull har känt och gjort likadant.

Jag har ju själv här i bloggen liknat skrivandet vid skiktmåleri, där man lägger till lager på lager och målningen/berättelsen växer fram långsamt, i nya skepnader allt eftersom. Varför tappar jag den insikten?

Sen var jag tvungen att jobba med helt andra saker hela förmiddagen. Men idag med ett förväntansfullt pirr inombords. Ikväll, då ska jag minsann!

På lunchen passerade jag, på väg till badrummet, för tusende gången staffliet med min påbörjade skiktmålning av barnbarnen. Den som fastnat helt, sedan flera månader. Plötsligt såg jag hur jag skulle fortsätta. Det tog en timme. En timme av koncentrerad inspiration.  Det är många timmars målande kvar innan tavlan är klar. Men nu känns den på rätt väg igen.

Skrotar omkring, funderar och samlar tankarna. Snart ska jag börja redigera och fortsätta med det hela dagen.

Igår var vi på middag hos gamla, goda vänner, såna där som man kan vara alldeles sig själv tillsammans med. Det var en sån kväll som får mig att minnas hur det egentligen är, att jag inte behöver vara orolig över mitt lilla fåtal vänner och mitt fattiga sociala liv. Den där stressen jag kan känna när jag läser om hur viktigt det är med ett rikt och finmaskigt socialt nätverk, att kvinnor med många väninnor lever mycket längre, osv osv.

Tack, men jag har ju så det räcker! 🙂

Hittade dessutom en bok i min väninnas bokhylla som jag omedelbart köpte på Bokbörsen, fast vi kom hem mitt i natten.

 Boken om Selma Lagerlöf. Livets vågspel. av Vivi Edström. Slutsåld på förlaget men givetvis fanns den i min favoritbokhandel på nätet. I nyskick. för 120:-

Den här glastavlan som jag gjorde på en glasmålningskurs hos Ewa Evers blir jag mer och mer förtjust i. Det är en kombination av foto + måleri. På kursen tyckte jag den var misslyckad, kladdig och ful, bara ett experiment. Men Ewa sa: ”Kassera den INTE! Den är jättefin!”

Och nu händer alltså det konstiga att jag gillar den mer och mer. Varför? Undrar just om samma sak gäller för texter jag har skrivit och sedan strukit? Det vore ju bra om somligt av alla ratade meningar, stycken och hela scener går att återanvända…

37/365 foton 2013. Tema: Syskon.

För något år sedan tog jag mig i kragen och röjde på övervåningen. Slängde ut TV:n som ingen såg på,  soffan som ingen satt i och gav bort en massa böcker som ingen läste i. Plötsligt fanns det plats över. Ett helt rum faktiskt, med tomma bokhyllor och tomma väggar.  Jag tog dit ett stort bord i bra arbetshöjd, några extra lampor och ett par ståstolar. Voila, en alldeles egen atelje.

Fast det kan gå månader mellan penseldragen så står allting framme hela tiden. Det är färdigt att bara sätta sig och börja måla på något nytt. Eller fortsätta på något halvfärdigt. Allt är framdukat. Penslar, oljefärger, staffli, akvarellpennor, papper, saxar, påbörjade pannåer och skissade dukar. Glasskivor, ljusbord, smörpapper, glasfärger och fuktpaletter är klara att använda direkt.

Allt är inte barntillåtet, förstås. Men jag är ändå aldrig orolig när barnbarnen slinker uppför trappan och parkerar sig vid bordet. Papper i stora ark, färgpennor, pastellkritor, penslar och akvarellfärger är allt de önskar sig. Det ritas och målas och klipps och klistras.

”Du har så mycket bra grejer, mormor” säger lilla A.  När hon blir vuxen kommer hon att minnas hur roligt hon hade i mormors atelje. Det är en magisk tanke.

Koncentration.

Dagen började klockan 06.00. Är på kurs i skiktmålning av barnporträtt hos Ewa Evers hela helgen men vill inte missa mitt dagliga beting i NaNoWriMo på 1660 ord. Om jag ska komma upp i 50 000 ord på 30 dagar gäller det att inte komma efter såhär i början. Därför ställde jag klockan på tidigt och skrev två timmar. En smaskig scen som jag längtat efter att skriva, så det ar inga problem att få ihop de där orden på två timmar.

Sen körde jag till Bleket och målade. Är inte detta ett lyxliv så säg?

Ewa började med att gå igenom de viktigaste förutsättningar för att den kreativa processen ska fungera.

Det handlade alltså om skiktmåleri, men kunde lika gärna gälla skrivande:

• Bedöm inte.
• Våga gå vilse.
• Rasera allt.
• Fortsätt att pröva nytt.
• Se med road nyfikenhet på det du upptäcker på vägen.
• Låt målningen nå botten.
• Jobba vidare därifrån.
• Arbeta.
  

  Visdomsord för alla kreatörer

Påbörjad

Den konsten är jag en mästare i.

Efter två hela kursdagar i glasmålning hos Ewa Evers kommer jag hem med 7 (sju!) påbörjade glasmålningar. Ingen enda helt klar.

Kvantitet eller kvalitet..?