Som många andra kämpar jag med känslor av sorg, ilska, tomhet och förtvivlan idag. Norge är så nära, bara några mil bort.

Jag är så imponerad av statsminister Stoltenberg och hans justitieminister. Varje gång de har stått i TV på någon ny presskonferens har de sagt kloka, eftertänksamma, kärleksfulla saker. Som att det viktigaste nu är att ta hand om varandra. Att visa omtanke och respekt.

Sedan igårkväll, när jag först läste om morden i Norge på Twitter, har jag hängt som fastkedjad på Twitter och framför  NRKs sändningar på TV. Det går inte att slita sig, det går inte att hitta något som känns viktigare att göra än att få veta mer, försöka förstå.

Jag har tänt ett ljus på bordet framför TVn och med hjälp av Twibbon lagt till en norsk flagga i min profilbild på både Facebook och Twitter.

Men till slut mår jag bara illa av all sörja som kommer upp när jag försöker få reda på mer om den här AndersBBreivik.

Vad kan jag göra, konkret? Inte trösta alla sörjande, mammor och pappor, syskon, mor- och farföräldrar, kompisar. Inte någonting som ändrar det som redan hänt.

Men jag kan bli bättre på att säga emot när någon uttalar sig rasistiskt eller slappt fördomsfullt. Det är så lätt att bara tystna och se bort när det hoppar grodor ur munnen på någon man tycker om eller är beroende av på något annat sätt. 

Jag kan bli bättre på att berätta om vilken rikedom det är att leva i en mångkulturell familj. Snart ska jag lägga ut recept på N:s underbara Injeras och kycklinggrytan som han lärde mig laga i helgen.

Andra dagen med BabyJogger City Mini var det dags att montera liggdelen. Mamma A hade höga förväntningar, hon är rejält trött på den tunga kombivagnen hon använder till vardags. Men liggdelen som hörde till BabyJogger City Mini såg så liten ut att hon blev skeptisk. Skulle Lilla Mini, 4 månader, verkligen få plats i den?

Att ta bort sittdelen och istället koppla på liggdelen var inga problem, bruksanvisningen behövde inte packas upp nu heller. Liggdelen känns lätt och behändig, man lyfter den enkelt med bara en hand faktiskt, även med barnet i. Handtagen sitter så brett isär att korgen balanserar säkert.  

Mini placerades i liggdelen och fick plats! 🙂 Och det finns någon decimeter att växa på också. Man glömmer ju hur kort tid liggvagnen behövs. Det kommer inte att dröja många månader innan det är dags att montera sittdelen.

Mamma A:s intryck efter första dagen blev dessa: Vagnen är otroligt lätt och behändig att köra. Hjulen rullar så lätt att man absolut inte får gå ifrån vagnen utan att trycka ner bromsen! Mini ligger skönt i insatsen som lutar lite framåt och gungar behagligt i sin finurliga upphängning. Stötdämpningen är verkligen effektiv. Trots att framhjulen är svängbara är vagnen lätt att köra med bara en hand, inte alls jämförbart med mamma L:s trehjuling som jag tycker är helt omöjlig på det viset.

Det går inte att hänga tyngre saker på handtaget, även om det finns en krok för det. Skötväskan får ligga under vagnen. Vill man handla eller bära med sig större saker får man använda ryggsäck. Det är nog den största nackdelen med vagnen, men kanske priset man får betala för att den är så liten och behändig? Jag skulle inte heller gå ifrån den här vagnen med ett sovande barn mitt i vintern, jag tvivlar på att det går att behålla värmen särskilt länge i den lilla lätta insatsen.

Nu har mamma A med familj lastat in BabyJogger City Mini i bilen och gett sig iväg på nya semesteräventyr. Jag återkommer med fler testrapporter så småningom!

Vilka bra saker ser du i backspegeln?

Ivåras efterlyste Alltför Föräldrar bloggare som ville testa olika produkter, och jag anmälde mig genast. Förra veckan kom den första testprodukten, en BabyJogger City Mini med liggdel! Mamma A med lilla Mini 4 månader och mamma L med Tiny 18 månader var förberedda och väldigt förväntansfulla.

Mamma A är ganska trött på sin nuvarande liggvagn, som visserligen är bara ett år gammal, och väldigt stabil men också stor och klumpig och tung att lyfta i och ur bilen och bussen.

Mamma L  går miltals i stan med Tiny i en ny trehjuling med vändbar sittdel. Dessutom har hon en s k ”paraplyvagn” för resebruk.

Monteringen var en barnlek. Vagnen kom med posten i tre platta paket, jag skruvade ihop den på fem minuter. Utan bruksanvisning. (Jag läser aldrig bruksanvisningar förrän jag fastnar, gör du?)

Tiny fick börja testa sittvagnen och hon klättrade genast glatt upp alldeles själv. Klart godkänd! 🙂 Efter ett par dagars användning har mamma L nu följande synpunkter på Baby Jogger City Mini: Den är väldigt smidig och lättkörd och drar inte snett åt något håll. Regleringen av hur man fäller ryggstödet bakåt är genialt enkel och helt steglös. Suffletten är väldigt bra, den räcker  långt fram och kan dras fram så att Tiny ligger helt dold. Sittdelen verkar väldigt bekväm att ligga i eftersom upphängningen med remmar dämpar alla stötar och gör att Tiny ligger och gungar skönt även om man kör på ojämnt underlag.

Men med ryggstödet i helt uppfällt läge vill Tiny vill hela tiden dra sig framåt, hon behöver faktiskt en hopvikt filt bakom ryggen för att sitta bekvämt rakt upp. Mamma L önskar sig också en bygel fram, nånting för Tiny att hålla sig i och som håller kvar t ex en filt när man stoppar om. Det känns oskyddat att det inte finns någonting alls framför barnet som tar emot, särskilt om man inte alltid vill spänna fast bältet. Mamma L vill också ha mer lastplats. Hon är van att hänga stora skötväskan över styret bakom suffletten och dessutom ha plats för en kasse och prylar under vagnen.  Men man kan kanske inte få allt ? 😉

Jag skulle i alla fall gärna ha den här vagnen hemma som ”gästvagn” när barnbarnen kommer på besök. Den funkar ju lika bra för bebisar som för 4-årige L. Och det där med City behöver man ju inte hänga upp sig på. Det gick utmärkt att ta sig fram på våra grusvägar och skogsstigar också.

Imorgon ska jag berätta hur BabyJogger City Mini uppför sig som liggvagn.

I några dagar nu har alla barnbarn med föräldrar bott i vårt hus. Själva har vi bott i båten. Tiny med mamma och pappa har fortfarande jetlag och timmarna när det är tyst i huset är lätt räknade. I alla sovrum ligger extramadrasser på golvet, även i vårt. Det är skönt att dra sig undan till en kluckande koj på kvällen. Det är också härligt att känna att barnen kan husera fritt och bo helt på sina egna villkor. Det blir inga konflikter om mat eller städning eller annat. Vi blir bjudna på lunch och middag och hjälper till där det behövs. Lite som att vara gäst hos sig själv.

Igår var det dessutom försenat födelsedagskalas för lilla S, och mamma A hade bjudit sammanlagt 21 kusiner, sysslingar, mostrar och annat löst folk 😉

Så barnvänlig som trädgården är nu har den nog aldrig varit. Helt inhägnad mot rådjur, alltså inga fästingar. Gungor och sandlåda och lekstuga och stor altan med segeltak som skydd mot sol och regn.

Så vanskött har den inte heller varit på många år. Överallt står stora krukor tomma eller fulla av ogräs. Jag har inte orkat/hunnit med den vanliga krukprakten av pelargoner och fuchsior. Men det är ganska fint ändå, fullt av rosor och liljor och clematis i rabatterna. Och jag tröstar mig med att ingen besökare i min trädgård behöver få dåligt samvete över sin egen i alla fall.

Regn, regn och åter regn. Och hård vind. Det var nervöst hur vi skulle få ombord Sven-Bertil Taube som går med käpp och ser väldigt dåligt. Hur gammal är han egentligen? Jag har faktiskt ingen aning och vill inte googla. Jag vill att han ska vara odödlig!

Men vi lyckades lägga till med aktern mot bryggan och en massa hjälpande händer såg till att han kom tryggt ner i sittbrunnen. Tyvärr vet jag inte vad de andra personerna på bilden heter. Utom Peter Jöback till vänster förstås. Med ryggen mot mig sitter en väldigt trevlig man som hade läst Farmorsbloggen igår kväl!! 🙂 (ja, ja, han hade googlat på Taubespelen och då dök min blogg upp.)

Alla minglade glatt och hade jag läst min Se & Hör lite bättre hade jag säkert fattat mer av samtalet mellan Peter och Sven-Bertil. Vad jag förstår så var Peter lycklig över en ny roll han hade fått i London, och Sven-Bertil ville att de skulle träffas när han kom dit. Se där, jag kan vikariera för Lotta Gray vilken dag som helst!! 😉

Mobilen ringde och en något stressad J undrar om vi kan vara båttaxi för artisterna till Taubespelen. J extrajobbar som vanligt som scenbyggare, P-vakt och allmän fixare under spelen. Igår ringde han om en elkabel till kylcontainern, kunde vi låna ut den vi har till landström i båten? Vi bytte mot två konsertbiljettet. 🙂
Tumlaren är lagom stor och perfekt med sitt kapell idag när det regnar.
OK, sa vi förstås.

Först ombord var Ulf Lundell med sällskap! 🙂

Ulf Lundell kom till Ängön för att ta emot Orusts stora Evert Taube pris som delades ut för första gången i år. Han fick en check från Orusts Sparbank och en fin glastavla  av glaskonstnären Helena Gibson. Och ofantlig ära förstås. Men han såg inte speciellt bekväm ut där på på scenen, han liknade mera en skärgårdsgubbe som kommit fel..;-) Jag hade aldrig känt igen honom, och det är säkert meningen med det där skägget. Han var i alla fall väldigt trevlig, om än tystlåten, och tackade för att han fått åka i en ”riktig båt”.

 Nr 198/365 foton 2011. Tema: Väderbiten.

Plötsligt förstår jag vad som menas med publikens kärlek. Jag förstår hur svårt det måste vara för en artist att inte få vara med längre, inte få stå där på scenen och känna svallvågen av varma känslor från ett hav av glada människor med strålande ansikten. Sven-Bertil Taube behöver inte vara orolig. Kärleken som strömmade mot honom där han stod på den stora utomhusscenen idag gick nästan att ta på.

Idag är det den första dagen av sommarens Taubespel på Flatön. Hela ön sjunker lite grann av alla bussar som kommer från hela Sverige och också från Norge. Vägen som går över ön, från orustfärjan till dragsmarksfärjan, korkas igen av bilar och cyklister och gående. Här och där längs vägen säljer driftiga barn kaffe, saft och bullar. Idag såg jag också några som sålde fina bigarråer i hemvikta kartonger.

Vi cyklade tvärs över ön till Taubespelen som vanligt, med ost och bröd och lantvin i en korg och min yogamatta på pakethållaren. Vädret var soligt, marken i skogsbacken var torr och fin och alla i publiken kunde alla texterna som vanligt. Några dansar i gräset, man träffar en massa grannar och öbor och det är kort sagt helt underbart.

Sarah Dawn Finer var den perfekta partnern till Sven-Bertil, säker på scen, omtänksam mot den halvblinde Sven-Bertil och samtidigt lagom flirtig. Han var mer inspirerad än någonsin förr och sjöng med inlevelse och stark stämma: ”Rosa jag ääälskar dig!” så att Sarah rodnade.

Självklart ska jag dit imorgon igen. Så länge SvenBertil lever missar jag inte Taubespelen. Imorgon kommer Cajsa-Stina Åkerström, Peter Harryson och Peter Jöback också och den fantastiska Sinfoniettan från Göteborgs symfoniorkester. Ulf Lundell ska få det första Taubestipendiet som utdelas av TaubeSpelen. Kanske herr Lundell också dyker upp? Det lär i alla fall bli publikrekord, ryktet säger att det aldrig sålts så många biljetter på förköp. Tyvärr sägs det också bli regn. Det kan bli många spännande upplevelser både på scen och på parkeringsplatsen som brukar förvandlas till gyttjegrop.

Två dagar före midsommar svämmade plötsligt mailboxen till Svärmorsfrågan över. Nitton långa mail med mer eller mindre svåra och akuta problem från ledsna, arga och oförstående svärdöttrar som ville höra min åsikt. Vad hade hänt? Tidigare har det kommit kanske en fråga i veckan, ibland ingen alls.

Det visade sig att AlltförFöräldrar hade puffat lite för Fråga Svärmor i sitt nyhetsbrev.  Så nu betar jag av en fråga i taget. Det går inte att göra det på löpande band. Många frågor är skrivna med hjärteblod som det heter i romanerna… Jag vill ha respekt för det och försöka sätta mig in i hur den som har skrivit mailet tänker, och det är inte alltid så lätt.

Du som väntar på att jag ska svara – ha tålamod, det kommer. Och tack för förtroendet. <3

Och snälla Erica på Alltför Föräldrar, vänta lite med att göra mer reklam för Fråga Svärmor. 😉

Vem har du som verkligen lyssnar på dig?