En  flock storkar flyter lättjefullt i lufthavet. Med utspärrade vingar och bakåtstrukna ben cirklar de på uppvindarna som bildas där hav och land möts. Själv sitter jag i sittbrunnen och har äntligen landat.

Gårdagens bussresa från Turkiet till Bulgarien gjorde att jag kom ikapp. Framme i Burgas blev vi genast omsvärmade av taxigubbar. Men vi tog lokalbussen sista biten och traskade som packåsnor genom Sozopols kullerstensgator ner till marinan. Där väntade Ellem med nyplastat underrede. Så länge hon står på land har vi inget vatten ombord vilket komplicerar livet och den nödvändiga städningen. Inte förrän på fredag kan vi räkna med sjösättning. Sen tar det säkert en vecka till innan allt är klart för avsegling.

Men vad gör det. Jag har inte bråttom. Bråttom lämnade jag kvar hemma.

Sesamkringlor, chips och te. Miljoner bussar. Nej, jag tänkte inte på terrorister. Fast det är på sådana här ställen de slagit till.

Ut ur Istanbul. Tidigt lördag morgon är det nästan ingen trafik.

Två stopp innan gränsen. Nybakade sesamkringlor igen.

Vidunderlig utsikt på de karga höjderna i gränslandet. Vid gränsstationen noggrann genomgång av bagaget, ett taggtrådsstängsel värdigt ett koncentrationsläger och tungt beväpnad gränspolis. Innan bussen fick komma in i Bulgarien/EU måste den köra genom en bassäng fylld med nån sorts vätska. ???

Ellem mådde bara bra.

Min kropp är otvivelaktigt i Turkiet. Vi flög från Landvetter i morse, landade på Ataturk flygplats, fick genast vårt bagage, åkte tunnelbana några stationer och gick sedan sista biten genom bakgator i låga bostadskvarter till hotellet som ligger nära den stora busstationen. Tidigt imorgon bitti går bussen därifrån till Burgas i Bulgarien. Där ringer vi ”vår”taxi som kör oss sista biten till båten.

Min själ hinner inte med. Förflyttningen från vitsippor till jordgubbar, från fågelsång till bilkaos, från glesbygd till mångmiljonstad går för snabbt. Jag blir frånvarande, trött och sockersugen, vill äta hela tiden. Det blir perfekt med åtta timmar buss över bergen imorgon.

Dagens middag åt vi vid ett rangligt plastbord. Går inte att uttala, äts med fingrarna, en slags inbakad pizza, utan tomat med finskuret lammkött och ost. Väldigt gott och mättande för tjugofem kronor.

Februarilov och fint väder. Efterlängtade barnbarn i huset. Tiden flyger, besluten haglar, diskmaskinen går i ett. Varje dag tar mjölken slut. Varje dag måste jag vila en stund vid tretiden. Jag minns min sura reaktion på pappa som alltid blev trött på barnbarnen efter bara en kort stund och därefter drog sig undan som en snigel i sitt skal. Sån vill jag inte vara.

Vi har hunnit med Uddevalla Museum, Mac Donalds, picknick med varm choklad på utsiktsberget, morotsmuffins och iskastning vid badstranden. Det senare går till så att man kastar isbitar och tävlar om vems isbit som glider iväg längst. Vi höll oss nära stranden, där vattendjupet bara är någon decimeter. Sigge var måttligt road men måste vara där barnen är.

Det här är privat. Så privat någonting kan bli som drabbar alla förr eller senare.

Vi kom hem från Istanbul fredagen den 16 oktober. Dagen efter hälsade jag på mamma på äldreboendet.  Hon hade åldrats mycket mer än de två månader jag varit borta. Satt i rullstol, svarade med korta meningar, verkade nedstämd. Sen blev jag förkyld och vågade inte gå dit, för att inte smitta ner henne.

Två veckor senare dog hon, den 30 oktober. Jag satt på en stol bredvid hennes säng medan hon försvann, hennes varma och lite svettiga nacke vilade på min arm. Den var fortfarande varm när jag drog undan armen, efter hennes sista andetag. Tio minuter efter att jag kommit in i rummet. Jag hann tala om för henne att jag var där, hon hörde mig säkert, jag sa tätt intill hennes öra att hon kunde släppa taget nu, att allt var bra. Jag sa till och med att pappa väntade på henne, fast jag inte alls tror det.

Varför sjöng vi inte för henne, mina systrar och jag, medan hon låg där och andetagen fladdrade? Tryggare kan ingen vara och Det går en ängel kring vårt hus. Som hon alltid satt på sängkanten och sjöng med oss. Vi kom oss inte för, det gick så fort, inte trodde jag att min mamma skulle dö på tio minuter, även om hon var mycket gammal. Nog hade jag föreställt mig några dagars väntan och några nätters vaka. Tid att ta adjö ordentligt. Dagen innan hade hon ju ätit och varit uppe, sa personalen. Fast den här dagen ville hon inte äta, bara ligga kvar i sängen och sova. Hade hon bestämt sig? Väntade hon på mig? Om jag inte hade kört direkt när min syster ringde. Om jag hade missat färjan. Hade hon kunnat vänta lite till då?

Sen har livet konstigt nog bara rusat vidare, hetsat av åtaganden, plikter och oro. Långsamt drar sig lusten och orken undan, det går mot ebb inombords, snart går mitt skepp på grund och blir stående. Tiden mellan död och begravning fulltecknas av allt möjligt och omöjligt. Tanken stilla står. Inte skriver jag. Inte promenerar jag. Allt går tungt och i moll, men inte som i sorg, mera som i surkärring. Radion är på i femminuterspass, bara så att man får reda på det senaste terroristläget. Läsa går inte, jag tappar koncentrationen efter en kvart. Skönlitteratur alltså. Turkish waters and Cyprus Pilots kan hålla mig vaken till efter midnatt.

Idag har jag haft ett samtal med prästen som ska hålla begravningsgudstjänsten i Fiskebäckskils kyrka. Han envisades med att jag nog har en starkare tro än jag tror själv, bara för att jag sa att det enda jag tror på är kärleken. Han var ung och stark i sin övertygelse, jag ville inte göra honom ledsen utan sa till slut att vi kommer nog inte längre i den här diskussionen.

Flykt är min enda väg mot ytan igen.

Nio dagar har vi legat inblåsta i Port Tomis. Igår kom äntligen väderomslaget, och idag gick vi söderut lmot Mangalia, utklareringshamn i Rumänien. Vi gick i sällskap med den unga danska familjen på Munin, som vi lärt känna under veckan.

För första gången sedan maj 2013 hissade vi segel. Allt fungerade som det skulle, det var en nästan religiös upplevelse när jag stängde av motorn. Solen sken, allt fungerade, vi försökte fatta att vi faktiskt Seglade Med Vår Båt i Svarta Havet. Till en början i lätt nordlig vind, vi gjorde fyra knop som mest.

Efter två timmar måste vi starta motorn, det började bli lite sjögång, vinden hade vridit och vi var bara halvvägs.
Det blev två ganska så skumpiga timmar i motvind innan vi kom fram. Munin låg redan förtöjd i marinan, det dånade balkanmusik från en stor scen, massor av stånd och ett myller av människor, vi hade hamnat mitt i årets skördefest.

Nu har vi ätit en alltför kryddstark och kraftig middag i ett marknadsstånd, handlat plommonbrännvin, sötsaker och goda korvar. I morgon klockan åtta fortsätter vi söderut. Om magen tillåter.

Saker man köper på skördefest. Två liter plommonsprit.

Efter att ha vinkat av poliserna på stranden vid Girla Mare fortsatte vi till Calafat som är sista möjligheten att klarera ut ur Rumänien. Som vanligt togs vi emot av fyra till synes sysslolösa poliser som genast började gräla sins emellan över våra papper. Det stod inte ”Original” på vår besättningslista. Vi bad att få två timmar på oss för att handla mat, vilket nådigt medgavs. Vi skulle ändå behöva vänta en och en halv timme på att våra papper skulle bli klara.
Vi cyklade in till centrum och åt lunch, jättegod stekt fisk med sallad, vitlökspotatis och stekta champinjoner. Öl och iste. Trettio kronor gick det på, totalt. Hur är det möjligt?
På serveringen satt en turist, stadens enda förutom oss. En fransman som cyklat från Lyon utan att ha blivit kollad av polisen en enda gång.

Sen handlade vi i ett stort och välsorterat snabbköp där ingenting saknades. Jag köpte bland annat tre paket 150 grams vakuumpackad rökt norsk fjordlax som pålägg. Vi handlade så mycket vi orkade bära av sådant som går att bunkra länge. Kvittot är fyrtio centimeter långt och slutar på motsvarande sextiofem kronor. Hur kan en liter starköl kosta 15 kr? Ett halvt kilo kaffe 7,50? En flaska Tokajer 7,50?
Det kändes skumt, minst sagt. Vi skämdes utan att kunna reda ut varför, ens för oss själva. Hur kan det vara så stor prisskillnad när Rumänien ingår i EU? Vi mindes hur vi betraktades som miljonärer när vi var i Vietnam, hur utanför och skuldmedvetna vi kände oss där.
Tvärs över Donau, fyra kilometer längre ner, klarerade vi in i Vidin, Bulgarien. Det gick på tjugo minuter, gränspolisen beklagade att de måste vara så noggranna på grund av flyktingkrisen. Vi fick lova att hålla oss på bulgariska sidan hela vägen till Silistra, där vi klarerar ut igen. Ellem ligger förtöjd utanpå en stor pråm, klockan åtta imorgon bitti måste vi ge oss av eftersom det kommer ett stort fartyg.
I Bulgarien heter valutan Leva och är värd 5 kr. Att äta ute är chockerande billigt här också. Priserna i affären lite högre än i Rumänien men fortfarande låga jämfört med hemma.

Det är sommar igen. Strålande sol, upp mot trettio grader varmt, svag bris. Vattnet i Donau är +24 C. Vi både tvättar oss och sköljer tvätten i Donau nu. Snart får vi väl börja koka Donauvatten till disken, det var längesen vi kunde tanka färskvatten.

De är väldigt vänliga, men det känns ovant att ha så mycket kontakt med polisen som vi har haft i Rumänien. Vi klarerade in i Moldova Veche i fredags, och gränspolisen förklarade att nu kunde vi röra oss fritt i Rumänien utan att anmäla oss på varje ny plats. Alltså övernattade vi i Orsova utan poliskontakt. I söndags tog Ionel med oss till border police i Turnu Severin, och vi blev strängt tillfrågade varför vi inte gått till polispontonen först och till Yacht club Aurora efteråt. Det hjälpte inte alls att hänvisa till vad gränspolisen i Moldova Veche sagt. Men när vi visat våra pass och papper togs det i hand och logs vänligt.

Igår kväll när vi låg för ankar i vår lugna vik och nästan somnat, hördes motorljud och förpiken lystes upp av pulserande blåljus. Borderpolice igen! De la sig långsides, var mycket vänliga och bad om våra dokument. Vi förklarade att vi varit hos polisen i Turnu Severin dagen innan, och de suckade besvärat och ruskade sina huvuden. ”They never inform us, if they did we would not have disturbed you.” De bekymrade sig om vårt ankare och låg hela tiden långsides och körde mot strömmen, vi frågade om de ville komma ombord men det var inte nödvändigt. Vi langade över vår mapp med pass, betygsböcker och hela bunten med alla olika dokument, och en av poliserna skrev noggrannt av det som ansågs viktigast. ”Vill ni ha hundens pass också”, frågade jag, och då skrattade båda två hjärtligt. Helt oviktigt med andra ord.
För att kunna skriva av våra pass måste de tända i sin förarhytt, och där såg riktigt trivsamt ut med halvätna bakverk och personliga saker mitt i allt det officiella. De sa adjö och försvann i mörkret.

Vi sov lugnt hela natten, båten vaggade i strömmen, kättingen rasslade ibland. Innan vi lägger oss går vi igenom rutinerna om ifall att ankarvakten skulle larma. Pannlampor och flytvästar ligger framme, strålkastaren är beredd, båten startklar och datorn på sin plats.

I morse vaknade jag klockan sex av röster, och såg att polisbåten låg för ankar alldeles nära! Den försvann innan vi visade oss, jag fotade i smyg genom förpiksluckan.
Efter frukost körde vi iland med dingen, drog upp den på stranden och gick en lång promenad bland dynerna. Gissa vad som väntade när vi kom tillbaka? Två poliser. Någon måste ha ringt efter dem. Vem? Vi hade bara sett två herdar på avstånd.
De var också mycket vänliga, beklagade att de inte visste att sjöpolisen besökt oss, frågade vart vi skulle och när vi tänkte gå vidare. De ville se våra papper men ändrade sig när vi berättade om gårdagens kvällsvisit.
När vi lite senare körde ut i farleden stod polisbilen parkerad bakom några träd på stranden.

Vi sov alldeles för länge och gav oss iväg direkt, utan att titta närmare på Krems und Stein fast det säkert var synd. Dagens etapp till Wien var fyrtio distans och två slussar lång, Navionics kalkylerade med fem timmar, men det tog sju med väntan vid slussarna. Allt flöt på, solen sken och strömmen ökade bitvis marschfarten upp mot tio knop idag också.

Fem minuter innan hamnkontoret stängde för dagen anmälde vi oss hos hafenmeister, efter att först ha förtöjt. Hade vi kommit lite senare vet jag inte hur vi tagit oss tillbaka till båten, grinden in till själva hamnen kunde inte öppnas från utsidan utan nyckel.
Marina Wien har hög tjusighetsfaktor men rätt låg mysfaktor. Vi måste lägga kvar här tills brevet med det internationella certifikatet har kommit fram. Imorgon och på söndag blir det sightseeing. Stadsrundtur, konstmuseum, spanska ridskolan och någon konsert står på programmet.
På måndag går vi förhoppningsvis vidare mot Bratislava.

”Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.

Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?

Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.

Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. 🙁 ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen.  När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.

Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.

Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?

Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.