Nr 33 av 365 bilder. Tema: Gullig.
Bing Yu är bara fem dagar gammal, vi blir hembjudna till lägenheten på 17e våningen för att titta på underverket. Jag tvättar mina händer noga och sträcker fram ett finger, ser om han har lust att hälsa på mig. Det har han. Det där greppet, det är magiskt.
Nr 32 av 365 bilder. Tema Musikinstrument.
Lilla S spelar kontrabas, det har jag skrutit om så många gånger så det kan väl ingen ha missat.
Det passar hennes temperament och personlighet så perfekt, och hon har valt det helt och hållet själv. Det enda instrument jag kan tänka mig som skulle passa henne lika bra är harpa. Men det skulle nog inte vara så lätt för musikskolan att skaka fram ett låneinstrument.
Den här bilden är från en orkesterövning, hon spelar basstämman i ”Chokela å bullar”. Det är en hisnande tanke att hon och kompisen W i bakgrunden kanske kommer att följas åt många år. De är inte klasskamrater, men spelar i samma orkester. Det smäller nästan högre.
Det är flera föräldrar som sitter och väntar under den timme barnen övar. Tidningar prasslar, datorer rasslar. Den galna mormodern fotograferar precis hela tiden…;-)
Fågelsång!
Yippee! När jag följer lilla A till skolan kvittrar fåglarna för fullt i den gråa gryningen!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Godnatt mormor!
När glasmålningskursen är slut kör jag direkt till mamma A som är ensam hemma med småflickorna och gärna vill ha sällskap. Vi gör smoothies, jag borstar tänderna på lilla A och läser ett kapitel i Roald Dahls bok om jättepersikan.
Lilla A fotar mormor från sin loftsäng.
Glasmålningskurs!
Dags igen att åka till Ewa Evers mysiga atelje i Bleket på Tjörn. Det är uppföljning på kursen i undermålning på glas som gick första gången i höstas, och som jag också berättade om på bloggen. Nu på kvällen är jag helt tom i huvudet, det har varit en så intensiv dag. Kvar i Ewas atelje ligger fyra halvfärdiga glasmålningar som ska bli klara imorgon, förhoppningsvis. Vi är fem kvinnor i varierande åldrar som deltar. Jag målar barnbarnen, porträtt efter fotografier.
Som alltid när jag kommer från Eva känner jag mig så inspirerad, tänker att det här ska jag ta mig tid till hemma också. Den här gången ska jag verkligen ta mig i kragen och försöka fortsätta på egen hand. Det handlar egentligen bara om att sätta av tillräckligt med tid. Det går inte att sätta sig ett par timmar och måla. Jag måste ha en hel, ostörd dag. Eller i alla fall en halv.
Kvalitetstid med barnbarnen.
Mamma A vill ha sällskap när P är bortrest, och jag kommer så gärna.
Igår körde jag lilla S till orkesterövning. Hon spelar kontrabas, en jättelik pjäs som hon knappt kan bära själv och som bara går in i bilen om man fäller tillbaka framsätet. Hon har fått låna den av skolan, vilket jag tycker är fantastiskt. Jag är beredd att förlåta en hel del av en skola som lånar ut dyra instrument till nioåringar.
Nu har lilla S haft sitt instrument mer än ett år, och har blivit riktigt duktig. Hon läser noter och spelar i en riktig stråkorkester. Det svänger mäktigt när de brakar loss i ”Chokela och bullar”.
På kvällen läser jag godnattsaga, Roald Dahls bok om jättepersikan.
Petter eller Lotta?
Om knappt en månad kommer nästa barnbarn. Nummer fem. Han eller hon är redan färdig, en egen individ som bara behöver lite tid till i magen för att vara helt redo för Livet. Alla väntar och längtar. Särskilt de två blivande storasystrarna.
Mamma A boar och syr. En gammal krympt ylletröja blir en underbar vinteroverall. Tyglådans alla stuvbitar blir ett jättefint quiltat täcke.
Posted using BlogPress from my iPhone
Vardag igen – tur att bilderna finns!
Hela kvällen har jag suttit och sorterat, justerat och slängt bilder från resan till Malaysia och Thailand. Om du vill titta så finns det nu ett album på min Facebook-sida, du kan titta i det här: http://www.facebook.com/album.php?aid=265388&id=756548526&l=85ed3e0395
Jag känner att det är en resa som har förändrat mig. Jag var lite orolig innan resan hur jag skulle klara av stressen. Oväntade situationer. Påfrestningar. Min hjärna funkar ju inte riktigt likadant som den gjorde innan jag blev sjuk förrförra hösten. Även om jag är frisk så är jag inte samma tuffing som förr, inte på långa vägar.
Men allting gick över förväntan. Jag känner ett nytt sorts lugn. När vi flög hem på natten var det helt stjärnklart och molnfritt, jag tittade ner på jorden medan vi passerade över det enorma Ryssland (fast det heter väl inte Ryssland längre). Små och stora ljuspunkter under oss vittnade om städer, byar, människor. Så många liv, så många historier. Och alla dessa människor, varenda en, är medelpunkten i sitt liv. Jag är ingenting i det stora sammanhanget, min betydelse i denna världen hänger bara ihop med mina närmaste. Det finns inget att prestera, inget att klara av, inget att uppnå, utom detta: att försöka vara lycklig och god, och sprida lycka och godhet så långt jag kan i min omgivning.
Det låter nästan som om jag borde konvertera till buddhism? 😉
Svar på Farmorsfrågan nr 132.
När blev jag senast riktigt glad och stolt? Det första jag kommer att tänka på är berömmet jag fick av DN-fotografen Robert Henriksson på bloggen Fotosöndag. Av de fyra bilder han valde ut bland alla hundratals inskickade bilder, var två mina!
Jag kan återkalla känslan när som helst. Jag var inte alls förberedd, läste bara den där artikeln lite halvt engagerad, det var ändå spännande att läsa hur en yrkesfotograf ser på sitt arbete. Och så på slutet fanns plötsligt mina bilder där, med hans kommentarer och beröm. Det var en glädjechock jag inte glömmer i första taget!
Jag kan känna den där varma, glada, starka känslan igen så fort jag tänker på artikeln. Det kallas för ankring, och Susanne Pettersson har skrivit om det i sin bok ”Ta fram kraften inom dig.” Tanken på artikeln kopplas ihop med (ankras) med känslan av glädje och stolthet. På idrottsspråk kallas det också för ”triggers”. Om jag nu vill framkalla ett positivt tillstånd inombords i någon helt annan situation, behöver jag bara tänka på fotoartikeln. Kanske ska jag tala inför många människor, eller göra en viktig presentation. Ankring är ett väldigt användbart verktyg för att peppa sig själv.
Tänk efter när det kändes härligt att vara du, och lagra de minnena extra noga!
Bebislycka!
Hemma hos Shy Ming Tee, Hoc och Bing Shen i Georgetown. En liten lillebror föddes för bara fem dagar sen, och vi blir hembjudna för att titta på underverket. Medan vi äter hembakade kinesiska nyårskakor och beundrar bebisen ringer det på dörren, och en sjuksköterska från BVC kommer på hembesök. Precis som hemma i Sverige!
Bing Shen 3 år är väldigt mammig, han som alltid brukar somna med mamma har nu fått somna ensam med Ammi, farmor, i flera nätter när mamma var på sjukhuset.
Lillebror snusar och sover och är väldigt vacker och dessutom unik, han har inte mindre än FYRA hårvirvlar på huvudet! 😉
– Posted using BlogPress from my iPad
