Jaaaa – Mia Skäringer har börjat blogga igen!!

Neeeej – jag har missat mer än en månad!!!

Båten är på land. Lille L, pappa L och Odd hjälptes åt att ta upp den med kranen på Dragsmarks varv. Det var en skön känsla när nya Tumlaren stod i säkerhet under tak i båthallen hemma på tomten. Nu ska vi bygga om, greja och putsa under vintern. Nytt kapell, badstege, nya madrasser och diverse annat. Och den krånglande bränslepumpen ska lagas.

Igår var jag i Göteborg för den näst sista intervjun med mamma om hennes barndom och uppväxt. Tänk  att Johanna Wistrand och jag redan har 9 timmar på band med mamma 91!  Nu återstår en dubbeltimma nästa torsdag, och sen är det dags för Johanna att börja skriva på boken om mamma. En massa jobb med bilder väntar förstås för mig och mina syskon, det värsta blir att välja.

Många gånger har jag tänkt att det ska bli skönt att slippa åka till Göteborg så ofta, men idag kände jag att jag kommer att sakna de här torsdagarna. En del av det  som mamma berättar har jag hört tusen gånger, men ibland kommer det fram helt nya saker. Jag brukar hinna med att hälsa på Tiny och mamma L som är mammaledig också.

Idag var Tiny på sitt gnälligaste och mest mammiga humör. Hon har just fått sin tredje tand i underkäken och något är på gång i överkäken också. Fattiga Riddare räddade humöret.

Fattiga riddare är helt enkelt en skiva vitt bröd doppad i pannkakssmet.

Recept: 1 ägg, 1 dl mjölk , en nypa salt, (+ en nypa socker om man vill ) o,5 dl mjöl vispas samman och hälls i en djup tallrik eller på ett fat. Lägg en skiva vitt bröd i smeten och låt suga in. Stek i smör. Man kan blanda kanel i smeten också om man vill, och man kan förstås servera med fruktmos eller keso till exempel.

Men man kan också dela en fattig riddare i mindre bitar och ta med som matsäck ut i solskenet på gården.

Så här mycket saknar jag Odd just nu. Han är i Berlin. Jag är alldeles ensam. Det har varit skönt och fridfullt hela kvällen ända tills nu. Jag har handlat en massa roliga saker på nätet (glasfärger) och målat i lugn och ro i uterummet. Men nu. Känns det ensamt. Godnatt.

”Idag har vi åkt till mormor och morfar för att elda ris. På vägen fingervirkade jag en halsduk i bilen.

När vi kom fram käkade vi macka, surdegsbröd med jordnötssmör. Sen lekte jag med Sigge. Sen gick vi och eldade ris fast det regnade. Det var kul för vi gjorde en liten egen brasa där vi grillade korv. Mormor kom med pannkakor och brunt socker. Sen gick jag hem till mormor med Sigge för det var så kallt. Sen målade jag en solnedgång. Nu ska jag kanske hämta fingervirkningen i bilen. Fast bara kanske. Annars leker jag med dockskåpet.”

Sen september förra året har jag gått ner från 94 till 82 kg, genom att ändra mina matvanor och röra mig mer. Fast det senaste halvåret har jag faktiskt stått still. Det har betytt otroligt mycket för humör, hälsa, energi, utseende, ork att jag har lyckats bli av med de där kilona.

Men det räcker inte riktigt. Ungefär 8 kg finns mellan mig och min idealvikt. Jag inser att det inte kan vara omöjligt, men det känns väldigt, väldigt motigt. Har jag lyckats gå ner 1 kg så behövs det bara en helg med helt normala utsvävningar i form av vin, ost och gott bröd för att det där kilot ska vara tillbaka igen. 

Häromdagen köpte jag, av nyfikenhet,  Carolina Gynnings bok Ego Woman när jag stod i kön till ICA. Som litteratur är den helt värdelös, men den ger en inblick i dokusåpakulturens villkor som är intressant. Bland annat skriver hon om sin bulimi, och om lösningen på sina egna problem med att hålla sig smal (och vacker).

Lösningen heter enligt Carolina Reductil, en medicin som påverkar hjärnan så att man inte blir hungrig eller sugen. Den här medicinen är receptbelagd och skrivs bara ut till riktigt feta människor. Men Carolina har lyckats skaffa den ändå, och skriver engagerat om hur ofarlig och effektiv den är, och hur den hjälper henne att hålla sig smal. Hon anser att man ska kräva av sin doktor att han skriver ut recept. Carolina påstår att biverkningarna är minimala –  ”lite muntorrhet, sömnproblem och ökad puls” och dessutom övergående efter 3 – 4 veckor.

Jag blev riktigt upplyft inför hoppet om en lösning på mitt viktporoblem, och imorse googlade jag på medicinen.

Hoppsan! Medicinen stoppades  i januari i hela Europa pga riskerna för stroke och hjärtinfarkt.

Det får bli gymmet istället.

Idag har jag varit i Göteborg och intervjuat min mamma, som är 91 år. Johanna Wistrand, som är en riktig författare och ”spökskrivare” sitter med på intervjuerna och skriver så det ryker om laptopen medan mamma berättar. Jag spelar in på min Iphone och försöker ställa intelligenta frågor. Det här var den åttonde intervjun. När vi är klara ska Johanna skriva ihop alltsammans så att det blir en riktig bok om mammas liv.

Jag brukar förstås passa på att stämma träff med de av mina barn som har tid, när jag är i stan. Idag var det mamma L och hennes N, pappa L och lilla Tiny. Vi åt lunch på Soho, som är mitt favoritlunchställe i Göteborg. Jag gillar den avslappnade atmosfären, det är luftigt och vilsamt och maten är jättegod. 

Tiny hade show, hon får ögonkontakt med alla som passerar och bränner av värsta flörtisleendet direkt. Byggjobbare och kilklackskvinnor, finansvalpar och PR-lejon, alla smälter när hon spänner sina stora mörka ögon i dem och skrattar och viftar med händerna. Jag såg hur en byggare med reflexväst och snickaroverall gick baklänges hela vägen till varmrätten bara för att behålla ögonkontakten med Tiny! 🙂

Det känns stort att kunna umgås med sina vuxna barn sådär, att i största harmoni äta lunch på stan. De där barnen som man har varit en sån hönsmamma för, grälat, tröstat, stridit, slagits med skolskjutsplanerare och rektorer, hämtat på fester, förbjudit att röka, hindrat att välja fel, försökt styra och samtidigt lita på. Plötsligt är de vuxna, fria och starka. Och tycker att det är en jättebra idé att träffa mamma i stan på lunch.

När intervjuerna med mamma är över får jag nog hitta på någon annan anledning att åka till Göteborg.

Idag låg det här mailet i min inbox:

”Hej!
Idag vann Emelie Forsberg ett pris i en tävling hos oss på Mr Deal. Riktigt roligt för Emelie!
Men, det stoppar inte här – eftersom du är vän med Emelie så har även du vunnit ett pris hos oss. Du har vunnit en iPhone 4, en resa till valfri destination, ett PS3 Slim, biobiljetter, presentkort på kläder, Apples nya iPad eller en trendig klocka från Triwa!
Din e-postadress: Katinka@lifestone.com
Din vinstkod: rhsqzn
Logga in här med din vinstkod:
http://www.mrdeal.se/xxxxxxxxx(min ändring så att inte någon stackare klickar på länken av misstag)
Ha det bra och mycket nöje med din vinst!
Vänliga hälsningar,
Mr Deal”

Det enda jag undrar nu är vad som hade hänt om jag hade varit så dum alternativt nyfiken alternativt ung att jag klickat på länken?

Får barn och ungdomar också såna här mail? Har jag fått det för att jag finns på Facebook? 

Usch!!

Den här äpplekakan/pajen lagade jag när mamma A med familj kom på snabbvisit. Det är en blandning av två olika smulpajsrecept plus lite eget tänk. Det bästa med den är att det går så lätt och snabbt att baka och att det aldrig blir något över!

Farmors Knäckäpplepaj:

8 äpplen, gärna sommaräpplen

150 gr smör

3 dl havregryn

1,5 dl vetemjöl

1 dl kokos (kan uteslutas om du inte har hemma, ta då mer havregryn eller hackade mandlar istället)

2 dl socker eller rårörsocker

1,5 dl sirap

2 msk kanel

Gör så här: Smält smöret i mikro eller på spisen, när smöret har smält flyttardu kastrullen från värmen och blandar  i alla övriga ingredienser, utom kanel. Det blir en ganska fast smuldeg. Blir den för lös, ha i lite havregryn till.

Kärna ur äpplena, dela i klyftor och skiva klyftorna i tunna skivor. Låt skalet vara kvar, där finns massor av god smak och nyttiga vitaminer och fibrer.

Lägg äpplena i en ugnsfast form, den behöver inte smörjas. Pudra med kanel ovanpå äpplena.

Klicka ut smeten ovanpå äpplena med två skedar.

Grädda i mitten av ugnen i 175 C tills äpplena är helt mjuka och knäcktäcket har fått färg. Tiden beror på hur stor din pajform är. Ju tunnare paj desto snabbare går det. 🙂

Servera med mjölk, eller glass, eller vaniljsås.

Om det blir pajdeg över kan du grädda några havrekakor av den. Om du hinner innan du har mumsat i dig degen förstås.

Idag har jag bakat den här pajen som en liten överraskning. Pappa L och lille L kommer hit för att hjälpa till med båtupptagning.

För ett tag sedan var jag hos doktorn för att ta bort en vårtliknande prick i ansiktet, alldeles under läppen. Den hade vuxit fram på bara ett år, och eftersom jag är väldigt misstänksam mot prickar och fläckar ville jag ha bort den genast. Men jag litar inte på min vanliga vårdcentral för att ta bort saker i ansiktet, så jag gick till Laserspecialisten i Göteborg som en väninna rekommenderat.

Medan jag väntade på min tur läste jag broschyrerna som låg på bordet. Restylane. Visst har jag funderat på lite justeringar. De där argvecken över näsroten, mellan ögonbrynen. Och de där djupa rynkorna som drar ner mungiporna och gör att jag ser sur ut fast jag inte är det. Men samtidigt är jag rädd att göra ingrepp i ansiktet. Jag vill ju inte se ut som någon annan än mig själv. Och det är lite skämmigt att vilja se yngre ut än man är. Det är väl inget fel att se ut som 61!?

När jag gick från kliniken hade jag fått en tid för behandling veckan efter.  Det som fick mig att slå till var argumentet att Restylane försvinner efter ca 6 månader, och att man inte får några ärr efteråt. Då kan jag ju prova, tänkte jag. Gillar jag inte resultatet så behöver jag ju inte fylla på om ett halvår.

Och jag är verkligen trött på att se så sur och arg ut.

Det har nu gått 8 dagar sedan doktor Martin sprutade in Restylane gelen i mina argrynkor och surveck. Det gjorde lite ont, och jag har haft ett stort blåmärke i pannan som nästan alla har kommenterat (utom Odd).  Men jag är väldigt glad att jag vågade. Det är väl inte värre att fylla ut lite rynkor än att färga håret, fixa naglarna eller bleka tänderna.

Så här såg jag ut i pannan före:

Så här såg mungiporna ut (och pricken):

 Så här såg jag ut i morse, nysminkad för en plåtning:

 Och min älskling har fortfarande ingenting märkt. Men nu kommer han att se att jag har varit hos frisören.

PS. Bilden på mig i högerkanten, under rubriken Fråga Svärmor, den är photoshoppad av min bloggkompis Elin. Sådär slät i ansiktet blir man inte utan Photoshop! 😉