Jag är en sån som aldrig, aldrig vinner på spel eller lotterier.  Men nu kanske det har vänt?  Mitt gym Allsports utlyste i april en tävling där man kunde vinna en personlig tränare (PT) i en hel månad. Man skulle motivera varför, och jag skrev något lite kaxigt i stil med att  ”Jag är en vanlig men envis och målmedveten tant som behöver gå ner ca 8 kg till för hälsans och välbefinnandets skull. Vacker är jag ändå, vad jag än väger. osv…”

Sen åkte jag till Italien och glömde bort tävlingen, och när jag kom hem fick jag veta att jag är en av tre vinnare! Igår var jag på gymmet för en timmes mätning och genomgång av kost mm. Min PT Caroline Wingdén gjorde en BIA-mätning som talar om hur stor andel av min kropp som är fett, vatten och muskler. Mätningen görs genom att man får fyra små klisterlappar på ena foten och ena handen, ungefär som EKG, elektroder kopplas till och så skickas en svag elektrisk signal genom kroppen. (OBS! Man känner absolut ingenting alls! ) Väldigt intressant information kom sedan ut ur Carolines skrivare.  Sen blev jag vägd och mätt, och vi gick igenom matvanor och kostråd anpassade till just mig, och jag fick lova att använda stegräknare (minst 10 000 steg per dag).

Och vi kom överens om att jag kan fotografera allt jag äter med min Iphone istället för att skriva matdagbok. Toppenidé tycker jag!

På måndag startar själva träningen och sen är det hårdkörning i 4 veckor.  🙂

Mia Skäringers krogshow på Kajskjul 8 i Göteborg har fått lysande recensioner, och jag har många gånger suckat över att jag aldrig kommer att få se den. Hon är ett geni tycker jag, ända sedan hon skrev blogg i Mama har jag älskat henne.

Gissa alltså om jag blev glad när bästa väninnan A. överraskade mig med 2 biljetter igår! Vi skulle ju bara ut och äta en bit mat trodde jag, för att fira hennes och mina födelsedagar.

Mia gör entre iförd en två nummer för liten bikini, inköpt när hon var 20 år. Jag fattar inte hur hon vågar. Publiken består till 80% av kvinnor, och alla tänker samma sak som jag. Hur vågar hon? ”Jag förstår att ni är lite förvånade,” säger Mia, ”Det är inte ofta man får se en vanlig kvinnokropp, som den ser ut i verkligheten!”

Sen får vi följa med på hennes resa från barndomen och till nu, med komplex, anorexi, bulimi, våldtäkt, självmordsförsök, pappans alkoholism, förlossningar och skilsmässa. Hur kan det komma sig att vi skrattar hela tiden, nästan? Hur lyckas hon få oss alla att känna igen oss själva i det hon berättar? 

Jag följde hennes blogg i Mama, nu måste jag genast köpa hennes bok.

Varför är Mia så himla bra? Det har säkert någon redan beskrivit mycket bättre än jag skulle kunna. Jag känner mig ordlös just nu.

Det är en helt magisk föreställning, jag är så glad och tacksam att jag fick vara med om den. Här får ni en bild från inledningen, och en från slutet.

Tänk om ditt barn blev svårt sjukt och måste ligga på sjukhus, kanske flera veckor. Då är det inte alls självklart att du kan vara tillsammans med ditt barn på sjukhuset. Det kanske du tror, men så är det inte. Bara på fyra platser i landet finns Ronald McDonalds Hus där hela familjen kan få bo nära sjukhuset.

Nu har Allt för Föräldrar startat gruppen ”Ronald McDonals Hus i Uppsala” tillsammans med Ronals McDonalds Barnfond. Målet är att bygga Hus nr 5 i Uppsala.

För varje ny gruppmedlem betalar Allt för Föräldrar 5:- till fonden! DU behöver alltså inte betala någonting. Du behöver bara klicka här för att gå med i gruppen. Du kan också klicka på bannern som ligger i högerkanten här på bloggen.

Sprid budskapet så att det blir så många medlemmar som möjligt, genom att lägga in en banner om detta på din blogg eller hemsida. Det finns flera storlekar att välja mellan, du hittar dem här.

Min man låg på Akademiska sjukhuset i Uppsala flera månader varje år när han var liten, alltså för mer än 50 år sedan. Hans föräldrar hälsade på så mycket de kunde, och eftersom de bodde i Uppsala blev det ganska ofta. Men han minns fortfarande hur ledsen han blev varje gång de måste gå. Sjuka barn behöver sina familjer. Gå med i gruppen!

Titta vilken fin t-shirt jag fick av min kära svåger och svägerska i födelsedagspresent. Köpt i Chicago Botanic garden, bara en sån sak! 🙂
Färgen och bilden är vacker, men texten älskar jag:
Advice from a butterfly:
Let your true colors show. Get out of your cocoon. Take yourself lightly. Look for the sweetness in life. Take time to smell the flowers. Catch a breeze. We can’t all be monarchs!

Jag har alltid gillat att fylla år. Det kanske hänger ihop med att den 10e maj är ett så bra datum. Våren brukar vara i full gång, gökarna gal och svalorna har kommit och det finns gott om blommor att plocka och sätta i vas.

I år valde jag att resa bort, för att slippa kalas och uppvaktning. Inte likt mig, men vem har bestämt att man måste vara samma person hela livet?

Men barn och barnbarn ville ändå ha kalas, så i helgen var det fest. Den finaste festen jag kan minnas att jag har varit på!

Och vilka presenter jag fick. Av Odd fick jag ett nytt dragspel som jag länge drömt om men aldrig trodde att jag skulle få. En gammal gårdspump som jag annonserat förgäves flera gånger efter på Blocket, och som barn och respektive lyckats hitta. En fågelbok där man kan lyssna hur alla fåglarna låter!

Sen åt vi en riktig italiensk slow food middag med godsaker vi köpt med oss från Toscana; det var både antipasti, primo och secundo och 3 efterrätter.

Joar och Kristin, ni fattades! Men ni fanns i mina tankar.

Vi skulle ju cykla och hälsa på Valerie och hennes olivodling i byn Casole dÉlsa. Men vi fick ändra planerna.

Efter bara några hundra meter överraskades vi av åska och regn, och vände hastigt tillbaka. Först tog vi skydd under ett litet tak över en port. Ganska snart flydde vi med cyklarna in under taket till ett köpcentrum.  Det började hagla våldsamt, hagel stora som tumnaglar piskade mot bilarna som stannade på gatan. Det måste ha kommit flera hundra mm regn och hagel under den timme vi stod under taket.

Plötsligt ropade Odd: ”Titta där, vad är det?” Det var lera. En flod av lera vällde ner för gatan. Snart steg leran in över golvet där vi stod, vällde nedför trapporna och rampen till det underjordiska P-garaget, grus och bråte täppte igen alla brunnar och nu kunde vi inte stå kvar där vi var längre, vi måste hitta ett högre ställe.

Det kändes otäckt, jag blev riktigt rädd. Det var så overkligt, tunnor, kastruller och lösa saker virvlade förbi i lerfloden, jag väntade mig bara att de parkerade bilarna skulle dras med också. Jag filmade en kort snutt med Iphonen, men var för skärrad för att göra det ordentligt.

Efter flera timmar minskade lerfloden, polis och räddningstjänst kunde ta sig fram och uppröjningen började. Många, många hus och butiker hade fått sina källare och entreplan helt förstörda av den röda leran. Men ingen människa skadades, som tur var. Vi hade en helt ofattbar tur, som knappt blev blöta.

Det àr svàrare àn man tror att blogga, twittra, facebooka osv nàr man àr pà resa.

Det svàraste àr att fòrsòka làta bli att tànka pè bloggen, Twitter, Facebook osv. Det àr ju semester. Odd àr visserligen vàrldens snàllaste och mest fòrstàende, men jag ser pà honom att han tycker jag kunde strunta i bloggen, Twitter, Facebook osv.

Det àr ocksà svàrt att inte ha dàligt samvete fòr att jag inte kan svara genast pa fràgorna till Fràga Svàrmor.

Just nu sitter jag pà ett it-cafe i en liten medeltida by. Vàdret àr kallt och mulet, vi vàntar pa att vàra hyrcyklar ska levereras till damen som hyr ut Bed & Breakfast till oss denna sista natt i Italien.

Vi tànker àgna dagen àt att pà smàvàgar cykla till S. Gimigniano, en annan liten medeltida stad som ligger klistrad pà en bergstopp. Det dàr med smàvàgar viktigt. Jag hade inte fòrestàllt mig att det skulle vara sàn gràslig trafik ute pà landet  i Toscana. Men hittar man bara kartans vita vàgar àr det underbart att cykla. Fast dom vita vàgarna stàmmer inte alltid. Ibland finns dom i verkligheten, ibland inte. Ibland hittar man vàgar i verkligheten som inte finns pà kartan. Dàr àr det minst trafik. 🙂

Igàr vandrade vi làngs floden Elsa pa en fantastisk stig med flera vadstàllen, massor av fàglar och grònska som i en regnskog.

Pà slutet hittade jag den hàr farbrorn. Han vaktade sina hòns vid stranden av floden Elsa. Han hade tvà stolar under sitt rangliga tak. Jag undrar vem som skulle sitta i den andra?

Jag sitter pa ett litet Internet-stalle i Siena, Italien. Darfor kan jag inte skriva nagra prickar over a,a eller o. Siena ar en fantastisk liten stad, som Gamla Stan fast minst 10 ganger sa stor och annu aldre.

Vi flog med Ryan Air till Pisa, och tog taget vidare till Siena. Har har vi hyrt cyklar, och igar cyklade vi upp och nerfor kullar med vinodlingar mellan kl 12 – 21.30. Inte direkt av fri vilja, vi kòrde vilse nagra ganger…

For att du ska slippa denna besvarliga lasning far du istallet nagra bilder fran de senaste dagarna.

Imorgon tar vi bussen till en liten stad vasterut. Colle d’Elsa. Vi blev inbjudna dit igar avViviane som salde olivaolja pa torget. Hon har sin olivodling i en liten by utanfor Colle d’Elsa. Vi har kollat upp pa natet att det gar att hyra cyklar i staden, sedan ar det ca en mil till Vivianes gard. Ska bli sa spannande!

Idag är det Internationella Barnmorskedagen och jag skickar en tanke till barnmorskan Ulla Bredberg som förlöst tre av mina barn på Uddevalla Sjukhus. Lugn, vänlig, bestämd och med massor av den speciella lite kantiga humor som många barnmorskor verkar ha.

Ulla var min barnmorska när tvillingarna föddes för 31 år sedan. Vi lärde känna varann bättre än man kanske brukar, eftersom rutin på den tiden var att tvillingmammor lades in på sjukhus 8 veckor innan planerad förlossning. Den 24 november blev jag inlagd, tvillingarna föddes efter igångsättning den 21 februari! (De räknade fel på en månad…)

Det var ingen rolig tid på sjukhuset, med en liten ledsen 7-åring hemma, ni kan ju tänka er…

Ulla var mitt stora moraliska stöd, hon uppmuntrade och tröstade och det står i mitt fotoalbum att hon lånade mig böcker, om tvillingar antar jag. Och när tvillingarna hade fötts stödde hon mig när jag revolterade mot barnsalens härskarinna, en ilsken gammal barnsköterska som ansåg att alla bebisar skulle vara på barnsalen. Men jag ville ha mina tvillingar i mitt rum, och sköta dem själv! Ulla hämtade upp ett gammalt skötbord från sjukhuskällaren åt mig, och jag minns fortfarande min stridslystnad när jag vägrade lämna ut mina två dyrgripar till barnsalsdraken på kvällen. 😉  

Och det märkligaste av allt, när jag sedan skulle föda vår lille sladdis 10 år senare, vem kommer in genom dörren till förlossningsrummet om inte Ulla! Eftersom hela familjen var med på förlossningen fick Ulla träffa ”sina” tvillingar igen.  L lämnade knappt sin stol i förlossningsrummet på 8 timmar, de andra två syskonen sprang ut och in mellan händelsernas centrum och vilrummet, och när J var född var det många små händer som ville hjälpa till att bada bebisen i den blåa baljan. 

Kära Ulla, om du mot förmodan ser detta, jag känner fortfarande ett speciellt band till dig. <3

Kommer du som läser detta ihåg din barnmorska?

Forts. svar på fråga nr 82:  Jag kom just på en sak till som får mig på gott humör. Jag älskar att tävla, och jag gör det hela tiden. Med mig själv, om inte annat. 😉

Och jag är alltid övertygad om att jag kommer att vinna, ända fram till den dag tävlingen avgörs och vinnarna presenteras. Om det då trots allt visar sig att mitt namn inte är med (konstigt nog är det vanligast…) så har jag redan, blixtsnabbt, intalat mig själv att det ändå inte var riktigt min cup of tea. Jag ville egentligen inte ha just det priset, mitt bidrag var egentligen det bästa, men juryn var ofördelaktigt sammansatt osv osv. Kort sagt, jag tappar aldrig sugen, kastar mig genast över en ny utmaning.

Just nu har jag anmält mig till en tävling på mitt gym Allsports i Henån på Orust. Två personer kan vinna en personlig tränare (pt) i en hel månad. Utmaningen är att gå ner ”de sista kilona” genom att genomföra ett tufft program som innehåller både fysisk och mental träning, och kostråd. Under den månaden ska man dessutom skriva dagbok varje dag.

Den där tävlingen är ju specialutformad för mig! Jag har 6 kg kvar att gå ner av mina 20 överflödiga. Jag är en kvinna i mina bästa år, envis som synden och dagbok, det skriver jag  ju redan. Klart jag kan klämma in lite träningsdagbok i bloggen också! Klart jag vinner! Plötsligt är mitt humör på toppen igen… 🙂