Vilka är mina starka sidor? Svaret kommer jag på efter ett samtal med mamma, 92. Hon har svårt med balansen i vanliga fall, och den här hemska vintern har hon varit mer eller mindre instängd i sitt lilla radhus flera månader på grund av snö och ishalka. Pappa dog för många år sedan, alla hennes syskon är borta, liksom de flesta av hennes vänner. Ofta är grannens katt och hemtjänsten de enda hon träffar under en dag. Hon som är så social och älskar att prata med folk. Det vore inte så konstigt om hon var nedstämd och deprimerad nu när hon inte ens kommer ut på sin dagliga promenad med rullatorn.

 Jag frågar alltså: Känner du dig ofta ledsen när du går här för dig själv?

Och hon svarar: Nej vet du, det har liksom aldrig legat för mig.

Pang, där har jag min starkaste sida, direkt i arv både från henne och pappa. Mitt goda humör. Förmågan att se det positiva. Det som hjälper mig att snabbt komma över motgångar och glömma besvikelser. Det som är nyckeln till att jag snabbt kan tända till på nya idéer, dra igång nya projekt.

Andra starka sidor som jag är tacksam för är min envishet, och min naivitet som fortfarande hänger kvar trots att jag fyllt 60. Jag tror andra människor om gott tills de bevisar motsatsen. Jag tror att jag klara av det mesta, åtminstone tills jag har försökt.

På min favoritblogg Lyckobloggen , som skrivs av lyckoforskare vid Umeå Universitet, kan du läsa om en undersökning av totalförlamade som visar att 72% av dem anser sig vara lyckliga. Tänkvärt!

Bilden har jag lånat från Yogamamma, här och nu  som är en mysig och inspirerande blogg, skriven av en 2-barnsmamma som också är samtalsterapeut.

A och jag är på mässa i Göteborg. Nordens största mässa om utlandsboende. Jag kommer först, och ödet styr mig rakt i armarna på Mimmi. En kvinna i min ålder, född i Kroatien och nu vd för KroatienSolresor. Hon bor i Örebro och på den lilla ön Brac utanför Split.
Det tar mig högst 30 minuter att inse att jag har hittat min nästa plats på jorden. Kanske vet jag det redan efter några sekunder. Efteråt är det svårt att veta exakt när blixten slog ner.
En ö. Med färja.
I april åker vi på visningsresa! 🙂

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vilka är dina starka sidor?

Ska det aldrig bli vår? Idag stod jag inte ut med den hemska, kalla vintern längre, jag måste fylla ögonen med något annat än grått. 

På vår närmaste handelsträdgård som är Orust Blommor öppnade Pelargonmuseet för säsongen i helgen. Tusentals små sticklingar av pelargoner, fuchsior och annat  fyller plantborden och det är väldigt svårt att stå emot, men jag väntar. Jag vill inte fylla fönsterbrädorna hemma utan vänta på att växthuset tinar. Det går inte ens att öppna dörren än eftersom det ligger en stor driva av is och snö framför.

Jag fotograferade desto mer, här nedan kommer ett litet urval.

För övrigt den här dagen gjorde jag ikväll en jättesats morotsmarmelad med kardemumma och mandel som brände fast i kastrullen och blev helt misslyckad. En liten burk kanske jag kan rädda till mamma A som jag hade tänkt, men det mesta får slängas. 🙁   Kanske orkar jag göra en sats till imorgon, efter ett annat, enklare recept.

Jag bakade också tre surdegsbröd som visserligen är goda, men inte alls så fluffiga och luftiga som jag vill. Mjölet gillar inte heller vintern.

Lille Ls mamma behövde barnvakt och ingen var gladare än jag för det.

Jag fick en riktig myskväll med barnbarnet som snart fyller fyra, honom som jag varit så nära från början när vi bodde grannar på ön. Det var jag som körde in hans föräldrar till BB på NÄL när det var dags, och  Lille L har jag bytt blöjor på, matat, tröstat och nattat redan när han var riktigt liten. Sen flyttade de till stan och det blev längre mellan mötena.

På många sätt har det blivit bättre för lille L, han har fler kompisar, föräldrar som trivs med livet och ett dagis som han älskar.

Men jag saknar ofta den där närheten vi hade. Därför är det underbart att få vara på tu man hand sådär, en kväll. Även om det inte händer så mycket mer än att jag blandar kvällschoklad, han ser på TV och sen somnar i soffan med snutten.

Hur ser du ut?

Hur jag ser ut har jag faktiskt väldigt dålig koll på. Min kroppsuppfattning stämmer inte alls varken med verkligheten eller med hur jag ser ut på bild. Ena dagen tycker jag att spegelbilden inte är så tokig alls, nästa dag ryser jag av fasa när jag ser ett foto jag råkat fastna på. Är det jag? Den jättedamen?
På Xtravaganzakursen fick vi i hemläxa att skaffa en målbild och ta med oss till nästa träff. En bild där vi har den vikt som vi skulle vilja ha.
Men det finns väldigt få bilder på mig överhuvud taget, och nästan inga i helfigur. Det är ju alltid jag som hållit i kameran… Kanske för att slippa bli fotad?
Till slut hittade jag en bild från 1976, sommaren innan jag gifte mig, där jag vet att jag vägde 65 kg, alltså 5 kg mindre än min målvikt. Det är en fin bild på en glad och lagom smal Katinka, tagen i en liten hamn på Gotland.
Gissa vad jag har skrivit i bildtexten i fotoalbumet?
”Usch vilka bilringar!”
Nu har jag bestämt mig för att starta ett nytt fotoprojekt. Självporträtt ska det heta. Vid 60 års ålder måste jag ju ta reda på hur jag ser ut!

– Posted using BlogPress from my iPad

Lilla S och lilla A är spralliga och glada, inte konstigt så länge som de har väntat. Lilla A har mest spring i benen, men hon är ju minst också .

Nej, fel. Hon är inte minst längre! 🙂

Hur ser du ut?

– Posted using BlogPress from my iPad

Ja, vad gör jag när jag behöver ny inspiration?

Den Farmorsfrågan ställde jag i torsdags, och jag hann inte skriva något svar som vanligt på fredagen. För sen ställdes allting på ända när mamma A åkte till BB på eftermiddagen och lilla I föddes på kvällen.

Nu är det redan söndag eftermiddag, och jag behöver verkligen svaret  på den frågan. För efter helgens känslosvall, resor och allmän uppståndelse känner jag mig helt tom på energi och lust. Oinspirerad är en underdrift, apatisk är nästan ett bättre uttryck.

Jag borde rycka upp mig, ta en promenad, lyssna på musik, göra något roligt. Allting är ju egentligen underbart, varför denna tunga olustkänsla? Jag behöver verkligen ny inspiration!

Men om jag lyssnar på min kropp och själ blir svaret något helt annat än att jag måste rycka upp mig.

Nu är det dags att sjunka ner i soffan under en mysig filt och göra ingenting alls, utom möjligen lägga in en ny vedpinne i brasan då och då.  Inspiration kräver återhämtning och växer inifrån, den kan inte kopplas på genom att trycka på rätt knapp.

Efter diverse strul med utskrivningen fick lilla I äntligen komma hem till otåliga storasystrar på lördag eftermiddag, två dygn gammal.

Nu ska det bli vardag igen, en helt ny vardag med en ny familjemedlem.

Lilla S och lilla A ville bära och hålla och gosa. Den här dagen har de väntat så länge på, och kommer alltid att minnas. Vi gjorde förstås avtryck av de pyttesmå händerna och fötterna enligt konstens alla regler med LifeStones avtryckslera.