Bing Yu är bara fem dagar gammal, vi blir hembjudna till lägenheten på 17e våningen för att titta på underverket. Jag tvättar mina händer noga och sträcker fram ett finger, ser om han har lust att hälsa på mig. Det har han. Det där greppet, det är magiskt.

Lilla S spelar kontrabas, det har jag skrutit om så många gånger så det kan väl ingen ha missat.

Det passar hennes temperament och personlighet så perfekt, och hon har valt det helt och hållet själv. Det enda instrument jag kan tänka mig som skulle passa henne lika bra är harpa. Men det skulle nog inte vara så lätt för musikskolan att skaka fram ett låneinstrument.

Den här bilden är från en orkesterövning, hon spelar basstämman i  ”Chokela å bullar”. Det är en hisnande tanke att hon och kompisen W i bakgrunden kanske kommer att följas åt många år. De är inte klasskamrater, men spelar i samma orkester. Det smäller nästan högre.  

Det är flera föräldrar som sitter och väntar under den timme barnen  övar. Tidningar prasslar, datorer rasslar. Den galna mormodern fotograferar precis hela tiden…;-)

Det är en svår fråga, precis som Ewa skrev i sin kommentar. Men det känns viktigt hitta och skrota de där tankarna som bara ställer till det för mig. Som gör livet svårare eller tristare än nödvändigt. Jag vill inte bli en ”bättre” människa, vem skulle bedöma det? Nej, men jag vill gärna bli en lyckligare människa. En som har slutit fred med mig själv och flyter nöjd genom livet. Med energi och kraft till övers för andra istället för att bekymra mig om jag, jag, jag.

Såg du programmet Lyckojakten i SVT den 19/1? Jag såg programmet på SVTPlay igår kväll, eftersom jag såg att lyckoforskarna från Umeå universitet skulle vara med. De som bla skriver Lyckobloggen, som är så himla bra! Första avsnittet av programmet var helt OK, även om jag inte är så värst förtjust i stilen som den hurtiga och klämkäckt svärande programledaren körde. Men gästerna var intressanta. Till exempel kvinnan som inte inte hade talat med sin tvillingsyster på fyra år, och som ringde ett förlåtelsesamtal. Tårarna rann på mig så jag blev nästan blind och blev tvungen att se just det avsnittet om igen. Nu har jag alltså två TV-program jag måste följa. Solsidan och Lyckojakten. Tur att jag har min Ipad så jag kan titta när jag vill.

Åter till Farmorsfrågan. Ursäkta, men jag har ändrat mig. Följande sanningar om mig själv är mogna att bytas ut. Jag vill inte vara en envis entreprenör och ledare. Jag är en drömmare och konstnär. Jag vill inte vara den som alltid bestämmer och står i centrum. Jag vill vara ifred och iaktta. Jag är inte modig, otålig och rastlös. Jag är feg, långsam och behöver mycket tid. Jag är inte ovanligt ego och självupptagen. Min familj betyder mest av allt.

Yippee! När jag följer lilla A till skolan kvittrar fåglarna för fullt i den gråa gryningen!

Polisstationen på Koh Bulone, Thailand. Ön har ca 250 invånare under turistsäsongen och ca 50 under monsunperioden juni – oktober. Vi såg aldrig till någon polis. Vi hörde inte talas om några brott.

Vilka gamla tankar om dig själv kan du rensa bort?

När glasmålningskursen är slut kör jag direkt till mamma A som är ensam hemma med småflickorna och gärna vill ha sällskap. Vi gör smoothies, jag borstar tänderna på lilla A och läser ett kapitel i Roald Dahls bok om jättepersikan.

När turisterna badat klart för dagen och solen var på väg ner, kom vanliga malaysiska familjer ner till stranden på Lankawi för att umgås och leka med barnen.

Dags igen att åka till Ewa Evers mysiga atelje i Bleket på Tjörn. Det är uppföljning på kursen i undermålning på glas som gick första gången i höstas, och som jag också berättade om på bloggen. Nu på kvällen är jag helt tom i huvudet, det har varit en så intensiv dag. Kvar i Ewas atelje ligger fyra halvfärdiga glasmålningar som ska bli klara imorgon, förhoppningsvis. Vi är fem kvinnor i varierande åldrar som deltar. Jag målar barnbarnen, porträtt efter fotografier. 

 Som alltid när jag kommer från Eva känner jag mig så inspirerad, tänker att det här ska jag ta mig tid till hemma också. Den här gången ska jag verkligen ta mig i kragen och försöka fortsätta på egen hand. Det handlar egentligen bara om att sätta av tillräckligt med tid. Det går inte att sätta sig ett par timmar och måla. Jag måste ha en hel, ostörd dag. Eller i alla fall en halv.

Ja, vad ska man säga? Sådana här transporter kunde man se överallt både i Malaysia och Thailand. Mopeder är underskattade transportfordon här hemma. 😉