Oslo – nära och underbart.
På väg hem stannade vi och tog en promenad upp på taket till Oslos fantastiska operahus som ligger i hamnen, bara några minuter från Aker Brygge. Det är ett världsberömt bygge, ritat för att likna ett fjäll och för att norrmännen älskar att ”gå på tur”. Nu kan de göra det mitt i huvudstaden, känslan av att vandra på en snöklädd fjällsida där uppe på taket är väldigt stark. Allt är byggt i glas och vit sten. Det är brant, blåsigt, högt, underlaget är ibland knaggligt som räfflad snö på kalfjället, ibland halt som is.
Missa inte en takpromenad på Operan i Oslo om du kommer dit!
Oslo!
Hotellrummet är kallt och dragigt, men det ligger mitt på Karl Johan och de tar emot hundar. 1200 kr natten, det får man räkna med, inte särskilt dyrt ens. Vi har parkerat i underjorden och tar en liten powernap efter dagens fotosession. Jag har fotat Josefine, Sveriges kanske mest kända mammabloggare under flera år (fast hon bor i Oslo!). Josefine finns på AlltförFöräldrar med sin blogg www.prinsessansdagbok.com Hon ska vara med i en norsk/svensk annonskampanj jag håller på med. Nu börjar jag snart känna mig som en riktig fotograf! 😉
Det tar lite drygt 3 timmar hemifrån, så är man på KarlJohan i Oslo. Varje gång jag är här tänker jag att det måste bli oftare. Men nu har Josefine och jag ett nytt gemensamt och spännande projekt, så nu SKA det bli oftare!
(Hoppas verkligen att Iphone inte placerar den här bilden på högkant nu…) – Posted using BlogPress from my iPhone
Dagens outfit!
Tiny växer så det knakar. Nu vill hon bara gå, gå och gå. Hon skjuter sin lilla dockvagn framför sig genom lägenheten och blir jättearg när det tar stopp, för svänga kan hon inte.
Idag var hon med oss på konsert i Åbyskolan när lilla S spelade med sin orkester. Hon spelar kontrabas, och mormorshjärtat vill sprängas av stolthet för dels låter orkestern väldigt fint, dels är lilla S så söt där hon sitter bakom sitt jättestora instrument. Tiny gillade också musiken, hon studsade i takt hela tiden där hon satt i mammas knä.
Tiny har bara två lägen – väldigt arg eller väldigt glad. Nästan jämt är hon väldigt glad. Kusinerna är det roligaste som finns. När vi åkte i bilen på väg till konserten tröt tålamodet. Men då plockade mamma L bara fram mobilen och bläddrade fram bilder på Lilla A och lilla S och så skrattade hon så det kvillrade igen. ”Titta, hon bläddrar själv på skärmen!” sa mamma L belåtet.
Jag hade förstås med mig kameran till konserten, men blixtens batterier valde att ta slut så det blev inga bilder. Dessutom satt lilla S gömd bakom kören så det hade ändå inte blivit bra.
Fynd i handväskan.
Hur många handväskor har du? Jag har rätt många. Ibland blir det panik när jag inte vet i vilken jag har lagt plånboken. Ibland får jag ett ryck och städar ur någon av dem.
Idag rensade jag silverbagen som är inköpt i New York och nästan sönderälskad. I botten på den hittade jag ett kuvert. Det är från min mamma, och utanpå kuvertet har hon skrivit med sin prydliga handstil: ”Till min älskade äldsta dotter på 60-årsdagen från Mamma.” Kuvertet har legat där sedan i våras.
Tänk, jag är fortfarande, fast jag är mormor och farmor, hennes älskade dotter, och hon tänker på sig själv som min mamma med stort M. <3 <3 <3
Det är väl fantastiskt? Jag undrar om jag kommer att få uppleva samma sak, jag hoppas det. Jag är ”bara” 81 år när min älskade äldsta dotter fyller 60.
Mamma hade lagt 500:- i kuvertet. Jag undrar hur mycket jag i så fall kommer att lägga i A:s födelsedagskuvert? Det kanske inte ens finns sedlar då? Och min handstil, finns den kvar? Den är ju oläslig redan nu… 😉
Boken om Mamma.
Här sitter jag i uterummet framför en sprakande brasa, Keith Jarrett spelar underbara Köln Concert och vår vedpanna har just kollapsat efter 30 år, några dagar innan det ska bli köldkaos enligt kvällspressen.
Men med det tjocka manuskriptet på bordet bredvid mig kan ingenting rubba min frid. Min mammas historia, berättad av henne själv, under 10 intensiva intervjutimmar med Johanna Wistrand och mig och mina systrar. Allt finns inspelat. Johanna har just mailat sin bearbetade och redigerade text. Nu ska jag korrekturläsa, kolla en del frågetecken med mamma, och lägga till en del texter från gamla brev jag hittat. Vi ska också välja ut och scanna bilder från hennes fotoalbum och från den fina resedagboken mamma skrev från bröllopsresan till Amerika 1949. På den resan blev jag till. Jag är made in America. 🙂
Vi hann i tid. Mamma är född 1919 och kan inte leva i evighet. I flera år har vi sagt till varann att vi måste, MÅSTE dokumentera mammas liv. Alla berättelser vi hört sedan vi var små men ändå inte kommer ihåg. I hennes barndom och uppväxt finns ju så många nycklar till våra egna inre rum.
Jag vill inte tänka på vad vi förlorat genom att vi aldrig gjorde detta med pappa. Nej, jag vill verkligen inte tänka på det, bort!
Tack vare Johanna (som jag kom i kontakt med på Twitter!) blev det dåliga samvetet till ett konkret skrivprojekt. Vi anlitade Johanna som memoarskrivare och intervjuerna med mamma blev otroligt bra. Mamma som älskar att vara i centrum tyckte det var roligt med någon som lyssnade så intresserat. Jag kunde styra berättandet med frågor som förde historien framåt, och stoppa när berättarlusten förde ut i stickspår. (Mamma kommer nämligen ihåg precis vem som är släkt med vems kusin och var dom bodde och hur dom dog…) Jag kunde också fråga saker som jag nog inte vågat fråga i en annan situation. Känsliga saker som mamma aldrig berättat och som vi syskon lärt oss att man inte pratar om.
Det är ett stort jobb som ligger framför mig nu, Boken om Mamma blir knappast klar till jul som det var tänkt. Riktigt färdig blir den inte så länge hon lever, den går ju alltid att komplettera och hon kommer säkert att vilja lägga till saker. Vem som var släkt med vem, och vem som flyttade till Amerika. Men det viktigaste är ändå gjort.
Tack Johanna, tack vare dig har vi fått en familjeklenod.
Om du som läser detta är i samma situation som vi var, så vill jag verkligen, verkligen rekommendera att du kontaktar Johanna och ber henne berätta om sin memoartjänst. Den är värd varenda krona flera gånger om!
Svar på Farmorsfrågan 119.
Frågan nr 119 från i torsdags lyder: Vad har du lärt dig om dig själv på sistone?
Det senaste året har jag börjat tänka på mig själv som osocial, nästan asocial. Det går långa perioder när jag inte har lust att umgås med någon alls utanför familjen. I min ålder märks det inte så mycket. Man slipper ju automatiskt föräldramöten, barnkalas, fotbollsträningar och skolutflykter. Om jag vill vara för mig själv är det ingen som blir sur.
Men även när jag inte vill umgås så vill jag träffa människor! Det första jag gör på morgonen vissa dagar, är att kolla Twitter. Ja, innan jag går upp ur sängen, det går utmärkt med min Iphone!
273 människor på Twitter följer mig, av dem följer jag 269 tillbaka. Det är förstås omöjligt att följa med vad alla skriver hela tiden. Därför har jag sorterat mina twittervänner (twänner) så att jag kan välja mellan att läsa vad fotokompisarna eller mammabloggarna eller göteborgstwittrarna twittrar med varandra om.
Men jag kan också gå ut i det stora allmänna flödet där tweets från alla mina 269 twänner sprutar ut. Flera i minuten ibland. Jag kan välja att hoppa in i ett pågående samtal mellan andra, bemöta ett påstående från någon eller kasta in en egen fundering. De flesta som twittrar är aktiva ganska ofta, många varje dag. Det gör att man lär känna varann, åtminstone en del.Innan man vet ordet av har det gått en timme på Twitter. Under den tiden har man diskuterat, skämtat, filosoferat med en massa trevliga människor.
Det allra bästa med Twitter är nämligen att alla är rätt snälla. Jag vet inte om det beror på att medelåldern är ganska hög, jag har inte träffat på många under 25.
På Facebook ljuger man för sina vänner, på Twitter säger man sanningen till främlingar.
Jag är isocial. Det visste jag inte om mig själv för ett år sedan. I står för internet men ska uttalas med kort i som i ”intresse”. Kom ihåg att det var på Farmorsbloggen ni läste det ordet först! ( Ha! Det kändes skönt att komma på ett nytt ord igen. Mina ordceller i hjärnan kanske börjar kvickna till, efter den där smällen i väggen 🙂 )
Om du tittar i vänsterspalten en bit ner här på bloggen, hittar du mina twitterinlägg. Du kan bara se vad jag har skrivit, inte vad mina twänner skriver. Därför kanske det är lite svårt att få sammanhang i samtalet. Men kom med du också! Bara att logga in på www.twitter.com och hitta på ett bra namn. 🙂
Hur jag hittat alla mina twänner? Man går helt enkelt in och kollar på andras listor och lägger till dem som man tycker verkar intressanta. Sen brukar dom oftast följa tillbaka. Så småningom får du nya twänner för att andra gör likadant, och väljer dig för att deras twänner följer dig. 🙂
Klicka på bilden nedan så får du kanske en liten idé om vad som är stort och smått på just mitt twitter idag.
Nu vet jag vad High Key är.
För en vecka sedan hade jag ingen aning om vad High Key är. Men så blev jag tvungen att ta reda på det, eftersom veckans fototema/utmaning i FotoSöndag bygger på den fototekniken. Lite kort kan man beskriva det som att man tar en ljus bild och gör den ännu ljusare, utan att detaljerna går förlorade.
Att vara med i FotoSöndag är som att vara med på en fotokurs. Varje tisdag kommer ett nytt tema, vilket betyder att åtminstone jag lär mig något nytt varje vecka. Sedan i somras har jag inte missat ett enda tema. Ibland ligger det massor av planering och ansträngning bakom en bild. Andra gånger har jag tur och springer förbi ett motiv som passar precis. Ibland har det blivit nödlösningar i sista minuten innan bilderna måste vara inskickade på söndagsnatten… Alla mina bilder finns samlade på mitt Flickrkonto.
High Key lät kul, Jens Rydén bloggade om hur man skulle tänka och jag visste från början att jag ville fota vackraste barnbarnen Lilla S och lilla A. Det passade bra igår när jag ändå hade hela ”studion” med blixtar, bakgrund etc uppmonterad hemma hos dem. Finaste brudnäbbsklänningarna från sommarbröllopet i Syrien blev perfekt rekvisita.
Så här blev bilden:
Istället för igår.
Om jag inte hinner/orkar skriva ett blogginlägg någon dag får jag dåligt samvete. Det är lika bra att erkänna. Fast jag verkligen har bestämt mig för att bloggen inte ska bli något måste. Men det är ändå några hundra personer som klickar in varje dag och förväntar sig att det ska finnas något nytt att läsa.
Det är egentligen helt fantastiskt, och väldigt roligt. Tänk så många olika människor, så många erfarenheter, så mycket kunskap. Jag önskar förstås att det var lite fler som vågade skriva en liten hälsning bland kommentarerna också. Till exempel just Du! Men det är okej i alla fall, jag är himmelens glad att du är här! 🙂
Igår hade jag som sagt en heldag med göteborgsresa och fotografering, och sen hämtade jag upp pappa L och lille L. På Almöns Livs på Tjörn är det lagom att pausa för att undvika åksjuka och köpa fredagsmys och lördagsgodis.
Studiofotografering!
Hela dagen igår fotade jag för nästa års annonskampanj för LifeStone. Det känns både pirrigt och kaxigt att kunna säga det. Så mycket har jag lärt mig på ett halvår tack vare Moderskeppet och FotoSöndag och alla kontakter det har gett, att jag nu kan ta över rollen som husfotograf för LifeStone! Det trodde jag aldrig för ett år sedan. Fantiserade inte ens om det.
Fotandet igår gick till så att jag släpade hela min utrustning till Göteborg och riggade upp en liten hemmastudio hos mamma A (tack Jens Ryden för riggningsinstruktion!) Sen droppade modellerna in – Nina, Anna och så mamma A som redan var där såklart. Plus Mirjam som assisterade med att flytta reflexskärmar, pudra blanka pannor och ta bilder med min Iphone.
Anna är så naturligt vacker så det är svårt att misslyckas. Nina och mamma A likaså. Fast jag glömde ställa om ISO från 400 så blev bilderna som tur är jätttebra.
