I morse kom det efterlängtade mailet från Tina på Nordlitt som fått i uppdrag att designa omslaget till Diktaren. Jag hittade henne på Facebook – var annars? Ibland tänker jag att jag måste minska ner min tid på Facebook. Men vad skulle jag ha tagit mig till utan alla hjälpsamma människor i de olika grupperna för författare och egenutgivare?

Via gruppen Egenutgivarna hittade jag till exempel boken ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, helt nödvändig för den som tänker ge ut en bok på eget förlag.

Omslaget som Tina gjort träffade mig rakt i magen. Det är precis som jag vill ha det, fast det inte alls liknar den skiss jag skickat till henne. I mailet förklarade hon varför min idé inte fungerar som omslag, och det är bara att böja sig för proffskunskapen och inse att hon har helt rätt.

Bilderna har jag tagit själv. Bryggan vid Handelsman Flink en tidig morgon när höstens hummerfiske har dragit igång. Det gråtande barnet är ett av mina barnbarn första gången hon träffade tomten för några år sedan. Numera sitter hon glatt i hans knä. Hennes lillasyster blev mäkta stolt över bokomslaget, övertygad om att det var en bild på henne.

Som motvikt till det skräckslagna barnet kommer här en dagsfärsk bild på samma barn som tre gånger på raken slog sin morfar i Kinaschack.

Ska man försöka anpassa sig efter vad som säljer, eller ska man lita på att det ändå blir bäst att vara den man är?  Den frågan diskuteras ganska ofta inom gruppen Författare på Facebook (där jag hänger alldeles för mycket).

Diskussionen brukar sluta med att det ändå är bäst att vara den man är, även om man inte kommer att bli miljonär på sin bok. Inte ens de största förlagen känner alltid igen en bestseller, om man undantar en ny Läckberg eller Guillou.

Nu undrar jag om detta gäller även en författares utseende? Så länge dagsljuset räckte idag slet jag med mitt författarporträtt. Inte det lättaste att få till på egen hand, trots systemkamera och fjärrutlösare. Porträttet är viktigt, det ska vara med både på bokens flik, i pressreleaser och i annonsen i Svensk Bokhandel som når alla bokhandlar och bibliotek. När jag äntligen var hyfsat nöjd efter att ha fixat till färger och kontrast i Lightroom såg jag. Glasögonen. De sitter ju helt snett!

De har alltid suttit självständigt placerade, insåg jag när jag tittade på samlingen av senare års självporträtt. Mitt vänstra öra sitter närmare halsen än det högra örat. Det hjälper inte att försöka trycka till bågen. Jag minns nu att optikern brukar muttra, värma och böja mina nya bågar, till föga nytta enligt bilderna.

Så nu är frågan. Duger jag som jag är? Eller ska jag försöka göra våld på mitt rätta utseende genom att till exempel palla upp gasögonskalmen med en bit bomull. Säljer jag bättre då? Tills vidare satsar jag på att lura betraktarens öga. De korta sekunder folk tittar på min bild hoppas jag att de ägnar åt att fråga sig varför jag lägger upp två bilder. Vem tror jag att jag är?

Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?

I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.

Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.

Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.

Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.

Och nu blir det champagne.

Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.

Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.

I fredags föll allt på plats. Fast jag var på stranden hela dagen och ägnade mig uteslutande åt att omväxlande simma i höga dyningar och slappa på stranden. Kanske var det därför? Jag försökte vara närvarande i nuet som det heter. Bara njuta den sista dagen i Las Palmas.

Plötsligt fanns beslutet bara där. Jag ger ut min bok själv. Jag vet att den är bra och välskriven, det har jag ju faktiskt papper på både från förlagsredaktörer och andra i branschen. De refuserar för att de inte tror på tillräckligt stor försäljning. Jag behöver inte tänka så krasst.  Några läsare kommer säkert att gilla boken. Inte hundratusen, så att jag blir lite rik, men det räcker med hundra för att jag ska bli väldigt lycklig. Den har förresten bytt namn. Glöm Marvatten. Nu heter romanen Diktaren, vilket passar bättre in i den serie på tre eller fyra romaner som jag planerar.

Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte exakt. Det finns så många vägar idag, det är inte svårt att själv ge ut en bok. Lika lätt som att sprida sin musik, och se vad som hänt med den branschen. Inte konstigt att bokförlagen vill vara säkra innan de vågar satsar på en debutant. Det handlar om överlevnad. Kanske anser förlagen dessutom att jag är för gammal? Ja, jag känner till några kvinnliga författare som debuterade i min ålder. Men det var längesen, före e-böcker och POD (print on demand).
Om en vecka ska jag träffa en nestor inom egenutgivning och få goda råd.

Annat klarnade också under den där sista dagen på Playa de Las Canteras. Vad ska jag göra med resten av livet? Snart har jag ju inget jobb heller. Du kanske har en livskris? föreslog kära väninnan, som dessutom är psykolog, för ett tag sedan. Då hade vi pratat med varann en halv minut och jag kände inte igen henne. Det var riktigt skrämmande, även om det rådde svår stress just då och hon hade sin kapuschong uppfälld.

Krisen handlade nog mest om var jag ska bo när jag blir gammal.  När ens mamma dör kommer Gammal närmare. Snart, tänker man om man är lagd åt det katastroftänkande hållet. Gammal och ensam (om statistiken får rätt) i ett stort hus på Flatön vill jag inte bli. Nu har jag en bra Plan.

Samtidigt vet jag förstås att alla planer bara är bländverk och önsketänkande. Varje asylboende, varje sjukhus är fullt av människor som hade helt andra planer än att hamna där. Livet handlar bara om att halka på rätt bananskal. Men i väntan på nästa bananskal känns det ändå skönt att ha en Plan.

Näst sista dagen. I två veckor har solen strålat nästan varje dag. Jag kommer hem knallbrun, avstressad och full av goda föresatser. Den här platsen är så speciell, jag tänker så klart här. Förutom att jag är ensam och att det är sommar, så är frånvaron av trafik en viktig orsak. Här hörs inga bilar eller mopeder. Ljudet av dyningen som bryter mot revet hörs däremot ständigt, liksom röster, skratt och ibland gatumusik. Den breda strandpromenaden går rakt under min balkong och sträcker sig en kilometer åt varje håll. ”Min” lilla lya ligger på tredje våningen, det finns ingen insyn från något håll, bara horisonten rakt fram.

Om ett år är jag här igen. Fast då har jag kommit hit per båt. I oktober ska jag mönstra på i Gibraltar som paying crew på Linda Lindenaus Peristera, en Benetau Oceanis 473. Linda ska segla jorden runt med Peristera, läs mer på hennes hemsida www.tarodret.nu  Klicka på rubriken Långsegling! Jag ska bara följa med en liten bit, till Kanarieöarna via Marocko och Madeira. Enbart kvinnor ombord. Vill du också segla med, kanske nästa etapp med ARCregattan över till Karibien? Eller till Galapagosöarna? Det finns fortfarande platser kvar på flera delsträckor.

Gästhamnen i Las Palmas lockade förstås, även om det är ganska lugnt där nu när ARC-båtarna har gett sig av. De är redan framme i Santa Lucia i Karibien, totalsegrare blev Barbro och Pekka som är i 70-årsåldern och seglar en femtio år gammal L32, en Laurinkoster. Med en katt ombord. De ligger annars året runt med sin båt i Las Palmas, vi träffades för tre år sedan och håller kontakten på fejan sen dess. Det finns många lockande sätt att leva sitt liv som pensionär.

Tidvattnet på ingång över Las Canteras.

Skymningen sänker sig, surfarna går hem, kvällsflanörerna börjar leta efter nånstans att äta middag. Lågvatten.

Många svenska båtar i gästhamnen. Flera av dem mindre än Ellem. Jag såg också en LM27  med dansk flagg.

Alla svenska båtar ligger med fören mot bryggan. Tvärtom mot alla andra.

Två svenska killar på väg jorden runt.

En vecka kvar. Jag sover, promenerar längs stranden, snorklar, läser och skriver. Helt utan struktur. Det enda som är någorlunda lika varje dag är måltiderna. Gröt med äpplebitar på förmiddagen, sallad eller yoghurt med frukt vid tretiden, middag sent på kvällen, oftast på balkongen. På en vecka har jag nu gjort slut på en flaska vin.  Ikväll ska jag göra en blandning av pasta, grönsaker och grillad kyckling.

Man lever oerhört billigt här, om man kan laga mat själv. Å andra sidan blir mathållningen rätt enformig om man inte vill kasta en massa mat. Det tar flera dagar för en person att äta upp en påse pasta eller en grillad kyckling, för att inte tala om en burk pesto eller en flaska olivolja. Tur att grannen Ulla 80+’gärna tar emot överblivna matvaror när jag reser härifrån.

Jag försöker att bara vara, inte kräva någonting av mig själv. Inte betygsätta dagarna utifrån vad jag uträttat. I början flängde jag runt som en uppdragen fjäder, skulle hyra cykel, gå på konsert, anmäla mig till yogan, gå långpromenader, köpa julklappar och skriva minst sex timmar varje dag. Nu låter jag dagarna gå. Skriver tills jag somnar, vaknar när det blivit ljust, badar när det är lågvatten så man kan snorkla bland klipporna. Skriver när jag får lust. Det är tvärt emot alla råd man får i skrivarhandböcker och på skrivkurser, och tvärt emot mina egna normala skrivrutiner. Man måste ha disciplin och rutiner. Men ingenting är normalt just nu. De får vara så ett tag.

Synopsis och handlingen i grova drag är upplagd i Scrivener och jag har kommit en bit på väg, börjat beta av kapitlen. Det blir ingen feelgood. Jag hade med mig flera feelgood romaner hit som nu är utlästa och utlagda i receptionen till den som vill ha dem. Det är helt enkelt inte min stil. Arbetsnamnet på den här boken, min andra, var länge Målaren, men nu har den bytt namn till Meningen med döden. Fast handlingen är i stort sett densamma. Kvinnors villkor och livsval idag och för hundra år sedan och så en del spänning och relationer på det. Miljön i Marvatten är Flatön, i den här boken har jag flyttat huvudpersonen till Fiskebäckskil.

Så, nu avslöjar jag inget mer. Det kommer att bli intressant (åtminstone för mig) att backa tillbaka till det här blogginlägget om ett år. Jag vet ju att historien kommer att dra iväg i riktningar som jag inte har förutsett. Synopsis är ett koppel jag behöver för att hunden ska gå min väg. Men efter ett tag måste han släppas lös, och då är det jag som får hänga på dit han har lust.

Min underbara, helt perfekta skrivarlya kostar 1500kr i veckan. Inklusive rena lakan och handdukar och wifi. Här utsikten från balkongen söderut. Bästa snorklingen är direkt till höger nerför trappan. Playan Las Canteras har blå flagg.

Här är utsikten från balkongen åt andra hållet. Det är lågvatten på bilden. Lägg märke till skylten med aktuell temperatur.

Just när jag behövde det som bäst kom ett mail med ett oemotståndligt erbjudande. Ett sent återbud. Kunde jag? Två veckor helt för mig själv i ”mitt” gamla hus alldeles vid strandpromenaden i Las Palmas. Apollo hade en restresa till priset av en vinterjacka. Odd nästan sparkade iväg mig (vilket inte är så storsint som det låter, om man vet vad han har fått utstå från mig den senaste månaden).

Här har jag skrivit det mesta av min första roman Marvatten. Den som ligger i byrålådan nu, tillsammans med ett antal skriftliga omdömen från förlag som inte vill publicera den. Redaktörsutlåtanden som berömmer men avråder. Utskrivna mail från förlagsredaktörer som tackar nej men gärna ser att jag återkommer med något annat.

Egentligen hade jag tänkt strunta i det där med ”något annat”. Jag har redan kommit en bit på väg med en uppföljare till Marvatten. En spänningsroman där intrigen har sina rötter några generationer bakåt. Precis som i Marvatten. Karaktärerna är på plats,  tidsplanen skissad, intrigen nästan klar, åtminstone så långt som behövs för att börja nysta i berättelsen. Men där har jag fastnat. Knappt ett ord har blivit skrivet sen vi kom hem från båten. Inte så konstigt  med tanke på hur livet sett ut i november. Men orsaken ligger inte bara där.

Vill jag göra om samma sak en gång till? Med samma resultat? Eller ska jag försöka tänka lite smartare och anpassa mig lite mer efter det som säljer, det som förlagen vill ha. Det verkar stavas Feelgood och Deckare. Det närmaste feelgood jag har åstadkommit är novellen Harry Boy som publicerades i en veckotidning och vann pris. Tveksamt om jag klarar att hålla den tonen under trehundra sidor, utan att bli ytlig och ointressant. Det måste dessutom finnas en mening med romanen. Jag vill skriva om ensamhet och underkastelse, om att hitta styrkan att resa sig upp och gå, om att det aldrig är för sent att följa en dröm. Kan det bli spännande feelgood av det, tro?

De närmaste två veckorna ska jag försöka.

Det här är privat. Så privat någonting kan bli som drabbar alla förr eller senare.

Vi kom hem från Istanbul fredagen den 16 oktober. Dagen efter hälsade jag på mamma på äldreboendet.  Hon hade åldrats mycket mer än de två månader jag varit borta. Satt i rullstol, svarade med korta meningar, verkade nedstämd. Sen blev jag förkyld och vågade inte gå dit, för att inte smitta ner henne.

Två veckor senare dog hon, den 30 oktober. Jag satt på en stol bredvid hennes säng medan hon försvann, hennes varma och lite svettiga nacke vilade på min arm. Den var fortfarande varm när jag drog undan armen, efter hennes sista andetag. Tio minuter efter att jag kommit in i rummet. Jag hann tala om för henne att jag var där, hon hörde mig säkert, jag sa tätt intill hennes öra att hon kunde släppa taget nu, att allt var bra. Jag sa till och med att pappa väntade på henne, fast jag inte alls tror det.

Varför sjöng vi inte för henne, mina systrar och jag, medan hon låg där och andetagen fladdrade? Tryggare kan ingen vara och Det går en ängel kring vårt hus. Som hon alltid satt på sängkanten och sjöng med oss. Vi kom oss inte för, det gick så fort, inte trodde jag att min mamma skulle dö på tio minuter, även om hon var mycket gammal. Nog hade jag föreställt mig några dagars väntan och några nätters vaka. Tid att ta adjö ordentligt. Dagen innan hade hon ju ätit och varit uppe, sa personalen. Fast den här dagen ville hon inte äta, bara ligga kvar i sängen och sova. Hade hon bestämt sig? Väntade hon på mig? Om jag inte hade kört direkt när min syster ringde. Om jag hade missat färjan. Hade hon kunnat vänta lite till då?

Sen har livet konstigt nog bara rusat vidare, hetsat av åtaganden, plikter och oro. Långsamt drar sig lusten och orken undan, det går mot ebb inombords, snart går mitt skepp på grund och blir stående. Tiden mellan död och begravning fulltecknas av allt möjligt och omöjligt. Tanken stilla står. Inte skriver jag. Inte promenerar jag. Allt går tungt och i moll, men inte som i sorg, mera som i surkärring. Radion är på i femminuterspass, bara så att man får reda på det senaste terroristläget. Läsa går inte, jag tappar koncentrationen efter en kvart. Skönlitteratur alltså. Turkish waters and Cyprus Pilots kan hålla mig vaken till efter midnatt.

Idag har jag haft ett samtal med prästen som ska hålla begravningsgudstjänsten i Fiskebäckskils kyrka. Han envisades med att jag nog har en starkare tro än jag tror själv, bara för att jag sa att det enda jag tror på är kärleken. Han var ung och stark i sin övertygelse, jag ville inte göra honom ledsen utan sa till slut att vi kommer nog inte längre i den här diskussionen.

Flykt är min enda väg mot ytan igen.

Först lite siffror från Odds loggbok. Sedan vi startade nuvarande etapp i Österrike i mitten av augusti har vi kört 1305 distans eller 2414 km.
Totalt, sedan vi gick från Svarteskär i maj 2014, har vi kört och seglat 3316 distans eller 6135 km. Samt passerat 379 slussar. Motorn har arbetat 714 timmar.
Skulle vi göra om det? Ja, utan minsta tvekan. Vi förstod det väl inte riktigt just då, men den där första majdagen för ett och ett halvt år sedan började vårt pensionärsliv. Ett liv med mera tid för varann, mindre ansvar för andra, mindre trygghet, sämre ekonomi. Och frihet, så länge vi är friska.

Om vi stannat hemma hade månaderna runnit iväg utan att lämna så stora spår. Med båten genom Europa har varje dag bjudit på utmaningar, upplevelser och nya intryck.
Även om jag längtar hem till barn och barnbarn nu, så kan jag inte tänka mig att gå tillbaka till livet före kanaläventyret.

En del har förändrats sen vi startade. Navigering och manövrering har blivit rutin.  Efter minst 1500 tilläggningar och lika många utläggningar är det helt utan fjärilar i magen jag styr in i en okänd hamn.

Nervös blev jag däremot när Navionicsappen slutade fungera i Ungern, samtidigt som det blev svårt att avgöra på landmärken var vi befann oss, Donau bredde ut sig och blev full av stora öar. Ibland kändes det mer som att irra utan sjökort över ett innanhav än att följa en flod. Det var inget fel på appen, efter Budapest upphör den bara helt fräckt att visa djupkurvor, bojar, broar, allt. Inte förrän i Svarta Havet kommer kartan tillbaka.

Då ingrep Turen och skickade oss i Rumänien Ionel Mihu med sitt proffsprogram för pråmskeppare. Systemutvecklaren Ionel som bjöd hem oss på lunch, körde oss till border police och frälste oss från våra navigationsbekymmer. Han kopplade en gps-antenn till min laptop, lånade gratis ut licensnyckeln och installerade programmet Periskal Navigation (www.periskal.com). Efter det var vi aldrig osäkra, och hade trots Donaus extremt låga vattenstånd inga problem med grundkänning eller felnavigering.

Lärdomar? Det finns inga ”farliga” länder i Europa. Däremot finns det olämpliga ställen att vara på, precis som i stora svenska städer. En gång i Constanta blev Odd hejdad av vad vi misstänker var en ficktjuv, men värre saker har hänt oss hemma. Vanligt folk är hjälpsamma och vänliga, otaliga gånger har jag hållit fram handen med växelpengar och låtit kassörskan eller grönsaksförsäljaren plocka rätt belopp.

Alla gillar Sverige, det bryter alltid fram ett leende när man svarar på frågan ”where are you from?” Varför? undrar man, efter att ha passerat hundratals krigsmonument och minnesmärken över katastrofer som vi sluppit. Det börjar i Holland, accelererar i Belgien och Frankrike, fortsätter genom Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Bulgarien, Rumänien. Överallt påminns man om sorg, förluster och förstörelse. Det går inte att fullt förstå, fast jag är gift med en andra generationens invandrare vars mamma hann undan Förintelsen. Utanförkänslan skaver, insikten att man är född bortskämd, sorglös, historielös och oförmögen att smälta in bland människor som tvingats lära sig konsten att överleva.

I september utbröt flyktingkaos i Serbien, Ungern och även Bulgarien medan vi var där, alla hade en åsikt om tragedien och den stämde inte alltid med vår. Det kändes svårt och förvirrande innan vi förstod bakgrunden. Religionen spelar en så stor roll i vardagen här, spåren efter det ottomanska herraväldet som styrde runt Svarta Havet och på Balkan under femhundra år syns överallt, och folksjälen fruktar islam.

Även när det gäller romerna kom vi på kollisionskurs om vi gav oss in i diskussion. ”Gypsies” verkar vara mindre värda än vildhundarna i Rumänien. Rumänien som visar så otroligt olika ansikten beroende på var man är. Fruktansvärt fattigt på landsbygden, ruffigt och balkanfilmiskt i en turistfri stad som Cernavoda, uppsnyggat och europatillvänt i Ruse och Mangalia, åtminstone på sina ställen. I varje stad katedraler och ortodoxa kyrkor så vackra att ögonen tåras. Däremellan ruiner, ruiner. Jag som trodde att alla EU-länder var ungefär jämställda, bara lite olika. Att det fanns sådana avgrundsklyftor i levnadsstandard inom EU kunde jag inte föreställa mig. Att på många ställen inte ens ungdomar talar ett ord engelska.

Att färdas utför Donau var omvälvande, förkrossande, spännande och underbart. Ofta gick det alldeles för fort, men vi kunde å andra sidan inte kommit fram till Svarta Havet senare än vi gjorde. Om vi startat två veckor tidigare från Österrike hade vi hunnit göra fler utflykter och se mer. Samtidigt är hjärnan redan nu överlastad. När jag försöker se tillbaka och minnas blandar jag ihop både hamnar och länder. Nu behövs tid att smälta och bearbeta, titta på bilder (över 600) och sätta ihop fotoboken om den här delen av resan. Vilken tur att jag bloggat varje dag,  hur skulle jag annars komma ihåg.

Tack till dig som har varit med, här och på Facebook. Även om jag skriver för min egen skull, så är det en extra sporre att veta att du också läser.

Idag skickade vi tretton kilo förbrukade kartor, pilots och guideböcker med posten hem till Sverige. Det var tänkt att de skulle få plats i bagaget, men jag la in mitt veto. Kan det finnas något mer meningslöst än att släpa på gamla kartböcker på en hur som helst mycket ansträngande och utdragen hemresa? Eftersom den påfrestande hemresevägen via Istanbul är hundens fel, hade inte husse några bärande motargument.

Alltså finns det nu gott om plats för presenter och julklappar i bagaget. Lycka! Jag älskar små affärer utomlands med roliga, handgjorda, vackra och galna saker, men det brukar sällan gå att motivera några köp. Platsbrist eller pengabrist eller bådadera råder för det mesta.

Eftersom Odd hatar i stort sett alla affärer utom Clas Ohlsson, fick jag frossa i fred i den myllriga presentgrottan vid torget. Där finns allt. Från handgjord rosenmarmelad till keramik och hemstickade ullväskor med neonlampor som blinkar när man visslar.

Jag säger inte mer. Utom att jag fick gå två gånger, eftersom en tanklös orättvisa uppdagades när jag kom till båten med den första laddningen och skrev en lista på vem som skulle få vad. Det var tur för mig, för andra vändan orkade jag bära med mig några vackra keramikskålar till mig själv.