Vad gjorde vi för misstag? Vad kunde vi ha gjort istället? Vi pratar om gårdagens skräckfärd så fort vi vaknar. Kanske det farligaste vi gjort med Ellem, säger Odd.

Varför var det så farligt? Vi hade inga marginaler. Precis som sjöpolisen i Goar sa när Odd ringde och bad om råd. Men han var så otrevlig så vi räknade bort honom. Det var misstag nummer ett. Om man jämför ett motorstopp på Autobahn, med att få motorstopp på den här sträckan av Rhen, så finns det åtminstone vägrenar på Autobahn. Man kan stå stilla vid sidan och vänta på hjälp. Man börjar inte okontrollerat backa mot mötande trafik mitt i körbanan. Teoretiskt sett kan man förstås försöka kasta draggen. Vi hade förberett för det, allting låg klart, fjärrkontrollen var inkopplad. Men i praktiken… som att försöka hoppa fallskärm med paraply.

Vad kunde vi ha gjort istället? Vi kunde ha tagit reda på högvattnet i Rhen tidigare, medan vi låg i Lagarde till exempel. Ändrat våra planer och utforskat kanalerna i Frankrike den här våren. Väntat på att båthissen i Arzviller öppnar igen i juli, och man därmed kan gå den vägen till Donau. Rhen medströms till Main.

Misstag nummer två. Jag åkte ensam, utan Odd, på spaningstur med passagerarfärjan till Rudesheim. Odd träffade aldrig kapten Tony, såg inte hur Rhen betedde sig i de trånga passagerna längre upp. Lorelei som alla pratar om är ett spöke, där det är den mötande trafiken som är läskig. Men strömmen är inte som starkast där.

Misstag nummer tre. Jag stod inte pall för grupptrycket när hamnkapten och lokala experter dömde ut mig som en fegis. Jag ville inte resten av livet få höra historien om hur vi väntade en månad i Sankt Goar för att jag inte vågade gå vidare. Underförstått, naturligtvis, men ändå.

Facit är hur som helst att motorn höll och allt gick bra. Facit kunde också ha blivit att vi fått vända och susa tillbaka till Sankt Goar. Ingen kan veta hur stor risken var att något skulle gå sönder och motorn stanna. Odd hade kollat och bytt allt som kunde kollas och bytas. Motorn gick aldrig över nittio grader och svalnade genast om varvtalet minskades. Vi gjorde rätt medan det pågick, behöll lugnet, byttes om vid ratten var trettionde minut. Det kan vi vara nöjda med.

Vi hade kontroll men för små marginaler. Men vi skulle inte vilja råda någon att göra om samma sak. Under de här förhållandena (pegel i Sankt Goar 450) måste man kunna göra minst åtta knop, stadigvarande.

PS. Odd vill inte hålla med om ordet skräckfärd. Han vill hellre använda uttrycket ”extremt obehaglig upplevelse”. 🙂

Jag är inte helt säker på att den nedre markeringen stämmer exakt. Kanske var det något närmare Bingen.

Två gånger trodde vi att vi inte skulle klara det. Passagen förbi Lorelei, som alla förståsigpåare påstått skulle vara den värsta, var en barnlek jämfört med de två forsande flaskhalsarna km 534,4 före Assmanshausen och km 531 före Bingen. Två gånger saktade Ellem ner från marschfarten 1,5 knop till noll knop, trots full gas. Ena gången körde Odd, andra gången var det jag. Det var en helt vidrig känsla av total maktlöshet. Utan styrfart, slingrande och jazzande i strömvirvlarna pressades vi obönhörligt bakåt. Det enda som återstod att göra, utom att vända om, var att försöka varva upp lite till och be en bön att det skulle finnas en häst i reserv och att motorn inte skulle börja koka. På campingplatsen intill satt folk i solstolar och tittade på. Problempassagen var ett folknöje. Alldeles före oss hade en stor pråm stått stilla en lång stund utan att vi förstått varför.

Precis de här ställena hade kapten Tony varnat för. Precis så här stark hade han sagt att strömmen var. Över sex knop. Ingen hade tagit det på allvar, alla experterna i Sankt Goars marina hade ansett att det bara var jag som var en kruka. Jag slapp säga ”vadvardetjagsa!”, Odd förekom mig. ”Alla utom din kapten hade fel”, sa han bistert när vi passerat Bingen och farten långsamt ökade till hela fyra knop, samtidigt som sju timmars spänning släppte.

Nu ville vi bara bort från Rhen så fort som möjligt, så istället för att stanna i Rudesheim som planerat fortsatte vi direkt till Wiesbaden. (Vad är väl två och en halv timma extra med bara tre knops motström.) Här har vi fallit ihop över en flaska Moselvin och uppvärmd sparrissoppa från igår. Nu är orken helt slut, bilderna får tala.

Lorelei, rena barnleken.

Snälle Kurt lotsade välment förbi Klippan och var moraliskt stöd.

Många vackra slott och borgar har jag missat att fotografera idag, tankarna var på annat håll…

Ännu högre vattenstånd i Wiesbaden.

”You are building up fear!” När Odd tidigt på morgonen meddelar hamnkaptenen Richard våra planer att vänta ut lägre vattenstånd, vill han inte alls acceptera. Han säger att varje person man frågar har sin egen åsikt om hur stark strömmen är, och att man inte kan lyssna på andra utan måste prova själv. ”Det är ju bara att vända om 180 grader om det inte går.” Andra båtägare som lyssnar lägger sig i och säger också till Odd att det är inga problem, utan att ha en aning om våra förutsättningar.

När jag kommer hamnar jag direkt i försvarsposition. Säger att det inte är så lustigt att vända om efter kanske sju timmar och att det är en enkel räkneoperation att räkna ut strömmens hastighet om man känner till fart över grund och fart genom vattnet. Mina argument underkänns helt. Ström går inte att räkna ut, hävdar hamnchefen. Sen blir han oförskämd och säger att för hans del får vi gärna stanna till augusti, han försöker bara hjälpa oss att komma iväg.

Dagen startar alltså med en animerad diskussion som blir högljudd och lockar till sig åhörare. Hamnchefen som är en ung skidlärartyp blandar in filosofiska resonemang om att man måste välja mellan att leva efter kalkyler eller ha modet att lära av egna erfarenheter. Jag blir arg men lyckas behärska mig, kommer ihåg att han är en ung man med ömtåligt ego. Det var han själv som planterade tvivlet redan när vi kom, med kommentaren att det skulle ta fjorton timmar till Bingen.

Andra blandar sig i diskussionen, Kurt som är född i Sankt Goar erbjuder sig att eskortera oss förbi Loreleipassagen i sin båt, han vet en ”fördelaktig väg”.  Han säger det väldigt snällt, men det hjälps inte. Jag känner mig anklagad för att vara feg, hör antydningarna om att gårdagens tur med kapten Tony var helt utan värde, (min man var ju inte med och hörde vad som sades) varningarna är säkert mina egna efterkonstruktioner. Jag känner hur männen beklagar Odd, stackars honom som hindras av att hans fru är rädd.

På uruselt humör följer jag med Odd på en femtimmars bergsvandring till Oberwesel, nästa lilla ort uppför Rhen. Däruppe högt ovanför strömvirvlar och pråmar ser allt så enkelt ut, och vi bestämmer oss för att ändå göra ett försök imorgon. Funkar det inte vänder vi om. Egentligen gillar jag inte alls att ändra på beslutet som var så självklart igår. Men självtvivlet vinner. Kanske är det trots allt bara komfortzonens viltstaket som hindrar avfärden.

Loreleiklippan till vänster i bild.

Loreleiklippan till höger i bild. 

Högt, högt. Och inga staket. 

Ibland finns en vajer att hålla sig i. Då får Odd klättra med Sigge under armen.

Första nyponrosen för i år.

Det var längesen någon glittrade mot mig på det där speciella sättet. Jag får skylla mig själv, är inte den som inbjuder till den sortens sociala lekar. Idag blev jag påmind om hur trevligt det faktiskt kan kännas, med rätt person. Han heter Tony och är kapten på en av de större passagerarfärjorna som trafikerar Rhen.

Eftersom det verkade omöjligt att få trovärdiga besked om hur stark strömmen är på sträckan till Bingen, bestämde jag mig för att åka dit med en av passagerarfärjorna och se efter själv. Jag stod längst upp, längst fram och tittade. Vid varje ny stadskaj  kom kaptenen ut från kommandobryggan och manövrerade tilläggningen från en liten plattform på utsidan där han kunde ha ögonkontakt med besättningen som skötte förtöjning och landgång.

Efter ett par gånger log och nickade han mot mig, och jag frågade om jag fick ställa några frågor. Of course, sa han, och sa åt sin styrman ta över manövrerandet. Jag berättade om vår situation, frågade hur stark strömmen var. Han undrade om jag ville komma in på kommandobryggan, och sen stod vi där inne och pratade minst en timme samtidigt som han körde.

Han berättade att vattenståndet just nu är en och en halv meter högre än normalt så här års, att strömmen på vissa sträckor är 11 – 12 km/tim (mer än 6 knop). Han sa att det var en bedrift att vi tagit oss till Sankt Goar, men att strömmen ökar ännu mer närmare Bingen. Han visade mig var, och ingenting kan få mig att försöka köra Ellem förbi där under dagens förhållanden.

Varför är det på detta viset? Snösmältningen i Schweiz och stora regnmängder i norra Tyskland var hans teori. Sen pratade vi om traktorer och pensionering och segling, jag berömde hans engelska och han gav mig komplimanger för min tyska (!). Han har kört passagerarfärja på Rhen i trettio år, nu ska han gå i pension och bara ägna sig åt sina veterantraktorer och sin skog.

I Rudesheim sa vi adjö med ömsesidig, uppriktig saknad, det kände jag. Det hade varit roligt att prata mer. Han beklagade att han inte hade något visitkort, men jag gav honom vårt fina båtvisitkort med bild på Ellem. ”I will put your picture on my blog”, sa jag och då tror jag nästan att han rodnade.

Det var inga roliga nyheter att berätta för Odd. Vi som varit så nöjda och trygga med Ellems 45 hästkrafter. Men han är som tur är en mästare på att tänka om. Nu har han tänkt ut att vi ska försöka hitta en starkare båt på väg uppströms, som vi kan få lifta med. Det är inte gott om andra fritidsbåtar, vi har inte sett en enda segelbåt. Det som finns är stora, planande kabinbåtar. Inget som duger att bogseras efter. Hittar vi ingen får vi helt enkelt stanna här tills vattnet sjunker undan och strömmen blir hanterlig. Det finns ingen alternativ väg till Donau.

Möte med bredsladdande passagerarfartyg som kommer kanande i tio knop i kurva. Är det konstigt att man får skrämselhicka?

Översvämmad gammal tullstation.

Vi ligger kvar i Funboat Marina i Sankt Goar och väntar på att den ovanligt kraftiga strömmen ska avta. Just nu vet vi bara att den är för stark. Inte hur stark, det går inte att få några tydliga besked. Odd ringde till Wasserschuttspolizei och frågade, och en bister sjöpolis avrådde oss bestämt från att försöka gå vidare mot Bingen. Han ansåg att med 45 hästkrafter och maxfart sju knop har vi inga marginaler i de trånga passagerna. Trafiken i den stundtals kokande farleden är tät, alla lastfartyg och jättepråmar som vi mötte och blev omkörda av på vägen hit måste ju också förbi här. Alla är tvungna att hålla sig innanför de gröna och röda bojarna, det är strängt förbjudet att gå utanför. Fördelen med det är att de stora inte får köra om varann, och att sidbyte är förbjudet. Nackdelen är att vi måste trängas innanför bojarna med jättar som forsar förbi medan vi ligger och tuggar i kanske en halv knops fart. Då har vi inga marginaler att parera bogsvall och vågor. 

Det är inte lika stark ström överallt, och inte lika trångt heller. Men man får som sagt inte välja väg, är tvungen att följa farleden utan att gena förbi ytterkurvan där strömmen är starkast. Idag tog vi cyklarna med färjan över till andra stranden och studerade hur bjässarna beter sig där det är som värst. De som kommer rutschande nedströms är mest skrämmande, de bredsladdar på tvären och ibland ser det helt okontrollerat ut när de möter uppåtgående trafik.

Planen att hinna till Frankfurt innan måndag är skrinlagd. Hakuna matata. Men om någon dag gör vi nog ändå ett försök att ta oss vidare till Rüdesheim. Det värsta som kan hända (utom att vi blir nedmejade av en pråm) är att strömmen är starkare än motorn så att vi inte kommer framåt alls. Då kan vi alltid vända och susa tillbaka in i marinan.

Det går verkligen ingen nöd på oss. Jag stannar gärna ett tag. Marinan är liten, men trevlig och välutrustad. Staden är också liten, men genuin och levande, turismen har inte lyckats kväva den. Här finns järnvägsstation. Det finns utflyktsmål i närheten så det räcker en månad. Vandringsleder, museer och spännande slott. En bit bort finns ett falkenerarcentrum i ett slott, där har de uppvisningar med falkar och örnar. Borgen vi ser ovanför våra huvuden när vi äter frukost är världsarv och en av Tysklands största.

Dessutom finns det massor kvar på Odds Attgöralista. Idag har han bytt ut den trasiga tutan.

Utsikt från frukostbordet. Högst upp i tornet var vi i morse.

Utsikt från tornet ner mot marinan. Ellem ligger näst längst ut vid yttersta pontonen.

Mer marginal än såhär får man oftast inte. Då kan det vara bra att ha några hästkrafter kvar i bakfickan.

Så ser hon tyvärr ut, Lorelei. Tolkad av en gubbsjuk konstnär.

Det hade gått lika fort att promenera dagens dryga trettio kilometer. Stundtals kröp vi fram i 1,3 knop. Det är väldigt, väldigt sakta. Korta stunder kom vi upp i drygt tre knop.

När vi startade från Koblenz i morse sa vi till varann att det där med att jämföra Rehn med en motorväg var väl ändå ganska överdrivet? Det var en förhastad slutsats, nybörjarens övermod. Snart låg vi och pressade längst ut i farledens högerkant för att slippa bli indragna i den avancerade filkörning som lastfartyg och hotellpråmar ägnade sig åt.

Om ett fartyg visar en blå, blinkande skylt på styrbordssidan betyder det att det vill mötas på ”fel” sida, dvs att man går över i vänstertrafik. Blåskyltningen har kommit till för att underlätta manövreringen i kurvor för nedströms gående fartyg. Men i verkligheten finns ingen logik i blåskyltandet. Flera gånger blev vi i en flodkrök omkörda av ett fartyg som visade blå skylt samtidigt som vi mötte två fartyg varav det ena visade blå skylt men inte det andra. Enda lösningen var som sagt att hålla sig så långt ut i kanten som möjligt och hålla tummarna. Vi bytte av varandra vid ratten i halvtimmespass. Längre orkade man inte koncentrera sig.

Nu ligger vi i Sankt Goar och har per cykel rekognoscerat nästa etapp som är resans hittills mest utmanande, passagen förbi Loreleiklippan. Här tränger Rhen ihop sig och blir riktigt smal och vildsint under trettio kilometer. Här finns Tysklands ( kanske Europas?) enda trafiksignaler, och det är blåskyltning förbjuden under nästan hela sträckan. På grund av högvattnet är strömmen just nu mellan 4 – 5,5 knop. Det blir en vilodag imorgon.

Just nu är vattnet ca en meter högre än normalt och sägs ta en vecka att vänta ut. Så länge vill vi inte vänta om vi inte måste.

Fyra i bredd. Fast det är smalt.

Koncentration.

Loreleiklippan. Inte så avskräckande utan mötande pråm. Trafiksignalen till höger visar att just nu är inga fartyg på väg nedströms.

Min hjärna är för tillfället likt en tiggande hund parkerad vid tyska websidan för Pegel och aktuellt vattenstånd. (Pegel är en slags nollpunkt varifrån man räknar ut hur hög vattennivån är.) Ungefär en gång i timmen måste jag kolla om nivån fortfarande är på väg neråt i samma takt av ungefär fjorton centimeter per dygn. Varje centimeter (nåja, varje halvmeter) betyder mindre motström. Allt vatten som regnade över Tyskland för en vecka sedan håller fortfarande på och letar sig ut i havet genom Rhen.
Gårdagens sensation av att vid full gas jazza framåt med en hastighet av 1,5 knop är ingenting jag har lust att uppleva under elva timmar. Så lång tid skulle vi behöva för att ta oss till Sankt Goar. Där den verkligt besvärliga passagen förbi Lorelei börjar.
Vi bestämde oss alltså för att stanna en natt extra i Koblenz. Dels för att vänta ut sjunkande vattenföring, men också för att det är en mycket vacker stad i lagom göteborgsformat. Fästningen högt där uppe lockade, liksom linbanan över Rhen och promenaden ut på Deutsche Ecke där Mosel och Rhen förenas.
Vi har ju bestämt att inte ha bråttom. Ändå tycks vi ha det. Varför flyttar vi annars på oss varje dag?
Därför att planen är att vara i Frankfurt den 17 maj. Dagen efter ska Odd flyga till ett möte i Köpenhamn. Men sen. Då ska vi ta det lugnare.
Koblenz är egentligen värt flera dagar, åtminstone som idag när solen sken och sommarvärmen kom. Glass på trappan till Kaiser Wilhelmstatyn, ett fascinerande vinmuseum och en sagolik utsikt från fästningen är minnen jag tar med mig härifrån. Om det nu blir så att vi går härifrån imorgon. Pegel, Pegel i paddan där…

Utsikten från fästningen. Kolla hotellpråmen. Vi ser tio om dagen. De små svarta lådorna som svävar ovanför floden är linbanan. Ingenting för höjdrädda.

Utsikt genom fönstret i linbanans kabin.

Hemsida med hypnotisk effekt.

Vacker fontän som vi betraktade länge. Koblenz utveckling under 2000 år. Historien börjar hela tiden om, varje ny tid föregås av en katastrof. Ur askan föds något helt nytt och oförutsägbart. 

Efter Zell och Cochem blev resten av Mosel lite av transportsträcka till Koblenz. Även om vi passerade flera idylliska små korsvirkesstäder, borgar och ett oändligt antal vinodlingar så tog den vackraste delen av Mosel slut strax efter Cochem. Någon gång skulle jag vilja cykla längs Mosel. Vi såg ett passagerarfartyg i Cochem som hade specialiserat sig på ”cykelhopping”. Cyklisterna sov och åt ombord och cyklade på dagen. När de kom fram till sitt mål låg fartyget där och väntade. Vi såg också flera enorma, flytande lyxhotell, där varje hytt hade egen balkong. Fartygen är byggda för att få plats i slussarna, de största är 170 meter långa och 12 meter breda.

Det var med fjärilar i magen jag styrde ut ur Koblenz pampiga hamninlopp med den enorma statyn med Kaiser Wilhelm den förste till häst. Deutsche Ecke kallas den här udden där Mosel möter Rhen. Från att ha dansat fram i medström på ett par knop blev det tvärstopp. Över fyra knop motström mötte Ellem, och i första häpenheten stod vi helt still. Jättelika pråmar kommer skenande nedströms med bogvattnet sprutande.  Men trafiken är ändå inte så tät som jag hade föreställt mig. Liknelsen med motorväg är att ta i, åtminstone här där det är så brett.

Långsamt kämpade vi oss tvärs över Rhen till en liten marina någon kilometer uppströms. Här stannar vi en dag eller två och tittar på Koblenz medan Rhen förhoppningsvis lugnar sig någon knop.

Här ligger vi inne i lugnt vatten till höger i bild.

Schwartze Katze har nog nästan alla smakat, det lätta rieslingvinet som produceras i Zell, en bokmärkesvacker liten stad i Moseldalen. Vi kom dit igår kväll och lyckades först inte hitta någonstans att lägga till. Det fanns som vanligt ingen stadskaj, bara tilläggsplatser för turistbåtar. Verboten, verboten. Men så upptäckte vi en liten brygga på motsatta stranden där vi kunde ligga. En skylt upplyste om att 10 € skulle betalas i värdshuset An der Linde en bit bort. Tack vare cyklarna hann vi över bron till både bageri och vinprovning innan stängningsdags. Vi hade tur med vinprovningen, hittade Norbert som verkligen engagerade sig och genom blindprovning lärde oss skillnad på trocken och halbtrocken och lieblich och fineherb och spätlese och hochgewochsent. Moselvin är min melodi, jag slipper snuvan som alltid förstör kvällen när jag dricker rött vin. Snuvan beror på tanninet, förklarade Norbert.

Det finns fyra och en halv miljoner vinplantor i Zell. Norbert äger fem hektar. Man kan beställa av honom på internet, jag har sparat visitkortet. Det blev problem när vi skulle tillbaka till båten med tårtbitar inslagna i papper och en tung vinkartong, men det löste sig.

Idag söndag började med presentutdelning på morgonen i Zell och sedan gick vi vidare till Cochem. Tysklands mest romantiska stad enligt vår guidebok. Ska man fylla 65 år så är det inte fel att göra det just här. Solen sken och allt fungerade helt utan problem i slussarna. Sträckan mellan Zell och Cochem är sagolikt vacker, vi såg fullt av vandrare som klängde högt uppe i vinbergen och cyklister rann i flockar längs floden. Inga motorvägar och ingen störande järnväg.

Vi blev rätt knäckta av vimlet och folklivet i Cochem först, det var rena Liseberg med marknad och positivhalare och glass och vinstånd och currywurstar. Massor av turbåtar och flodkryssare går hit, Cochem ligger i slutet av Moseldalen, nära det stora, ”riktiga” Tyskland. Men efter sex sänkte sig lugnet, vi gjorde den obligatoriska vandringen upp till borgen och har nu precis avslutat dagen med en fin middag på solsidan av floden på en restaurang som också var ”Weingut”, dvs sålde vin från egen odling. Jag kan inte längre räkna hur många flaskor vin vi har undanstoppade i olika utrymmen ombord. Det lär räcka ett år minst.

Bästa födelsedagspresenten. Väggfast mahognyskåp för fyra champagneglas från Bergdala. Teamwork inom familjen. Vackert, vackert hela vägen. Vi väntar på att slussen ska bli ledig. Söndagsmarknad. Ellem i Cochems Yachthafen. Tretton € per natt, ingen dusch. Utsikten uppifrån borgen. Ellem syns som en prick längst fram i den lilla lagunen till höger.

Vi går korta sträckor nu, vill inte stressa genom Moseldalen. Bara tre timmar idag, från Bernkastel Kues till Traben Trarbach. På förmiddagen klättrade vi upp till ruinerna av borgen som vakar över Bernkastel Kues. Tyvärr var den under reparation, man fick inte gå upp i själva tornet. Utsikten var ändå magnifik.

Vinodlingarna draperar varenda solsluttning som mattor av afroflätor, ibland så branta att det är obegripligt hur man kommer åt att sköta om plantorna.

En sluss idag, bara sex meter, någon knops medström, enstaka pråmar, sol och värme. Traben Trarbach har jag aldrig hört talas om, men Odd läser i guideboken att det var Tysklands rikaste plats under 200 år och den första staden med elektrisk gatubelysning. Gästhamnen ligger som vanligt en bra bit utanför stadskärnan, det är inte alls som i Holland och Frankrike där man lägger till med båten mitt i stan. Att handla mat har blivit ett problem sen vi lämnade Frankrike, men här finns en bra supermarket bara ett par kilometer bort. Vi cyklar dit och fyller ryggsäckarna, imorgon får det bli en tur till med cykelkärran för att handla vatten, öl och mjölk.

Längst inne i den smala viken ligger gästhamnen.

Borgen högt uppe ovanför Bernkastel Kues. På serveringen där uppe åt vi varsin bit äpplepaj som höll oss mätta ända till kvällen.

Utsikten…