Det är vackert så det värker. Men var är invånarna? Det verkar inte finnas mycket till levande stadsliv i den berömda stadskärnan utan turister. Många butiker och restauranger är stängda eller har begränsade öppettider. Det mesta, ja allt, är tillrättalagt för vinköpande besökare.
Samtidigt berättar varje byggnad, varje litet insmuget torg, om ett helt annat, levande vardagsliv sedan flera hundra år tillbaka. Det blir lite sorgligt, som att promenera runt i en kuliss.
Om en månad tror jag inte att man får sådana här tankar när man går genom stan. Det är de tysta gatorna som skapar en känsla av övergivenhet. Vart har alla normala vardagsljud tagit vägen? När torgen mumlar av ätande och drickande människor och fontänerna skvalar tänker man nog inte på att nittiofem procent av alla människor bara är tillfälliga besökare.
Vi ligger lugnt och bra i gästhamnen en kilometer från centrum. Vind och vatten har lugnat sig, även om strömmen på sina ställen gav oss nästan tre knop extra skjuts. Idag har vi mött tre pråmar och en utflyktsbåt.

I morgon förmiddag ska vi leta reda på någon lokal, mindre vinproducent att handla av.

Svanmamma som tror på framtiden mitt i Bernkastel.

Pråmen Amalia ville mötas på fel sida, dvs styrbord mot styrbord. Det gäller att ha kikaren i beredskap och kolla efter den blå skylten längst bak vid styrhytten , på styrbordssidan. Om den är uppfälld får man se till att genast förpassa sig över på fel sida i farleden. Inte så lätt alltid i kurvorna eftersom pråmen är så lång och skylten sitter längst bak.

Trier är värt flera dagar, en annan gång, när solen skiner och det inte blåser så kallt. Vi funderade på att stanna en dag till på grund av högvattnet i Mosel efter allt regnande. Men så sjönk vattenståndet och vinden lugnade sig, och vi vågade oss iväg mot Neumagen. Dvs jag vågade, efter att ha kollat på nätet att kurvorna pekade neråt igen. På tre dagar hade Mosel stigit nästan två meter. Odd tyckte som vanligt att jag oroade mig i onödan. Han har andra referensramar när det gäller väder och vind. Men han anpassar sig efter mina. Fegast bestämmer.

Medströmmen var upp till tre knop, och vinden säkert tio sekundmeter. Det var lurigt att ta sig ut ur den smala öppningen från hamnen, stressande att ligga och cirkla i väntan på slussöppning, nervöst att manövrera i slussen med så mycket vind i ryggen. Men det gick hur bra som helst, och så småningom slappnade jag av. Vi slussade sju och nio meter utan sällskap av pråmar.

I Sweich slank vi in i gästhamnen och lagade lunch, konstaterade att här ville vi absolut inte stanna över natt.  Motorvägen på andra sidan Mosel dånar oavbrutet. Men det var skönt att komma ut ur strömmen en stund. Farleden här är smal och bojarna kommer tätt. Floden snirklar sig helt osannolikt, ibland i sådana serpentiner att man nästan möter sig själv. Vi byts åt vid ratten för att inte tappa fokus.

Vinden ökade ett snäpp till, den kom i byar tillsammans med regn. Då var vi framme i Neumagen. Att ta sig in i gästhamnen genom den lilla öppningen i flodbanken var som att styra in en skenande häst i stallet. Nästan som att pricka inloppet i Cuxhafen när vi red på tidvattnet. Först måste man passera inloppet, sedan vända upp mot strömmen, gasa och styra så nära den bortersta kanten man vågar eftersom strömmen vill driva båten på tvären. Risken är a: att man driver sidledes upp på land för att man gasat för lite. b: att man skjuter in i hamnen som en kanonkula och rammar någon av båtarna där inne. För inne i hamnbassängen är det lugnt som i en ankdamm. Och lika grunt. Två och tjugo lovar guideboken, men vi går naturligtvis på grund som vanligt.

Nu sitter vi här i leran och har det hur bra som helst. Här finns bagare och slaktare och massor av Weinstubes. Vi har redan köpt sex flaskor jättegod Riesling av en lokal vinproducent, en äldre man som vänligt lotsade oss genom lieblich och spätlese och hochgewächs halbtrocken. Hur ska detta sluta, vi får inte vara så lättledda, imorgon väntar ju Bernkastel.

Allting är relativt, även högvatten. 

Sigge spanar på vinodlingar.

Vinterjacka på! Det är kallt och blåsigt och värmaren är igång varje natt.

Dagen börjar i Sarreburg. Jag vaknar innan sju, smyger upp och iväg på ensampromenad längs Sarre. Den gamla borgruinen uppe på bergstoppen badar i morgonsol. Vattnet i floden har stigit och rinner oroväckande snabbt, undras hur många knop? Flera dagars regnande har höjt vattennivån och därmed ökar också strömmen.
Kylskåp och förråd är helt tömda, vi måste göra en expedition före frukost till närmaste affär vilket visar sig vara Liedl. Det är för långt från båtklubben så vi flyttar oss till en liten restaurangbrygga på motsatta stranden. Där hindrar oss en låst grind från att komma iland och det finns en skylt med en massa Halt! och Verboten! Odd ringer ett telefonnummer och det kommer en dam som vill ha femton Euro för att låsa upp och släppa iland oss. Till slut prutar hon till tio Euro och lovar att vi får ligga kvar några timmar.

Vi handlar, äter brunch och klättrar sedan upp till toppen av borgen. Den började byggas 960 efter Kristus. Mer vet jag inte om den. Den väcker den vanliga motviljan jag alltid får på sådana ställen, hur vackert och storartat det än är. Så mycket grymhet som krävts för att bygga och underhålla. Så många liv som slösats i krig och maktkamper.
Men utsikten där uppe är fantastisk. Vinodlingarna stupar brant som svarta slalompister. Hur gör man för att hålla sig kvar medan man sköter om vinstockarna? Använder arbetarna någon slags sele? Vi skulle störta handlöst utför berget om vi försökte ta ett enda steg ner i odlingen.
Efter lunch forsar vi nerför Saar, genom sista slussen och ut på Mosel. Så bred, så stor, så mycket medström! För att kunna göra en kontrollerad infart genom det lilla hålet till Triers Segelsällskap måste jag först susa förbi och sedan vända upp motströms.
Det tar tjugo minuter att cykla till Triers centrum. Trier är Tysklands äldsta stad och har tio världsarv. Jag känner stressen av dessa världsarv hela tiden vi cyklar runt i stadskärnan. Allt vi borde se men kommer att missa. Staden är så vacker, så full av lockande, bilfria torg, hisnande historia, spännande hus och smala gränder.

Men jag avskyr guidade turer, vill inte få tio världsarv serverade under två timmars rundvandring. Vill utforska långsamt, känna in historia och atmosfär på egen hand och helst utan plan. Titta, sitta, tänka.

Trier kommer att hamna på min lista över städer som jag vet att jag skulle kunna älska. Som Split, och Paris, och Sienna. Och Rom.

Bilder från Trier kommer. Här är först några från Sarreburg.

Sigge får lift i trapporna.

Ellem som en liten prick på floden.

Halvvägs uppe.

Hur kan man arbeta i den här planteringen?

Allra högst upp i tornet med flaggan var vi. Sigge också.

Halv nio i morse gjorde jag en ny repa i Ellems sida på samma förbannade vassa hörn när jag lade ut från bryggan. Varför? Det regnade på mina glasögon, hamnkaptenen och flera andra stod och såg på, Odd fipplade med tamparna istället för att bära av,  jag hade för bråttom – välj själv.
När vi hade rett ut alla upprörda känslor var vi framme vid dagens första sluss, åtta meter neråt. I de här stora slussarna är det bara möjligt att få en fästpunkt i slussväggen, inte två. Vi får dra en lina från fören och en lina från aktern och hålla an i mittknapen. Vi hade tänkt ut ett nytt system med tamparna och det funkade nästan perfekt. Nu står vi både två vid mittknapen och håller varsin tamp. Förut stod Odd vid mittknapen och flyttade båda tamparna mellan pollarna i slussväggen medan jag höll an och släppte efter med hjälp av skotvinscharna. Det blev stressigt och kändes riskabelt.
När det finns flytande pollare, eller när det bara är upp till sex meters nivåskillnad, så att man slipper flytta tamparna medan man stiger eller sjunker, då funkar skotvinscharna bra. Nackdelen med att hålla för hand i tamparna är att man kanske inte orkar hålla emot om vattnet släpps på eller sjunker för snabbt, eller om man slussar med en pråm som ligger och kör med propellern. Det vill jag inte tänka på just nu.
Efter en finjustering av metoden slussade vi en elvameterssluss och därefter en fjortonochenhalvmeters utan problem. I den sista slussen hade vi sällskap av ett gäng söndagsfiskare i gummiflotte som drack öl och sjöng i stämmor genom hela slussningen.
Det har regnat hela dagen. Saarburg är vackert och båtklubben välordnad. Imorgon kommer solen. Då ska vi cykla upp till slottet på kullen.

Akustik som i kyrkan fjorton meter ner i slussen. Tvåstämmigt och med en korv som taktpinne.

 Saarburg genom regnet.

Första dagen i Tyskland och vi saknar redan Frankrike. Floden Saar ger oss någon knop extra fart med strömmen, men annars är den inte särskilt spännande. Inte heller vänligt inbjudande. Inga små byar med gästkajer, det är långt mellan möjligheterna att lägga till. Och där det finns en marina ligger den utanför stadskärnan.
Slussarna hittills är stora och moderna med flytpollare och VHF-anrop. Pråmarna är långa som ett helt Ikea och lastade med bergskedjor av stenkol.
Vi körde på i regnet så länge vi orkade för att komma fram till Mosel så snabbt som möjligt.
Den lilla båtklubben i Dillingen hade en enda plats kvar längst ut på sin gästbrygga. Jag gjorde en stor repa i fribordet vid tilläggningen, körde in i ett fult utstickande hörn. Så var den kvällen förstörd, i alla fall en stund.

Hej då Frankrike. Slussen till vänster, vattenfallet till höger.

Inte så kul att missa infarten till den här slussen. Vattenfallet inte utmärkt med någonting…

”Har du börjat geocacha än?” Det kom ett mail från Josefine på Hjertmans i Stenungsund. Det är i den butiken vi har placerat alla våra besparingar de senaste två åren, så man skulle ju kunna misstänka ett visst fjäsk. Men nej, jag tror inte att gulliga Josefine har några baktankar. Hon undrar verkligen om jag kommit igång med min Garmin Montana 650T och geocaching. Det var ju det som var planen, på lediga stunder under kanalfärden.

Problemet är bara att det blir inga stunder över. Det är obegripligt. Idag har det ösregnat nästan oavbrutet, helt enligt prognosen. Det passade bra med en liggedag just nu, just här, vid en låst ponton på en trevlig plats med alla bekvämligheter. Inte dyrt heller. För två nätter betalar vi Club Nautic 28 Euro, inklusive dusch, toa, el, vatten och bra wifi. (Yippee, nya WebBoat antennen funkar perfekt!)  Vi hade planerat att syssla med lite underhållsarbete. Odd tänkte byta luftfilter och impeller och montera nya oljefilter och nytt dörrlås. Jag ville lägga in rutterna i Ipaden fram till den 17 maj samt städa – dammsuga och våttorka salongen och behandla alla mahognyytor med möbelpolish. Nog borde en hel dag räcka till också för lite sightseeing, geoacaching och uckespelande?

Men allting tar så mycket mer tid. Att laga lunch till exempel. Jag hade sparat alla sparrisstjälkar från i söndags, då frossade vi bara på knopparna. Idag blev stjälkarna basen i världens godaste sparrissoppa, kokta med hönsbuljong och grädde. Sen ska man diska. Och vila lite på maten. Och assistera lite med skruvar och oljedunkar. Och gå ut med Sigge för att slippa höra Odds svärande. Nej jag klagar inte, försöker bara förstå vart dagen tog vägen.

Nu är klockan redan halv elva, Odd diskar efter en allt för sen men väldigt god middag (kycklinggryta) och vi hann bara hälften av vad som var tänkt. Vi har dessutom gått en halvhjärtad promenad genom en helt tillbommad stad. Inte ens fiken är öppna här på första maj.

Båten är städad och fräsch och jag har lagt in lagom långa dagsrutter fram till den 17e maj. Då vill vi vara nära Koblenz eftersom Odd måste åka till Köpenhamn och jag blir ensam i båten några dagar.

Då kanske det blir tid för lite geocaching?

Ellem är första båten till vänster. Jag är rätt stolt över fickparkeringen. Den gröna pråmen är Club Nautilus  klubbhus och Capitainerie.

Kan det här vara nåt?

Vad gör vi om vi fastnar? Frågan blir aktuell flera gånger på vägen mellan Harskirchen och Sarreguemines. Djupet ska vara 1.80 enligt franska kanalmyndigheten men ekolodet visar konstant 1.60 och med jämna mellanrum studsar vi över något hårt eller kanar krasande över något mjukare. Det är ytterst nervpåfrestande, vi kryper fram i tre knop. Ibland högt över landskapet, floden Sarre krullar sig som ett åderbråck vid sidan om kanalen.
I slussen i Zetting ringer jag kanalkontoret för att klaga, och för att få veta hur det ser ut längre fram. Kanalmannen tror mig inte utan hävdar envist att djupet är normalt, dvs 1.80, och att vi ska fortsätta.
Tja, vad är det värsta som kan hända? Att vi blir sittande på grund mitt i kanalen över valborgsmässoafton och första maj när det skall hällregna och hela Frankrike står stilla. Alla slussar är stängda. Över tjugo millimeter regn är prognosen.
Vattendjupet fortsätter att ligga runt skräckinjagande 1.60 hela vägen till Sarreguemines, och vi stöter i botten otaliga gånger. Så plötsligt efter sluss 26 övergår det grunda diket till en bred, djup kanal med förtöjda pråmar vid kanterna, vi hittar tankstället som ska finnas och kan fylla på 150 liter trygghet.
Nu ligger vi förtöjda nedanför stadens vackra casino, det ösregnar men elen är kopplad, värmen på och vi har stark och fin wifisignal. Här börjar Tyskland. Vi är bara någon kilometer från gränsen. När jag tittar på kartan över Frankrikes vattenvägar liknar hela vår rutt mest en futtig liten sväng. Det mesta av Frankrike har vi inte sett. Kanske får vi chansen någon gång i framtiden på hemväg från Medelhavet?
Jag sparar våra franska kartböcker ifall att. De har varit ovärderliga för navigationen, i kombination med Navionics elektroniska karta på Ipaden. I Fluviacarte står allt, från slusshöjder till sevärda katedraler, var man kan köpa färskt bröd och telefonnummer till gästhamnar. Jag har alla kartböckerna, för hela Frankrike. De är väldigt bra att drömma till på vintern också.

Sjökort fast på land. 

Mycket roligare än ”Sköna Hem”

Det är inte bara grunt, det är smalt också. Mitt på den är akvedukten över floden Sarre mötte vi en VNF-bil på uppdrag. 

På förmiddagen gjorde vi en lång cykelutflykt från Mittersheim till den lilla medeltida staden Fenetrange. Där var det marknad, vi fyllde ryggsäcken med färskpotatis, rädisor, endiver och sallad samt en grillad kyckling. Turistbyrån hade inte öppnat för säsongen så vi vet inte vad vi såg. En massa väldigt gamla stenhus, ganska förfallet. Vackert, ingen turistfälla, bara lokalbefolkning.
Efter lunch fortsatte vi till Harkirchen, kortaste etappen hittills, bara ett par timmar. Ibland måste man lyssna inåt och idag behövde vi ett lugnare tempo.
Kanalen går bitvis genom ett öppet jordbrukslandskap som böljar i åsar och kullar, utsikten är ibland milsvid åt alla håll. Vi ser säkert tusentals kor, rapsen blommar och gökarna gal. Det är förstummande vackert.
Nu slussar vi neråt hela tiden, alla slussar är ca 3 meter och det går på rutin. Slussarna är automatiserade, vi styr själva både öppningen och själva slussningen.
Djupet i kanalen ska vara 1.80 enligt kartan, men långa sträckor visar ekolodet bara 1.70 (felvisningen borträknad). Vårt djupgående är 1.50. När det är så lite vatten under kölen drar vi upp hiskliga svall även om vi bara kör 5 knop, och båten blir svår att styra, jazzar fram och tillbaka. Jag tror inte man kommer fram här med ett djupgående på 1.80.

Det märks verkligen att säsongen inte startat än. Marinan i Harskirchen är helt fullbelagd med tomma hyrbåtar, det finns bara en enda ledig plats. Ingen hamnkapten syns till, precis som i Mittersheim ligger vi gratis. Det är bara att plugga in elen och stoppa in en Euro så har vi värme hela natten. Det behövs, på nätterna är det riktigt kallt.

Fjärrkontroll för sluss.

Familj på sommarlov.

Inte medeltida men nästan?

 Både trångt och lågt i tak.

Sju timmar på kanalen är lite för mycket om det är kyligt och blåser. Fast jag står inomhus och kör vill jag gärna sticka upp huvudet genom takluckan, och där drar det kallt. Vi är trötta, snarstuckna och frusna (jag) när vi når gästhamnen i Mittersheim. Det fanns ingenstans att lägga till i kanalen på hela vägen från Houillon.

Klockan tre var vi så hungriga att vi kastade lasso på en betongpelare i kanalbanken för att kunna laga lunch. Slussarna kommer så tätt att man inte hinner laga mat under gång, knappt brygga kaffe. Å andra sidan finns inte så mycket mat ombord längre. Vi har inte sett en livsmedelsbutik sen Nancy… I marinan i Lagarde kunde man bara köpa pumpernickel och mjölk med lång hållbarhet och kaffe. Samt vin, öl och likör och en massa konstiga snacks och dinkelskorpor som tyskarna vill ha.
Men dinkelskorpor med smör är ju gott.
Idag har vi gått rakt norrut på Canal de Sarre mot tyska gränsen. Naturen är vacker och vild, långa sträckor finns inga bilvägar i närheten och då är alla gamla slussvaktarhus sorgligt övergivna. Kanalen passerar högt ovanför stora sjösystem som egentligen är jättelika vattenreservoarer. Nu är det naturskyddsområden, sjöarna är som enorma rekreationsparker med fritidshus, beacher och campingplatser. Men mest är det vacker natur. Så här tidigt på våren ser man fortfarande genom trädridåerna som kantar kanalen. Fågelsången är intensiv. Vi ser rådjur och rovfåglar och två drunknade vildsvin. Vi möter väldigt få båtar, bara en och annan hyrbåt.
Sommartid är det förmodligen full fart här. Hur får alla plats? Marinorna är så små, även på ”stora” ställen som Här i Mittersheim. Här finns fräscha duschar (underbart!) som fungerar med mynt, el och vatten på pontonerna men inte mer än ca 20 platser. Inget internet i hamnen, fast det står att det ska finnas. Det ska kosta 6 € att ligga här, få se om det dyker upp någon som vill ha betalt . Uteserveringen öppnar 1 maj och livsmedelsbutiken stängde klockan sex, tio minuter innan vi kom. Middag ikväll blev en burk Uncle Bens chili (utan carne) med en tetra kikärter och en stor klick chevre créme fraiche ( finns det hemma?) och till det nygräddat painriche (halvfabrikat). Nu räcker nödförråden bara till tagliatelle med sardiner och tomatsoppa med kikärter. Och så pimpernickel förstås. Men affären öppnar 7.30 imorgon, då ska vi bunkra.
Vin och ost och ostkex har vi kvar så det räcker till ikväll.
Odd har ägnat sig åt avancerat pyssel mellan slussarna, nu finns en lätt åtkomlig hylla för kikaren på plats.
Idag blev vi vittne till ett riktigt missöde i en sluss. Farfar, pappa och barnbarn slussade i en hyrbåt med oss genom fyra slussar. Det var deras första dag på kanalen. Farfar blev så engagerad i samtal med mig att han glömde bort att släppa på slusslinan i fören. Han skulle tydligen ansvara för bägge linorna medan sonen stod framme vid ratten, vad han nu gjorde där under slussningen… Plötsligt började sonen skrika från förarplatsen och vi såg att hela båten lutade. Krasch, upp smatt linan tillsammans med knapen och en stor bit av däcket. Tur att farfar inte hann fram och fick allt i ansiktet… Vi upptäckte sen att han la linan i dubbla öglor runt pollarna istället för att låta den löpa fritt.

Stort fint slussvaktarboställe som ingen vill ha. Sorglig syn på landsbygden.

Närmare civilisationen kan slussvaktarhusen ha hamnat i dyrkande händer.

Sista dagen i Lagarde. Medan Odd jobbade med skrivarbete ombord pumpade jag upp alla slappa fendrar och köpte fyra nya. Tvättade två maskiner, betalade för oss och sa adjö till Bill och varvsägaren Jacques. Klockan tre var vi iväg. Det blev en strulig färd med strejkande slussportar, två gånger fick vi ringa VNF efter hjälp för att komma ut. Dessutom regnade det hela dagen. Vi hann precis fram till sista uppåtslussen som också är Frankrikes högsta sluss innan den stängde klockan sju.

Femton meter uppåt gick enkelt tack vare flytande pollare, men det var kallt och ruggigt.  Natthamn blev den öde marinan i Houillon, inte öppen för säsongen än.  Eftersom vi inte vågar köra dieselvärmaren mer än ett par timmar utan landström blev det en kall natt.

Flytande pollare som följer med uppåt, tack och lov!

Slussens ingång. Rena Mordor. Man kör in under en fallucka.

Fin bekantskap på morgonpromenaden.

Hyrbilen på varvet i Lagarde. 25 € per dag.