Tuppar gal, kossor råmar på avstånd och kyrkklockorna ringer varje kvart. Annars är det helt tyst och stilla i Lagarde hela söndagen. Några bybor på promenad kommer förbi och undrar vart vi ska och varifrån vi kommer. Vi jobbar som besatta för att bli klara med vaxning och polering. Inte blir det så spegelblankt som när vi stod inomhus med ställning och hade rätt sorts polertrissor. Men det får duga. Imorgon efter lunch vill vi ge oss av.

Vid femtiden börjar hyrbåtarna från Navig France återvända efter helgens äventyr. Upprymda och självsäkra rusar de motorerna, vänder och trixar och backar in på en ledig plats vid pontonen. Det ser ut som Båtarna på Liseberg fast i större skala. Varför hyrde aldrig vi kanalbåt i Frankrike när barnen var små? Vilka hinder hittade vi på för att låta bli?

Hamnen sedd från andra sidan kanalen.

Vilken avslutning på familjeutflykten, pojken i fören fick en fisk på kroken i hamnbassängen!

Det här kompisgänget med barn och gitarr möttes av en välkomstkommitte med levande reggaemusik. De största kanalbåtarna har fyra dubbelhytter. Alla båtar har toa, kök och gps och sänglinne ingår. Man behöver inga som helst tillstånd eller examen för att köra dem. Precis som på Liseberg!

Konsten att strunta funkar inte på en båt. Det är otroligt hur snabbt ett välskött och vackert skepp kan förvandlas till en smutsig, möglig, flytande källarhåla. Allt det där tråkiga, jobbiga slitet varje vår för att få plasten att blänka, det rostfria att blixtra och teaken att se så där sidenmjukt barfotavänlig ut. Om man hoppar över det ett enda år befinner man sig snabbt på ett sluttande plan.

Alltså ligger vi kvar här i Lagarde och tvättar, rubbar, bonar och vaxar. Det är bästa tänkbara platsen att befinna sig på. Femtio meter från en välfylld verkstad dit vi går och hämtar penslar, slippapper, polertrissor och annat väsentligt som obegripligt nog glömts hemma.

Hela dagen idag har Odd ägnat åt att med en lånad slipmaskin avlägsna den fula och trasiga mattan som var limmad med sikaflex på durken i cockpit.

På morgonpromenaden med Sigge mötte vi byns mobila butik. Det finns ingen livsmedelsaffär i Lagarde, om man inte räknar den lilla butiken i marinan. Istället kommer den här foodtrucken varje dag. Den tutar utanför husen, och så kommer  gamla tanter i rutiga klännningar utspringande. Vi köpte levain och lufttorkad skinka.

Varför blir jag så berörd av jungfru Maria? Kanske är det egentligen inte hon som berör, utan alla dessa människoöden som ligger bakom blommorna, skyltarna, ljusen. Försöken att betvinga ödet genom att vädja till känslorna hos en annan kvinna med bättre kontakter med den högsta makten.

Trötta och hungriga spolade vi bort slipdammet från sittbrunnen och började tänka på middag. Då knackade det. Mekanikern Bill stod utanför i ösregnet med sin dator under jackan. Han ville gärna visa lite insektsbilder. Några hundra eller så. Helt fantastiska makrofoton. Han var personlig vän med vartenda kryp, det gick inte att bläddra snabbt, han måste berätta om varje. En Mattias Klum på makronivå. ”Att du inte ställer ut?” sa vi. ”Maybe some day”, sa han. Sen sprang han hem igen med datorn under jackan. Vi hade dåligt samvete för att vi inte bad honom stanna. Men det finns en gräns för hur mycket spindlar man står ut med till middagen.

Varning för blogginlägg som nog bara intresserar båtnördar. Äntligen var det dags att hissa upp Ellem på land och ta reda på varför oljan i propellerdrevet är vattenblandad. Om det beror på att propelleraxeln är skev, eller vi fått in någonting i propellern som letat sig in i tätningen. Packningen var nybytt på favoritvarvet innan vi lämnade Sverige. En extra propelleraxel (a 7000 kr på öppet köp) plus diverse andra reservdelar finns med i bagaget.

Innan Lyftet frågade jag varvsägaren Jacques om han hade någon ansvarsförsäkring. Han tittade helt oförstående på mig. ”Det vet jag inte”, svarade han. ”Vad skulle kunna hända? Vi lyfter båtar upp och ner hela tiden.” ”Jag tror inte vårt försäkringsbolag betalar om ni tappar båten”, framhärdade jag, fast jag såg hur han försökte hålla sig för skratt. ”Tappar båten?” Det var det dummaste han hade hört, förstod jag. Så jag gav upp diskussionen. Kranen såg förtroendeingivande och välskött ut, det stod 10 000 kg på den. Hamnen var full av deras egna miljonbåtar för uthyrning. Jacques har dessutom snälla ögon och gjorde sig inte lustig över min fråga.

Lyftet gick hur lugnt och bra som helst.  Ellem under ytan var ingen skönhet. Bottenfärgen från Hempel, den absolut bästa enligt all expertis, knottrar och bubblar sig. Bara att blästra bort och börja från början med epoxi. Det får vänta till i höst, det växer åtminstone ingenting på skrovet så länge vi går i sötvatten.

Propellern var inte heller någon rolig syn. Förutom att all färg var borta så var gummidamasken, också nymonterad på favoritvarvet, borta. ”För dåligt limmad”, trodde mekanikern Bill. När propellern monterats av och han började lossa på hållaren till axeltätningen, strömmade missfärgad olja ut genom packningen.  Bill skakade på huvudet. ”This is bad. Really, really bad.” Han tog bort hållaren och visade oss hur packningen inuti var till hälften vrängd ut och in. På grund av ovarsam montering av propelleraxeln. Ett par mekaniker till slöt upp och skakade ogillande på sina huvuden över packningens utseende.  Vatten hade läckt in och Bill tyckte det var obegripligt att oljan inte runnit ut helt. Den vrängda packningen har dessutom orsakat slitage på propelleraxeln, så det var tur att vi hade med oss en extra.

Det bittraste var att tvingas ändra åsikt om favoritvarvet hemma. Där stod vi i en marina för uthyrningsbåtar mitt i Frankrike och oroade oss över kompetens och försäkringar, och så berodde allt på slarv hos dem vi litat mest på. Inte otur, inte olyckshändelse. Bara slarv eller oförsiktighet.

Dagens stora behållning var Bill från Skottland. Ansvarig mekaniker för kanske 30 – 40 kanalkryssare i miljonklassen och däröver. Säker och fokuserad som en kobra även med motorolja upp till armbågarna. En tillknäppt och butter särling tills jag började fota med min systemkamera, en flera år gammal Nikon D300S.  ”Nice camera”, sa han. Sen berättade han att hans hobby är makrofotografering av insekter, med en betydligt nyare och mer avancerad Nikon. Jag följde med in i verkstan och tittade på hur han satte in den nya packningen, samtidigt som han berättade om sin andra hobby. Han skriver science fictionromaner. ”Är de publicerade?” undrade jag. ”Not yet.” sa han.

Wow, vilka människor man stöter på, när man minst anar det.

Kasseras.

Det skulle fungera som examensprov på en avancerad författarkurs: Du glider fram på en kanal genom det franska landskapet i april. Gestalta vad du ser. Det går inte. Det finns inte ord. Det går inte ens att fotografera. Skönheten vill vara fri och låter sig inte fångas på bild heller.

Jag blir poetisk och kastar ner några rader i anteckningsboken, glömmer styra, kör nästan upp i kanalbanken. Det gör inget, den är mjuk och vänlig. Fåglarna sjunger, gökarna gal. Sist vi var på väg genom Frankrike, i höstas, såg vi långa sträckor inte mycket mer än träden som kantar kanalerna. Ek, bok, lind, björk, valnöt.  Visserligen vackert men ibland också ganska enformigt. Vi undrade ofta vad som dolde sig där bakom ridåerna, gliporna avslöjade en dold värld av odlingslandskap och grönskande kullar.

Nu i april tar la France emot oss nästan naken. Allt vi inte fick se i höstas visar hon oss nu, oblygt och oskuldsfullt. Hon har nyss stigit upp, duschat och parfymerat sig. Nynnar förväntansfullt medan hon klär på sig sina vackraste underkläder. Negligé vet jag att det heter, det ordet lärde jag mig när jag tjuvläste mammas ”Angelique och piraten”. Vitsen med det ljuvliga plagget tycktes vara att det var genomskinligt och broderat med vackra spetsar.

Frankrikes negligé skimrar i vitt och rosa av blommande mirabeller och vildapel. Ändlösa hudfärgade kullar böljar i ås bortom ås, majsplantorna är ännu bara spirande små spret som knappt har fått en egen skugga än. Slån och hägg draperar sig i skira moln över kantiga skravelbranter. Björken försöker vara anständig och skyla över med ljusgrön spets men lyckas dåligt, kastanjens klibbiga rosetter och ekens svullna knoppar lämnar stora hål i broderiet.

Alldeles för snart var vi framme i Lagarde, på marinan Navig France. Här verkar vara en perfekt plats för att stanna några dagar för vårrustning och reparation. Paketen vi skickade från Sverige har kommit fram. Vi har redan hunnit byta motorolja och bli osams eftersom vi glömde äta lunch. Först var det för vackert på vägen och sen kom vi fram och ville göra för mycket med detsamma.

Men nu är grillen tänd på akterdäck, snart blir det middag. Ikväll ska vi skåla för min uckelärare Oa Gunnarsson som blev utsedd till Årets Orustbo 2014!

Kvart i sex låg vi utanför dagens tionde sluss och väntade på grönt ljus som inte kom. Det var bara att gilla läget och förtöja för natten vid kanalkanten. Som tur var kom vi ända in utan att gå på grund i leran. Vi är nu ca tre timmars gång från marinan Navig France i Lagarde där båten skall tas upp på land för reparation av propelleraxeln.
Idag har det blivit sommar. Vi passerar genom en kuliss av idylliskt jordbrukslandskap, tack vare att träden inte har spruckit ut ser man rakt igenom deras kronor, ut över blommande rapsfält och böljande kullar prickiga av vita kor. Jag kör barfota i shorts och linne och solskyddsfaktor trettio. Sexton distans har vi lagt bakom oss. På hela dagen har vi mött tre andra båtar, alla hyrbåtar från Navig France.
Eftersom vi insåg att det skulle bli kanalövernattning stannade vi och handlade middagsmat i en by. Slaktaren trugade på oss vita korvar, lantpate och kallrökt fläskfile som han påstod skulle hålla sig i kylen en månad.
Här finns nästan ingen mobiltäckning. Inga Wi-Fi-nätverk heller. Jag skriver blogginlägg varje dag i Pages på min Ipad och lägger in dem när vi hittar wifi igen.
Dagens internetstrul: Odd har monterat nya wifiantennen men vi lyckas inte få den att acceptera simkortet från Orange. ”No simcard inserted.” Suck. Sen läste vi i manualen att man måste ta bort simkortets Pin-kod innan det sätts på plats i antennen. Hurra, det hade vi missat. Men det hjälpte tyvärr inte. Jag stoppade in Sim-kortet i min gamla Iphone och försökte surfa. ”Du har inget mobilt Surfabonnemang” Det har jag ju visst! Dubbelsuck, nu får jag stå i kö ännu en timme i Oranges butik och vänta på att nån gammal farbror ska välja färg på sin nya mobil.
Vi låter dessa små bekymmer breda ut sig, i förhoppningen att inga större ska få plats. Jag nyper mig i armen där jag sitter med levande ljus, näktergal och vitt vin. (Bilder kommer när vi får tillgång till landström, så att jag kan föra över dem från minneskortet till datorn.)

Efter en söndag helt upptagen av däckrengöring och antennmontering kom vi så iväg i morse. Utan kanalkort, eftersom de av misstag packats i lådorna som skickades med posten till Lagarde. Vi navigerar nu enbart med hjälp av Navionics på Ipaden. Plus båtens Garmin som inte har någon kanalkarta men där vi ser AIS pråmar. Men vi har bara mött en enda pråm på hela dagen.
Femton distans och sju slussar, varav två uppåt, har tagit sex timmar. Vi har glidit fram i fem knop genom fågelsång och lövsprickning. Sett svalor och gullvivor. Bränt näsa och kinder i solen. Vinkat och ropat bonjour till fiskare och promenerande pensionärer och solande hundpundare. De sista blir alltid extra glada när de upptäcker Sigge i sin flytväst.
Marinan i Nancy ligger nära centrum. Den skryter med blå flagg 2005 men känns sliten. Det finns inget internet. Den är mer än halvbelagd av permanenta båtgäster, varav många mer eller mindre misäriska pråmar under ”reparation”. Känns inte som världens tryggaste natthamn, i natt tar vi in stävstegen.
I morgon har vi ca tjugofyra distans och fjorton slussar till varvet i Lagarde, tveksamt om vi klarar det på en dag. Vi går härifrån tidigt och försöker komma så långt som möjligt.
Nancy får kanske en chans till om en vecka eller så. Då passerar vi nog här igen, förhoppningsvis med ny propelleraxel. Här finns en del ”måsten” att se, till exempel Europas vackraste torg, Place Stanislas. Jag är mer fascinerad av levande nutid än historia men tog en snabb promenad till torget ikväll, på jakt efter en Orangeaffär för att fylla på mobilkortet.
Place Stanislas är det pråligaste torg jag sett, fullt av förgyllda utsmyckningar och med portaler i varje hörn. Stanislas själv står staty mitt i. Det är bilfritt och kantat av uteserveringar, omgivet av parker med försäljning av mat och souvenirer. Luften är fylld av det där mumlet som uppstår när tusen människor äter och pratar, utan att överröstas av motorljud eller musik. Säkert underbart en ljum vårkväll. Tji fick han, Stanislas, om han byggde torget för att det skulle fyllas av militärparader.

Strålande sol men hård, kall vind. Odd borrar och skruvar för att få vår nya internetantenn Glomex Webb Boat på plats. Facit av förra årets komplicerade installation blev att det kostade massor av tid och pengar och aldrig fungerade. Nu tar vi nya tag. Fortsättning följer.
Jag har handlat mossdödande medel på byggvaruhuset och börjat skura överbyggnaden.
Vi besökte den lokala vinproducenten för provsmakning och bunkring och gick därifrån med tolv flaskor och akut magkatarr (jag). Man kan inte behandla en 5/2-mage hur som helst insåg jag när jag rekapitulerade dagens födointag. Förlåt. Fullkornsgröt, sparris, musslor, paté, en jättesallad och provsmakning av sju sorters vin är kanske lite hårdsmält efter en dag utan något alls?
Det blev att hålla sig till vatten och koltabletter (jag) hela kvällen i Henks och Marjoleins båt. (Konstigt, ändå gick det åt tre flaskor vin och en massa ost och baguetter.) Henk visade rutten för deras jordenruntseglingar, den förra och den kommande. Vi pratade sjösjuka och skräck. Marjolein berättade om sitt knep att kontrollera rädsla – då sjunger hon.
Imorgon ska vi ta det lugnt. Avfärd mot Lagarde är framflyttad till måndag.

”Aha, är det så champagnekorken kommer på plats!”

Henk visar förra  jordenruntrutten. Nästa år tar de av söderut från Brasilien.

Dagsregn och åska. Odd skruvar och fixar, jag handlar och flänger omkring. Sigge kryper längst in i förpiken, under vår säng, när det mullrar.
Fredag betyder grönsaksmarknad, här finns redan färsk sparris och en massa andra primörer. Hittade också en affär med ekologiska varor, bl a fullkornsflingor av havre och råg, omöjligt att köpa i vanliga supermarche. Nu är det bara min dagliga Keso jag måste avstå från när vi är i båten.
Goda nyheter hemifrån, mamma kommer in på ett äldreboende, en ängslan mindre för oss syskon och mycket bättre för henne. Och hon är helt med på det själv, vilken lättnad!
Jag längtar efter innehållet i de lådor vi skickat hit med posten. Trettio kg nödvändigheter. Bland annat en packe GI och LCHF receptbilagor från olika tidningar.
Nyss knackade det på utsidan, Henk och Marjolein har anlänt till sin båt och bjöd in oss på kvällsprat imorgon. De har bestämt sig för att segla till Patagonien efter Frankrikes kanaler. ”Undrar om vi skulle klara det?” sa Odd prövande till mig efteråt. (Du trodde kanske att det är jag som är båtlivshetsaren i familjen?) Jag svarade inte. Som tur är kommer vi aldrig att ha råd med båten som skulle krävas för ett sånt äventyr.

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.