Jag berättade för Sören B om böckerna vi analyserat i vår litteraturcirkel Teklitt. Marguerite Duras Älskaren, Tove Alsterdahls I tystnaden begravd och så nu den senaste storsäljande deckaren av det ultralätta formatet (inte den du kanske gissar på).

Han skrattade när han hörde den sista titeln. Varför läser du dåliga böcker när du skriver, sa han. Du ska läsa bra böcker.

Vilka då, frågade jag. Birgitta Trotzig till exempel, sa han. Hon har en väldigt stark berättarröst.

Håkan Nesser var också bra, om jag ville studera hur man kan göra för att aldrig tappa bort den röda tråden.

I min Iphone skriver jag upp alla viktiga boktips som kommer i min väg. Sen köper jag dem på Bokbörsen.se Ofta hittar jag böcker för några tjugor styck. Sen ger jag bort dem till loppis om de inte är mycket speciella. Jag vill inte drunkna i böcker.

Idag har jag läst ut Birgitta Trotzig. Hon är mycket svår och otillgänglig.

Men boken fyller ut en lucka. Hennes röst är unik, hennes språk obeskrivbart. Jag har aldrig läst något liknande, kämpar mig verkligen igenom. Och det måste ju vara nyttigt.

Ungefär som att lära sig stå ut med, och till och med uppskatta, lutfisk.

Nästa bok vi har valt i Teklitt är Johan Theorins Rörgast. Jag har läst den sedan tidigare vilket bara är en fördel. När man ska analysera en bok krävs det minst tre genomläsningar plus en massa bläddrande fram och tillbaka.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Bästisen B och jag har dragit igång en exklusiv liten klubb. Hon har döpt den till Teklitt. Vi analyserar författarens teknik i utvalda böcker. Läser, träffas och diskuterar.

Vi började ambitiöst med Marguerite Duras berömda Älskaren, fortsatte med en svensk kvalitetsdeckare och är nu inne på genren bästsäljande deckare. Målsättningen är att försöka ta reda på receptet. Hur gör man för att skriva en deckare som säljs i hundratusentals ex och översätts till flera språk?  Jag tänker inte avslöja vem som skrivit. Det är fegt, jag vet. Vem tror jag att jag är, javisst, men jag talar inte om vem författaren är i alla fall.

Den senaste boken vi läst  är skriven av en av de geniförklarade svenska deckardrottningarna. Den är lika spännande som en bit prinsesstårta. Man vet vad man får, hur den kommer att smaka.  Jodå, den är söt och smaskig men marsipanen är ganska fadd och grädden har en biton av härdat fett och konsistensmedel. Jag borde ha köpt den där surdegsmackan med gravad lax istället…

Nu har jag läst den tre gånger. Första gången utan att stanna upp, jag låter mig fångas av berättelsen. Andra gången läser jag med penna i handen. På ett papper antecknar jag innehållet i de olika scenerna, vilka sidor de börjar på, vilka karaktärer som förekommer. Tredje gången djupdyker jag i dramaturgin, noterar var spänningen stiger, vilka konflikter som finns, de olika perspektiven, hur de skiftar, var vändpunkterna kommer, var villospår och planteringar läggs ut.

Så här ser receptet ut, enligt min mening:

1. Många men korta scener, högst tre,fyra sidor, ibland färre. Perspektiven skiftar mellan varje scen. Snabba klipp mellan de olika karaktärernas upplevelser driver läsandet framåt.

2. Villospår. Jag som läsare ska tidigt i boken tro att jag listat ut vem mördaren är.

3. Det finns ett ”mördarperspektiv” som återkommer. Gärna i tillbakablickar i förfluten tid. Dvs läsaren tror att det är mördaren som berättar bakgrunden till mordet eller morden, men det är ett villospår. Den verklige mördaren är någon helt annan.

4. Boken ingår i en serie. Karaktärerna återkommer i varje ny bok och det händer nya saker i deras privatliv. Många tillbakablickar på spännande tidigare händelser.

5. Huvudkaraktärerna representerar olika åldrar och livsstilar. Äldre olycklig manlig polis och något yngre olycklig kvinnlig polis. Yngre olycklig civil person med komplicerad relation till polisen.

6. Persongalleriet av återkommande bikaraktärer är stort. Här återfinns till exempel homofilen, den ensamma mamman, den sexiga och självständiga karriärtjejen m fl.

7. Karaktärerna är endimensionella, schablonartade. Deras olika relationer utvecklas i rasande fart. Det förekommer ny kärlek, tråkiga äktenskap, alkohol, våld, otrohet, skilsmässa, död, nya barn.

8. Mordgåtan är en ursäkt för att skildra relationerna. Det är egentligen utvecklingen av relationerna som driver berättelsen framåt.

9. Medvetna tempoväxlingar. Spännande scener varvas skickligt med transportsträckor och relationsutveckling. Flitigt bruk av cliffhangers.

10. Gedigen research. Miljön är viktig och välkänd åtminstone av svenska läsare, den är noggrannt beskriven även om det också är schablonartat, som ur en turistbroschyr. Författaren har satt sig in i hur polisen arbetar, deras olika yrkesroller, läst in sig på psykologiska beskrivningar av olika sjuka beteenden.

Önskar jag att jag hade skrivit den här spänningsromanen? Det är inte helt lätt att svara på. Upplagesiffrorna är imponerande, liksom själva prestationen att skriva alla dessa ord. Pengarna och kändisskapet, bekräftelsen från alla beundrande läsare. Visst kan man känna sig avundsjuk på det.

Men jag vill kunna känna mig stolt över min skapelse på ett annat sätt. Helst åstadkomma något i samma klass som det jag själv njuter av.  Prinsesstårta är liksom inte min grej.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Vi satt uppe till två på nyårsafton. Först lagade vi omständlig mat och åt upp den, sen lyssnade vi på alla Sveriges kyrkklockor på radion och Ring, klocka Ring på paddan, samtidigt. Ingen av oss vill avstå sin tradition, och det behövs ju inte heller, det funkar utmärkt med båda samtidigt. Sen pratade vi bakåt och framåt, mest handlade det om båtliv. Hur viktigt det är att våga ifrågasätta, tänka nytt. Inte fastna i gamla vanor och mönster. Tiden går så fort och plötsligt är det för sent att förverkliga vissa drömmar.

Vi behöll till exempel vår gamla båt alldeles för länge bara av nostalgiska skäl, för att den var pappas båt och därmed liksom helig. Vi skulle ha skaffat en annan, större båt och tagit med barnen på längre äventyr medan de var små. Vi gjorde andra saker, men det finns minnen jag önskar att vi hade haft.

Tidigare på kvällen var vi i Lysekil. Längst ut på Grötö har man bästa utsikten över stadens nyårsfyrverkeri. Det överträffar sig självt varje år. Jag stod avundsjuk bredvid Mikael från Lysekils fotoklubb som hade riggat upp sin fullformatCanon på stativ. Själv hade jag lämnat kameran hemma, bilderna jag tog 2011 kändes svåra att överträffa. Men när krevaderna började spruta över himlen kunde jag inte hålla mig utan tog upp mobilen. Det blir ju inte lika bra som med min Nikon, men det blir väldigt fint på ett annat sätt.

 Eftersom Odd inte mådde riktigt bra skulle vi ha en stillsam nyårsafton bara vi, utan överdåd, var tanken. De japanska jätteostronen har legat sumpade under Svarteskärs brygga sedan i somras, när jag plockade dem från kajaken. Vi gratinerade dem i ugnen med bacon efter ett amerikanskt recept. Supergott. För övrigt åt vi friterade avocadoklyftor med citrondipp efter ett recept ur en julklappsbok från min syster Agneta. Helg med Tina. Ursmaskigt. Goda ostar med surdegslevain och till dessert inlagda fikon med vispad konjaksgrädde. Genomgående dryck rosa champagne.

Jag bara väntar på den första hånfulla kommentaren på Facebook eller här i bloggen. Den som ska ta sikte på min naiva glädje över att ha kunnat göra skillnad för några människor i jul. Den som ska påpeka hur lite den där insatsen egentligen kostar mig, hur självgod och hycklande jag är. Den spydiga bloggläsaren som påpekar att jag inte offrar mer än lite tid och en bit komfortzon, när ska hen höra av sig?

Det är ju sant. Jag bjöd inte osjälviskt hem några romska uteliggare som inte pratar ett ord engelska.  Jag gjorde egentligen ingenting som påverkade min egen bekvämlighet. Jag tog ingen risk. Efter att ha besökt flyktingförläggningen och spelat ukulele med ganska många av de boende där valde jag några som jag tyckte om, som jag kunde känna någon sorts själslig anknytning till. Det var en impulshandling, en idé som dök upp några dagar för julafton. Hela min familj tyckte dessutom att det var en utmärkt idé, det blev som en slags må-bra-julklapp till oss allihop.

Borde jag ha tagit bättre reda på vem som mest behövde min välvilja? Förutsättningslöst försökt välja ut dem som upplevt de största tragedierna, förlorat mest på vägen hit? Jag vet att det finns personer på förläggningen som mist familjemedlemmar i Medelhavet. Men skulle jag orka möta dem, räcka ut en hand till dem? Man kan ju inte bara dra tillbaks den efter några dagar om det skulle kännas övermäktigt.

Många svåra frågor kan man plåga sitt ömtåliga ilandssamvete med. Men nu har jag bestämt mig för att täppa till munnen på min personlige indrivare av samvetsskulder. Varför bry sig? Att jag blir glad av att hjälpa minskar inte mottagarens nytta. Win, win liksom, hur cyniskt det än kan låta. Det finns ingen möjlighet att jag, en bortskämd, frisk, vit medelklasskvinna uppvuxen i ett av världens rikaste länder, ska kunna förstå lidandet hos en afrikansk kvinna som flytt för livet från sitt land med bara delar av sin familj i sällskap. Varför ska jag kräva det av mig själv?

Jag är väl en hycklare då, som får en kick av att känna mig snäll. So what.

Idag har vi varit på Torp för att leta efter en laptop. Som asylsökande får man 24 kronor per dag om man bor på en förläggning där mat serveras. Tack vare alla generösa människor i Ellös har massor av kläder samlats in och skänkts till förläggningen, ”vår” familj har kunnat lägga undan pengar från första månaden till en dator. Den är nödvändig för att de ska komma igång att lära sig svenska. Någon svenskaundervisning har man inte rätt till förrän uppehållstillståndet är klart, och det kan dröja många månader.  R, som är duktig på datorer, hittade snart den perfekta laptopen på Elgigantens mellandagsrea och hon fick bra hjälp av säljaren. Efteråt firade vi med kaffe och kaka på Ikea.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag såg bara vänlighet och respekt överallt, även när jag höll mig diskret i bakgrunden.

Det tar fyra timmar att laga en traditionell etiopisk middag. Injera, Dorowat med kyckling och ägg och en god rotsaksröra av vitkål, potatis och palsternacka. Samt Niter Kibbeh, ett delikat kryddsmör med bl a kardemumma, ingefära och kanel. Smeten till Injera, de tunna surdegspannkakorna som man använder istället för bestick, måste förberedas tre dagar i förväg. Tur att jag har en specialist i familjen.

Soffan framför kaminen i uterummet blev favoritplatsen. Värme! Fem minusgrader och snöfall utanför fönstren.

Alla vet att de bästa julklapparna är dem man ger bort. Känslan när man lyckas hitta den där mittiprickpresenten. Den ligger länge, länge och tickar lyckligt i själen. Inte är det särskilt osjälviskt att ge, i alla fall inte om man har så det räcker själv. Det blev väldigt tydligt i år. Jag har redan fått höra flera gånger hur snälla och generösa vi varit i jul, men i själva verket har vi bara gjort något som fick oss att må väldigt, väldigt gott.

Vi har avskaffat vuxenklapparna, ändå låg där en försvarlig hög under granen. Fem barnbarn väntade rastlöst på att det skulle bli mörkt och tomtelyktan äntligen börja synas bortåt vägen.

Vi saknade några familjemedlemmar, ändå var vi fjorton runt bordet. C och A från Syrien och M från Eritrea gjorde att vår julafton 2014 kommer att stanna kvar i minnet mycket längre än någon annan julafton. En har kvar sina gamla föräldrar instängda i brinnande krig, en har lyckats fly med hela sin familj utom pappan, en måste lämna sin fru med två små barn kvar för att rädda livet och hitta en trygg plats för framtiden.

Tack vare ukulelekursen på Sjögårdens flyktingförläggning har jag lärt känna dem. Det var ett lätt beslut att be dem fira jul med oss, alla i familjen var överens om att det var en bra ide. Det svåra var att begränsa sig till tre personer, de fick bli dem jag tyckte att jag kände bäst och som pratade bäst engelska.

Vilken julafton vi fick. Julbordet berikades med många goda tillbehör från Mellanöstern (hummus och labne och baba ganosh och halva), julköttbullarna av lammfärs hottades upp med etiopisk berberikrydda. Och vilken tomte!  Ingen kände igen honom bakom skägget och ingen märkte att han bröt på arabiska när han frågade: Finns det några snälla barn? (Ingen tyckte heller det var konstigt att det var det enda han sa.)

Medan barnbarnen lekte med sina julklappar pratade vi vuxna till kaffet och godisbordet om saker som aldrig diskuterats hos oss tidigare en julaftonskväll. Inte mycket om krig och flykt och fasor, desto mer om drömmar och möjligheter och framtidsval. Var i Sverige är det bäst att bo? Hur fort kan man lära sig svenska?

Idag har vi gått en långpromenad bara Odd och jag. På vägen fastnade vi som vanligt i samtal med andra öbor som också var på juldagspromenad. Den goda känslan från igår växer sig allt starkare.

Vi är många, vi är flest, vi som vill hjälpa och som tror på samma Sverige som flyktingarna som kommer hit tror på. Det humanaste landet i Europa. Det är vi. Och vi har både plats och användning för dem. De berikar oss. I stort som i smått. Ingen av oss saknade julkorven och de kryddstarka lammfärsbullarna tog slut först av allt.

PS. Glöm inte dagens Vinterpratare Mustafa Cahn. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/476814?programid=2071

Förutom gästerna var nog laxrökningen årets mest lyckade julprojekt.

Tidernas mest lättsmugglade tomte!

Han hade väldigt svårt med julklappsrimmen, tomten.

Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

Du som brukar läsa min blogg vet att jag har det svårt med vintern. En del av mig vill bara stänga av, dra sig undan, krypa ihop till en boll och gå i ide. Eller begrava sig i böcker av författare som är ouppnåeligt fantastiska och just därför deprimerande. Eller drunkna i Facebook.

När man inte har några småbarn som håller en igång märker man hur svårt det är att andas under det tunga mörka vintertäcket. Om jag hade kunnat skulle jag ha rymt till Las Palmas i år igen.

Men då hade jag missat det viktigaste som hänt mig på länge. Nybörjarkursen i ukulele på Migrationsverkets nyöppnade asylboende i Ellös. 150 flyktingar flyttade in för några veckor sedan, de flesta från Syrien.

Idén kom från Oa Gunnarsson, vår egen ö-trubadur, grundare och ledare för uckegruppen jag är med i sedan två år: Oa´s Uckegrupp  – ”Sveriges största turnerande band”. (Hm. Men siktar man mot stjärnorna så når man åtminstone grantopparna.)

För Oa är tanke och handling samma sak, några dagar efter att han fått sin idé körde vi en liten minikonsert på Sjögårdens asylboende och tog upp intresseanmälningar för en nybörjarkurs. Vi fick trettiotvå namn i blocket, det fick bli två kurser.

Var skulle vi få så många ukuleles ifrån? Ibland är det extra roligt att vara företagare, jag bestämde att LifeStone skulle sponsra med femton instrument. Billigaste märket, men helt acceptabla och roliga färger.

Sen startade vi, måndagar och torsdagar. Det är en större utmaning än vi kunde ana. De flesta talar bara arabiska. Instrumentet är helt okänt liksom noterna. Ingen har någonsin hört våra enklaste nybörjarlåtar. Broder Jakob och Ja må han leva.

Men vi kör med kroppsspråket, visar handgripligt och skrattar mycket. Jag skulle inte velat missa den här erfarenheten för all sol i Spanien.

Så lite det krävs för att tända ett ljus i mörkret både för sig själv och andra.

Här är länken till ett youtubeklipp som jag spelade in igår.