I två dagar har jag snubblat fram och tillbaka över min stresströskel. Igår trodde jag fortfarande inte att vi skulle komma iväg som planerat. Precis allting strulade.

Som vanligt när nerverna utmanas på det sättet blir småsaker till jätteproblem, och idag föll jag i gråt när mitt mobila bankID vägrade fungera.

Och som vanligt är Murphy, han med lagen om alltings jävlighet, i sitt esse under sådana omständigheter. Igår hade jag åtta olika ärenden med bilen, från att köpa säkringar på Kjell & CO till att byta startbatteri hos Hjertmans och hämta ett båtlarm i Myggenäs. (Allt medan Odd installerade nya kylskåpet ombord vilket tog precis hela dagen.) Jag nöjer mig med att nämna tre av alla små och stora missöden som haglade över mig. Det blev ”Medges ej” när jag drog kortet på ICA. Mitt vanliga bankkort saknade täckning när jag försökte med det istället. När jag lyfte ut matkassen från baksätet gick hela botten sönder och alla varor rullade in under bilen.

Alltid lika effektiva och gulliga Josefine på Hjertmans i Stenungsund såg i alla fall till att jag fick med mig rätt saker därifrån. Tack Josefine, vi kommer visserligen att sakna din sakkunskap och hjälpsamhet, men det är tur för vår ekonomi att vi inte kommer att ses på ett tag nu. Det är också tur för vår ekonomi att vi tog in offerter från olika ställen innan vi började rusta båten. Hjertmans var billigast, och vi fick rabatt även på allt som inte fanns med på offerten, vilket var ungefär lika mycket till.

Vi är absolut inte klara. Hälften av allt som står på listan ”Göra färdigt innan avfärd” är nu överflyttat till listan ”Kan göras klart senare”. Till exempel installationer av internet, avgaslarm och båtlarm med mera.

Men imorgon,  på 1a maj, kastar vi loss. Första natthamnen blir Långedrag, en dagsetapp på ca 42 sjömil. Ungefär åtta timmar räknar vi med, inklusive tankning.

Jag blev  alla fall klar med dekorationen av vår ”Fenderbrett”. En rejäl ekplanka,  uppvuxen hos Anders på Ängön, ska skydda båten mot vassa slusskanter och även fungera som landgång när man inte kommer ända intill kanten i grunda kanaler.  Det hänger en på styrbordssidan också.

Solen och värmen har på ett par dagar svept in alla anorektiska trädskelett i genomskinlig, grön tyll och björkarnas hängen svänger med svansarna. Ellem ligger förtöjd långsides nere vid Svarteskär dit vi tar oss på ett par minuter, vilket är mer praktiskt just nu än att använda vår vanliga plats borta på Ängön. Det är mycket som ska lastas, tunga saker som kylskåp, batterier och kätting.

Väderleksutsikterna för nästa vecka ser plötsligt bättre ut. Norrmännen och danskarna har bästa väderprognoserna. Ända fram till söndag är det vänliga vindar och sol. Nästan lite för lite vind. 8 – 10 m/sek nordligt vill vi ha. Två gånger om dagen kollar jag femdygnsutsikterna för Göteborg, Varberg och Anholt. De ändrar sig lite varje gång.

Planerna har ändrats, nu siktar vi på Långedrag till torsdag kväll, istället för Öckerö.  Odd har mumlat om att vi kanske inte kommer att hinna iväg på torsdag, han behöver konstruera en box i aktern till den nyköpta blyade ankarlinan. Men då förvandlas jag till en oresonlig treåring.  Alternativet att vi inte kommer iväg som planerat går inte ens att diskutera. ”Då får du snickra ihop den i Långedrag!” fräser jag och dänger ilsket igen diskmaskinsluckan varpå ett fint glas går i tusen bitar och jag blir ännu argare på honom.

Imorgon är det examination i utsjöskepparkursen, han har läst och räknat till sent på nätterna de senaste veckorna. Jag tänker orättvisa tankar om att det är den där förbaskade kursens fel om han inte hinner klart i tid. Tidvatten, ska det vara så nödvändigt att hålla på och räkna på det när det finns appar?

Idag har han byggt dataskåp hela dagen, medan jag har organiserat förvaring av saker, bytt gummilister runt en lucka och monterat den nya förarstolen.  Dessutom har vi övat med Sigge och hundkärran. Klok som han är insåg han direkt att det är lika bra att gilla läget.

Ikväll har författaren och bästsäljaren Elizabeth Gilmore (”Eat, Pray, Love”) gett mig styrka och mod. Här berättar hon om hur hon hittade  tillbaka till kreativitet och harmoni efter att ha misslyckats med uppföljaren till sin världssuccé ”Eat, pray, love”.

Hon insåg att hon älskar skrivandet mer än något annat i livet. Själva handlingen att skriva var det hon älskade, det betydde mer än att lyckas, till och med mer än hennes ego.

”Succé eller fiasko spelar ingen roll, det är skrivandet som är mitt hem. Det enda viktiga är att jag skriver på en bok nu, och att jag kommer att skriva en bok till efter den, och sen en bok till, och en bok till.”  

Hon talar om vikten av att hitta sin passion i livet, det man älskar mer än sitt ego, och att hålla fast vid den kärleken. Antingen det handlar om att uppfinna saker, att hjälpa andra människor eller att föda upp pudlar. När man har hittat den passionen, som hon liknar vid en plats, kan man tryggt bygga sitt hem där, utan att behöva vara rädd för att knäckas av vare sig en succé eller ett fiasko.

Nu längtar jag ännu starkare efter att äntligen komma iväg. Efter tid som inte räknas, dagar som flyter i varann, efter tystnad och ostörda timmar inuti författarbubblan. Vi har pratat om våra respektive förväntningar, det är viktigt att veta vad den andre hoppas på inför en så lång resa, så tätt tillsammans. Båda ser vi fram emot mycket ostörd egentid. Jag med mitt romanskrivande, Odd med sina publikationer. Det låter ju inte klokt egentligen, hur ska det gå till med allt slussande och all navigation som kräver koncentration och närvaro.

Nyckeln är förstås att inte ha bråttom. Vi jagar inget mål, vi är på väg och samtidigt redan hemma. Att stanna en dag extra på en fin plats betyder inte att vi förlorar tid.

Idag har jag äntligen kunnat börja göra det trivsamt ombord, Odd blev klar med att täta alla läckande slangklämmor och rörkopplingar i undervåningen. Jag har lagt in nya bäddmadrasser i förpiken och kantsydda mattor i salongen, dammtorkat hyllor och tvättat teakdäcket rent från all vintersmuts och slipdamm. Packat skafferilådorna och suttit en lång stund i sittbrunnen och bara njutit i kvällssolen.

Och i trädgården blommar magnolian. Jag har själv planterat den, för sex eller sju år sedan.

I år är den precis så vacker som jag drömde att den skulle bli.

(Du som är nyfiken på vad som händer på förlagsfronten kan sluta läsa här. Jag försöker glömma bort att jag väntar på besked, för att inte bli galen.)

Om en vecka börjar det blåsa hård sydlig vind. Nästa torsdag styr vi i envis motvind söderut, stampar över Marstrandsfjorden, stångar oss genom inloppet till Göteborgs hamn och drar en suck av lättnad när vi kan lägga till i Öckerös gästhamn. Sen blir vi väl förmodligen inblåsta där ett dygn eller två.

Så funkar nämligen Murphys lag. Det har varit kanonvindar  länge nu. Vi kunde ha flugit ner till tyska kusten med spinnakern uppe hela vägen, om vi bara hade startat för tio dagar sedan.

”Har du inte resfeber?” undrade en bekant. Men det har jag aldrig, eftersom jag är en listmänniska. Jag skriver listor över vad vi måste skaffa eller ordna innan vi reser, vad som kan fixas under resans gång, vad som kan handlas under vägen, vad jag ska packa med mig osv osv.

Nu, när det börjar dra ihop sig, känner jag mig dock tveksam till om alla punkter på nedanstående lista kommer att kunna strykas. Odd klubbades av en kombinerad pollenchock/förkylning på annandagen och har legat till säng sedan dess. Jag har tagit över en del av hans punkter, men väldigt mycket är det bara han som klarar. Nåja, idag är han lite bättre.

Ellem ligger nere vid Svarteskär och väntar på att Odd blir frisk så att vi kan ta oss ut till Ellös för att kalibrera nivåmätaren på toatanken. Den måste fyllas med 25 liter i taget så att man kan märka ut lägena på mätaren. När det är gjort kan förpikens madrasser och inredningen i salongen läggas på plats, elskåpet sättas upp och kablar dras, nya batterierna lyftas in osv osv.

Det ska bli intressant att se Odds lista över allt han har gjort med Ellem i vinter. Från att byta alla genomföringar till att sätta larm på avgaskröken. Vi köpte en båt som vi tyckte hade allt, och sen började vi byta ut det ena efter det andra.

Den 1 mars skrev jag här om att det finns en synopsis för uppföljaren till Marvatten. Den nya romanen utspelar sig i Fiskebäckskil där jag tillbringade alla somrar under barndom och tonår, och dit jag flyttade när jag gifte mig tjugosex år gammal.

Vi var utan tvivel urtypen för badgäster, fast min mamma än idag envist hävdar att vi inte betraktades som sådana av de bofasta. Mina föräldrar var förhållandevis välbeställda stadsbor som 1951 lyckades köpa ett fantastiskt kaptenshus med sjöbod för den blygsamma summan tjugotusen kronor. På avbetalning. I det huset bodde vi hela somrarna. När pappas semesterveckor var slut kom han ut varje lördag och körde tillbaka till Göteborg söndag kväll. Vi stod på bryggan och viftade med badhanddukar när hans svarta Mercedes passerade på bron inne i viken. Sen var det bara mamma och vi och barnflickan resten av veckan.

Under somrarna i Fiskebäckskil lärde jag mig många saker som det inte varit möjligt för mig att upptäcka i stan. Till exempel hur viktigt det var med Gud. Kyrkan på berget ovanför vårt hus var fullsatt varje söndag, under högmässan måste vi vara stillsamma och fick inte leka utomhus. På vår tomt fanns en stentrappa nere vid vattnet som inte fick blockeras, för dit kom det svartklädda och allvarliga kyrkfolket från Östersidan roende med sina ekor.

Jag lärde mig också att det fanns människor som inte var som vi. Som levde i en annan värld där man tyckte annorlunda och gjorde helt oförutsägbara saker. Min bästa vän badade i en balja på köksgolvet. Hon sov i samma rum som alla sina syskon. Hennes mamma rökte hela tiden. Hennes pappa var full ganska ofta. Han var världens snällaste person och älskade barn. Vi kallade honom sotarn eftersom han alltid var kolsvart när han gick förbi vårt hus efter dagens arbete i smedjan på varvet.

Mycket av det jag såg och upplevde förblev mysterier. När jag var liten frågade inte barn lika mycket som nu. De tillfrågades inte heller. Ju mer jag nu tänker tillbaka på min barndoms somrar i Fiskebäckskil, desto mer upptäcker jag genom mina vuxna glasögon. Äggkokningen i bergen när vi vaktade påskbrasan. Raggarfesterna uppe på campingen vid dansbanan. Konfirmationsundervisningen i prästgården. Den ständigt närvarande uppdelningen av människor i vi och dom. De riktiga åretruntboende och så vi andra. Som inte riktigt dög i deras ögon men ändå trodde att vi var mer lyckligt lottade.

Jag googlar. Läser om Elise Sahlqvist, den duktiga och egensinniga hattmakerskan från Hallsberg som var sommargäst i Fiskebäckskil redan i mitten av 1800-talet. Hon var moster till Carl Larssons hustru Karin. Carl Larsson, som själv gjort en klassresa,  undervisade Carl Wilhelmsson,  den fattige och faderlöse som skulle bli Fiskebäckskils störste kändis och världsberömd konstnär. De och deras fruar blev vänner och umgicks, fast männen var lika olika som vinter och sommar. Den ene svårmodig och allvarlig, den andre glad och sällskaplig.  Jag ser trådar löpa genom historiens varp, mönster bildas, societet och hierarkier växa fram. Vilka fattiga släktingar blev inbjudna till de fina sommarkalasen? Vilka flyttade ut ur sina hus när sommargästerna skulle ha någonstans att bo? Vilka spelade tennis och vilka seglade badgäster ut till öarna? Vem rodde passagerare över till Östersidan för tio öre, vem städade och vem passade de små barnen?

Vem blev förälskad i vem, trots höga sociala murar och helt på tvärs mot konvenans och moral och Guds vilja? Och vad fick det för efterverkningar för livet i min barndoms Fiskebäckskil, och för livet där idag?

Jag anar mörka hemligheter, förtvivlade handlingar, desperata försök att undkomma ödet.

Research är det roligaste som finns.

Vilken väg ska vi ta? Och hur många dagar tar det till Tyskland, där det riktiga äventyret börjar? Första biten, ner till Travemunde, har jag liksom inte räknat med hittills.

Efter att ha torrseglat med hjälp av SeaPilot har jag tänkt om. Första etappen tar oss minst en vecka antingen vi väljer att gå till Travemunde eller till Kiel. Och då måste vädret vara fint hela tiden och vindarna blåsa åt rätt håll.

Med medström och bra vind kommer vi 50 – 60 sjömil på 10 timmar. Lika bra att ställa in sig på att äventyret börjar redan utanför Ellös.

Här är första skissen av en möjlig färdväg. Det vore roligt att följa svenska kusten söderut en bit istället för att gå direkt över till Danmark via Läsö.

Men, men, det enda man kan vara riktigt säker på är att exakt såhär kommer vår rutt inte att se ut. Istället för att gå till Hallands Väderö kanske vi väljer att gå via Anholt – Grenå – Samsö. Allt beror på vädret.

Odd drömmer om nattsegling för att vinna tid och sjömil, men jag är tveksam. Första veckan i maj är det ingen måne, och vi passerar områden med så mycket trafik. Tanken på att sitta ensam på vakt fyra timmar i kolsvarta natten på väg över Kattegatt lockar inte särskilt.

Sammanbitna och tysta jobbar vi på varsitt håll. Odd med att ta upp ett stort hål i rufftaket där en massa antennkablar och annat ska ledas in till dataskåpet i salongen. Jag med den sista nåtningen på akterdäck. Gammalt silikongummi yr omkring mig under ett öronbedövande tjut från fräsverktyget. Mig gör det inget eftersom jag har hörselskydd, men alla båtgrannar som nu vaknat till liv och helgpysslar med sina ögonstenar inne i båthallen lider säkert.

Vadå, tänker jag tyst och surt, lukt och oljud är vad man måste förvänta sig på ett varv så här års. Handen värker av ansträngningen och vibrationerna, det är iskallt, regnet piskar mot plåttaket.  Under fleecetröjan, närmast kroppen, har jag två stycken silikontuber på värmning.

Sjösättningen är uppskjuten minst en dag eftersom det regnar för mycket för att kunna reparera skadan på kölen. Ellem ska hissas upp i kranen, kölen måste befrias från trasig plast och sen ska den plastas om. Det går inte om det regnar. Därefter blir det sjösättning direkt.

Det verkar osannolikt att denna stökiga arbetsplats snart ska bli vårt hem. Ombonat och mysigt. På förarplatsen finns ingen ratt och ingen stol, bara en otrivsam röra.

Imorgon ska vi städa undan och starta motorn. Men först ska vi på 7-årskalas i Göteborg och fira Leon. 🙂

Imorgon kan vi fira att jag klarade provet för att få använda båtens VHF-radio. (Inte idag, fira betyder vin och det går inte en vanlig torsdagskväll.) Tjoho! Nu tror jag inte att jag tänker skaffa fler stämplar i min intygsbok.

Där finns nu: Förarintyg, Kustskepparintyg, Intyg om mörkernavigering, Manöverintyg, Kanalintyg och VHF/SRC-certifikat.

Odd har hela våren gått kursen för Utsjöskeppare, men den verkar så utmattande svår med alla beräkningar av tidvatten och ström, så den väljer jag bort.

Hetsen inför avresan trappas långsamt upp. Listor skrivs. Lära Sigge kissa och bajsa ombord är en viktig punkt. Ibland kommer vi att vara på sjön mer än tolv timmar i sträck, så länge mår han inte bra av att hålla sig. Därför har vi skaffat en bit plastgräsmatta som får bli hans båttoalett. Bara att släpa efter båten ett tag när han har använt den. Varje morgon går vi först till mattan som ligger på hans favoritställe för första morgonskvätten. (Mattan ska delas i hälften när han har vant sig vid den.)

”Meh – jag kan inte när du tittar!”

Det är synd att jag inte kan länka till Åsa Larssons facebooksida. Hon skriver just nu en sorts helt fantastiska dagboksberättelser som är hälften fantasi, hälften verklighet. Det är läslycka att få vara hennes vän på facebook.

Egentligen kan jag inte läsa Åsa Larsson utan att förvandlas till en liten gul pöl under köksbordet, men så länge jag  inte skriver, utan bara har nästa bok i huvudet, går det bra.

Jag kan inte skriva när jag ger efter för frestelsen att vänta. Och just nu väntar jag så intensivt på att få besked. Tre mail eller telefonsamtal från betydelsefulla kontakter väntar jag på. Alla har lovat att höra av sig senast efter påsk. Detspelaringenrollhurdetblir försöker jag intala mig själv, men det lurar förstås ingen, i alla fall inte mig.

Tur att det finns så mycket praktiskt båtjobb att ägna sig åt. Jag, som annars måste fråga Odd varje gång hur man startar skruvdragaren, har plötsligt fått oanade verkstadstalanger. Inte nog med att jag har startat jätteprojektet Nåta om teakdäcket, och kommit ganska långt med det, jag har dessutom åtagit mig att slipa ratten.

Egentligen är det ren snålhet, jag frågade på snickeriet vad det skulle kosta, och de sa fem, sex tusen för att slipa och lacka ratten. Tack, nu fick jag just råd med min efterlängtade lyxgrill, tänkte jag. Nu har det blivit panik eftersom teakdäcket tar så lång tid. Snart är det sjösättning och innan dess ska ratten lackas minst sex gånger säger Odd.

Men båtpanik är nog vad jag behöver just nu, för att inte bli tokig av att vänta.

Jag har egentligen ingen lust alls att skriva om det tarvliga slutet på historien om mitt första förlagskontrakt. Men jag vill dokumentera vad som hände, för framtida bruk. Champagneflaskan som såg så fin och speciell ut på etiketten visade sig innehålla något helt odrickbart. Nu är den den jäsande, illaluktande soppan uthälld och vasken rengjord och jag tänker hålla mig till välkända märken i fortsättningen.

Helst vill jag bara glömma och gå vidare. Men så skaffar man sig inte någon livsvisdom. Då måste misstag analyseras och slutsatser dras. Den 18e mars berättade jag på bloggen om hur avtalet med Frank förlag visade sig vara värdelöst. Den dagen hade jag skrivit såhär i den slutna gruppen Författare på Facebook. (Gruppen har över 2000 medlemmar.)

”Nytt avtalsförslag från mitt förlag. Hur ska jag göra?
Jag har redan bestämt mig, men vill ändå gärna ha era synpunkter. För drygt en månad sedan skrev jag på för Frank förlag, ett avtal som granskades av Författarförbundet och fick tummen upp där. Inget garantiarvode, men det kunde jag acceptera eftersom det är ett litet förlag och jag är debutant. Boksläppet bestämdes i kontraktet till 12 juni eftersom manuset enligt förlaget var praktiskt taget klart och inte behövde någon omfattande redigering. Igår fick jag ett nytt avtalsförslag eftersom förlaget ändrar inriktning och i fortsättningen inte kommer att acceptera returer från återförsäljare. Man kallar sig nu agent (?) och förlag. För mig innebär det att jag erbjuds betala 90 000kr + moms för 1500 inbundna ex och ebok, att utgivningen skjuts fram till oktober, att min bok ska säljas på förlagets hemsida, att jag ska säljas in för föreläsningar ”i nya kanaler” och att Frank får provision för dessa föreläsningar och 50% av vinsten från bokförsäljningen vid dessa föreläsningar. Dessutom talas i svepande ordalag om byggande av författarskap, utlandsrättigheter och försäljning av filmrättigheter. Yippee, eller hur? Jag som bara är en dum stackars debutant tycker givetvis att detta låter helt underbart. Visst ja, det glömde jag ju, de ska sälja in mig ”så mycket som möjligt” till press, morgonsoffor etc för att på så sätt bygga mitt författarskap. Varsågod Dag Öhrlund, du får min historia.”

Effekten blev enorm. Det kom över 136 kommentarer på inlägget. De flesta uppmanade mig att kontakta advokat  och kräva tillbaka mina rättigheter, vilket jag också gjorde. Det visade sig att det fanns fler än jag som hade dåliga erfarenheter av förlaget. Stormen i facebookgruppen ledde till att bokhandelns egen facktidning Svensk Bokhandel ringde mig och intervjuade, och Författarförbundet gjorde ett särskilt utskick till alla Franks författare för att få in fler av förlagets kreativa avtalsförslag. Sen trodde jag att allt var över och pustade ut, lättad över att ha fått tillbaka mina rättigheter.

Då kom ett meddelande på mobilen, från en författarvän: ”Jag vill inte ge dig högt blodtryck, men har du sett vad som står om dig på Franks hemsida?”

Jag hade fått en särskild textruta under rubriken Aktuellt. Illvilliga formuleringar beskrev att ”bloggaren Katinka Bille Lindahls mysdeckare Marvatten” inte kunde ges ut på grund av dålig försäljning. Inga bokhandelskedjor ville ha boken och därför hade Frank förlag inte råd att ge ut den…

Facebookgruppen kreverade igen. Jag har aldrig i mitt liv fått så mycket stöd och uppmuntran. Så lågt och så oseriöst agerat mot en debutant.  En hämnd för att jag skvallrat för 2000 andra författare och blivande författare om hur lite värt ett förlagskontrakt kan vara.

Dessutom var det lögn. Jag fick ett meddelande på facebook från en inköpare på central nivå i en av de stora kedjorna. Hen talade om att ingen av kedjorna hade tagit ställning till min roman över huvud taget. Alla hade backat redan när Frank förlag avslöjade att de i fortsättningen inte tänkte acceptera returavtal (att bokhandeln får lämna tillbaka osålda böcker).

Nu kunde jag väl känna mig lugn och lättad? Men den motbjudande texten fanns kvar på förlagets hemsida. Jag kände mig smutsig. I den ena kommentaren efter den andra uppmanade mig mina vänner i facebookgruppen att göra något.

Vad kunde jag göra?

I fredags kom så artikeln i Svensk Bokhandel  om alla klagomål på Frank förlag, författare som inte fått sina pengar i tid, intervjun med mig och en varning från Författarförbundet. Medan jag läste den blev det självklart vad jag skulle göra.

Jag mailade till förlaget och talade om att jag visste sanningen om varför min bok inte blivit såld, och att jag tänkte tipsa ett antal tidningar om min historia, för att varna andra godtrogna debutanter för de faror som lurar i förlagsdjungeln.

Dagen efter var texten på hemsidan borta.

Och nu vill jag bara gå vidare, inte lägga mer energi på denna trista erfarenhet.

Om jag hade hållit tyst från början, svalt den sura medicinen utan allt oväsen på facebook? Då hade jag kommit undan åtminstone slutscenerna.

Men jag hade skämts. Över att ha låtit mig luras.

”Ingen ska få skita mig på näsan”, sa min pappa en gång, anledningen har jag glömt. Men andemeningen sitter djupt i min själ.

Om jag hade hållit tyst hade jag inte heller fått känna värmen från alla Författare på Facebook. Den var överväldigande, den ska jag minnas länge, länge.