Den smög sig på mig på natten, medan jag sov.
Igår kväll somnade jag helt frisk, imorse vaknade jag väldigt förkyld. Näsan rinner, halsen brinner, huvudet dunkar och molar.
Något lömskt virus har hoppat på mig trots att jag tvättar händerna närmast maniskt och använder handsprit här på mitt rum.
Men jag har åkt buss, hållit i pengar och räcket till rulltrappan i bussgaraget. Glömde handtvätten innan jag åt den där varma mackan igår, den jag höll i med händerna. För jobbigt att lämna bordet och mackan och fråga efter toan.
Det är mycket man måste vara beredd på när man reser ensam. En sån enkel sak som att inte kunna lämna bordet och säga: – Jag ska bara gå och tvätta händerna först, kommer strax.
Varför packade jag inte spritservetter?

Idag har det inträffat ett elände hemma, med min mamma. Kanske måste jag åka hem i förtid. Jag får se, vill inte skriva mer om det nu.

Det var en fin dag igår, en jag vill minnas. Därför lägger jag ut några bilder och länkar, trots dagens mörka moln.
Ett 40-tal atlantseglare gav sig iväg från hamnen efter en månads förberedelser. Första anhalten är Kap Verdeöarna. Man kan följa alla båtar i realtid här.

Den 24-e startar nästa omgång i ARC, över 200 båtar från hela världen är anmälda och fyller just nu gästhamnen i Las Palmas. De går direkt till St Lucia i Västindien, utan omvägen över Kap Verde. Förhoppningsvis är jag kvar här då och kan fota mer, och prata med fler entusiaster.
Några som jag träffade igår syns på bilden i den lilla Laurinkostern med svensk flagga i akterstaget. De har gjort den här överfarten fyra gånger, i samma båt! Pekka och Barbro, 70+ i en liten Laurin 31a. Deras blogg ska jag följa.

Liksom Kerstin och Staffan på S/Y Balance från Dyrön. Ett par i vår ålder som kastat loss på drömresan jorden runt.

Nej, jag vill fortfarande absolut inte segla jorden runt. Men det verkar liiiite frestande att nån gång segla till Gran Canaria och övervintra där i båten.

”Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

”Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

”Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

”Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

”Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

Dagens bästa citat kommer från Jenny Bäfvings blogg.

”Det är tveksamt om någon med fungerande internetuppkoppling skriver bra fiktion. ” /Jonathan Franzen

Den här närmiljön kan också göra en rätt ofokuserad.

I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.

Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.

Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.

Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.

Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .

För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.

Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.

Då hinner man segla rätt långt.

Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.

Kommer du ihåg när jag tog bilden?

Nu hänger molnen tunga över gråblått, upprört hav och det kommer ett regnstänk ibland. Lite skönt faktiskt efter en veckas strålande sol. I natt hade jag  småpanik eftersom det inte kändes bra i ögonen. Grusigt och kliigt och allmänt överansträngt. Tänk om inte ögonen håller för alla dessa timmars stirrande på en skärm? Minst 8 timmar blir det varje dag. Så jag bestämde mig för att ransonera läsande och surfande på kvällen när det är mörkt i rummet. Det känns tydligt att då är det jobbigast för ögonen. Dessutom ska jag vara extremt noga med solglasögon och solhatt utomhus. Och alltid byta till datorglasögonen. Ibland är det frestande att strunta i det, ”bara en liten stund”. Och när jag inte skriver – jag måste inte läsa jämt. Ögonen behöver få vila ibland, jag ska bli bättre på det.

Idag står det ”Grönsaksmarknad” på veckoschemat så då gick jag förstås dit efter morgonens skrivpass. Finns det något underbarare än en stor saluhall i en gammal stad? Den ligger bara en kvarts rask promenad från där jag bor. Nästa gång får kameran följa med, idag fotade jag bara inköpen. För att dra ut på nöjet handlade jag nog i sex olika stånd 🙂

Femte dagen på raken med sol och 30 C mitt på dagen. Över +20 C i vattnet. Så här års kan det faktiskt regna flera dagar i sträck, så jag njuter av min goda tur.
Har dåligt samvete för att jag har det så bra medan Odd stressar med vardagen hemma. Kontraproduktivt… Försöker utnyttja skuldkänslorna i skrivandet.
Just nu har jag fastnat i en svår scen där huvudpersonen återser sin första kärlek som vill återknyta. Han har surfat genom livet på räkmacka, hon är tilltufsad och nybliven änka. Låter inte kul, jag märker det… Måste få till en dialog där det mesta sägs mellan raderna.
Läser samtidigt ”Underbara kvinnor vid vatten”, Monika Fagerholm s prisade debutroman. Så många olika stilar det finns!

52 scener dividerat med 38 dagar blir ungefär 1,5. Minus fyra lediga söndagar och en vecka på slutet när Odd kommer och disciplinen kommer att svikta.
Det betyder att jag bör skriva klart två scener om dagen.

Innan jag började skriva hade jag faktiskt ingen aning om att jag är så beroende av struktur. Listor, planer och uppställningar. Stora pappersark och massor av postitlappar var en mycket viktig del av min packning. Det gör mig lugn att kunna se början, slutet och vägen däremellan. Hur långt jag har hunnit.
Idag är det åter strålande sol. Inte förrän efter lunch når solen min terrass, i gengäld är kvällarna fantastiska.
Nu har jag klarat av morgonens skrivpass och skrivit igenom tre scener, känner mig riktigt nöjd. Dags för en promenad, det får bli barfota på stranden med tanke på alla blåsor på tårna från igår.

Lågvatten.

Vinnarnovellen i ICA-Kurirens tävling publicerades i förra veckans tidning. Det var längesedan jag blev så häpen. Novellen ”Glaskupan” handlar om ett par som flyttar in på ett äldreboende, och kvinnan i berättelsen blir så rasande svartsjuk på en granne som lägger an på hennes man, att hon blandar en stor snorloska i hennes drink. Ja, ni får läsa själva, det är bara att klicka på länken, jag säger inget mer.

Jag förstår att min novell inte hade skuggan av en chans, den är varken rolig eller absurd, vilket juryn anser om ”Glaskupan”. Det skulle vara intressant att läsa övriga pristagares bidrag, jag får hålla utkik i kommande ICA-Kurirer.

Så hur ska man tänka för att ha störst chans att komma på prispallen i en novelltävling? Reglerna som jag fick från en annan veckotidning, och som jag bloggat om i ”Konsten att skriva en veckotidningsnovell” gäller ju knappast i det här fallet. Eller? Ska man gå efter vilka som sitter i juryn och försöka lista ut deras smak?

Nej, jag är faktiskt inte ett dugg besviken, bara väldigt förvånad, som sagt. Och självförtroendet är lite tilltufsat, jag undrar om mina texter någonsin kommer att hitta några läsare. Tänk om min berättarröst är tantig, mossig och helt osäljbar?

Här nedan hade jag lagt ut min novell, men nu har jag skrivit om den lite och skickat in den till Ann Ljungbergs novelltävling istället, därför har jag tagit bort den från hemsidan tills vidare.

Nu är jag här. I sex veckor ska jag redigera min roman till dånet av vågorna som rullar in mot Playa las Canteras. Bruset överröstar just nu ett svagt lördagsdunk från baren längst ner i huset. Balkongen vätter rakt ut mot Atlanten, jag kan se horisonten och  Tenerifas silhuett från min huvudkudde.

När jag kom puttandes min 30 kg tunga hjulväska från busstationen möttes jag av glada hälsningsrop från rumsgrannarna som satt nere på serveringen mitt emot och väntade med min nyckel i ett noga igenklistrat kuvert. Vaktmästaren och hustomten Jacinto är ledig lördag/söndag, men han hade faxat till mig att mina grannar hade nyckeln. Ett norrländsk par som såvitt jag förstår bor här större delen av vintern.

Gissa om det var spännande att låsa upp dörren. Tänk om det skulle vara slitet och med kackerlackvarning och…  jag kunde inte vara säker på att det skulle vara lika fint som förra året. När man bara ska stanna 6 veckor kan man inte paxa för en speciell lägenhet utan får ta den som är ledig.

Men det var alldeles, alldeles underbart. Jag kunde inte ha önskedrömt fram någonting bättre. Det skulle vara blommor på terrassen i så fall, men det är inget som hindrar att jag köper en bougainvillea och planterar i den torra krukan som står där nu.

Ett minimalt kök med en spis med bara två plattor, men ett stort kylskåp med frys. Badrum med badkar och ny tvättmaskin. Ingen TV märker jag just, men den använde jag ändå aldrig förra året så det spelar ingen roll. Jag kan ju se på SVT Play om jag vill, nätet verkar helt OK här på fjärde våningen också.

Nu har jag gått tre vändor till supermercadon och handlat, firat första kvällen med utemiddag på strandpromenaden samt gjort ett veckoschema. Det skymtar på bilden, jag har tejpat upp det på väggen.

Stenhård disciplin är nödvändigt för att hålla arbetsmoralen och humöret uppe, i alla fall fungerar det så för mig.

Dagarna delas in i skrivande från kl 06.00, mat, promenader, bloggande, fotograferande och läsning. Samt Zumba två gånger i veckan, jag har hittat ett ställe nära busscentralen San Telmo i gamla stan.

Nu hoppas jag bara att de två postpaketen med det utskrivna manuset och alla mina faktaböcker hittar hit också. De skickades hemifrån i torsdags. Det är inte jordens undergång om de inte kommer fram, men nästan…

Senaste numret av Tidningen Skriva ockuperar tankarna tillsammans med somliga inlägg i gruppen Författare på Facebook

Så väldigt många romaner som aldrig får godkänt av något förlag, som stannar i byrålådor eller pärmar.

Det sägs att de flesta förlag får 10 debutantmanus eller mer i veckan. Man ska vara glad om man får svar inom tre månader. Man ska vara ännu gladare om man då får något annat än ett standardiserat nej tack.

Samtidigt är det vanligaste rådet till en debutant att man aldrig ska ge upp.

Först måste man behärska konsten att skriva klart. Sen skriva om. Redigera säger vi på svenska, revise säger man på engelska vilket är ett mer rättvisande ord. Revise betyder ”göra om”. Mycket mer radikalt än redigera, som om det bara vore att leta efter upprepningar och överflödiga kommatecken.  När det handlar om att stryka, lägga till, flytta om bland kapitel och konflikter tills dramaturgi, gestalning och berättelse är perfekt.

En gång, två gånger, tio gånger.  Hur var det det stod i Tidningen Skriva: ” ..snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.” Mitt manus som är över 400 sidor långt. Gånger 20…?

Sen gäller det också att skriva ett följebrev som gör att förlagen blir intresserade. Man måste alltså agna sin krok väl.

Om man sedan har turen och lyckan att få ett förlagskontrakt  börjar en ny omskrivningsfas, för nu blandar sig förlagets professionella redaktör i leken. Inga manus går direkt till boktryckeriet. Ofta görs stora förändringar, strykningar och tillägg. Det kan dröja 18 månader mellan kontrakt och boksläpp.

Jag skäms när jag läser följebrevet jag skrev till den första versionen av mitt manus, det jag skickade in till sju förlag i april 2013. Så övermodigt, kort och fånigt.

Tänk om refuseringarna berodde på ett kasst följebrev? Nej, det är klart det inte gjorde. Manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade iväg det, det har jag ju insett för länge sen.

Astrid Lindgren blev också refuserad. Stieg Larsson fick kalla handen. PC Jersild sägs ha skrivit 8 romaner innan den första publicerades. Jonas Jonasson fick nej tack till ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. J K Rowlings Harry Potter – tummen ner.

Vad gör jag om det händer mig? Igen?

Nej, jag tänker inte ge ut den på eget förlag! Många författare bekostar själva tryckning och försäljning av sina böcker idag. Det digitala teknikskiftet har vänt upp och ner på boktryckarbranschen också och det är inte speciellt dyrt att själv bekosta tryckningen av sin bok.

Det finns egenförläggare som lyckas, som arbetsmyran Kim Kimselius som inte bara försörjer sig utan också gör en kulturgärning med sina historiska äventyrsböcker för ungdomar,  och deckarförfattaren Ramona Fransson  som alltid verkar vara utlånad på biblioteket i Henån. Men jag är alldeles för bekväm och asocial för att upprepa deras storverk. Allt jag vill är att få fantisera fritt och skriva i fred. (Även om jag såklart skulle kunna tänka mig lite boksigneringar och TV-soffor och biblioteksturneer om förlaget propsade på det 🙂  )

När mitt manus är klart, när det verkligen känns så färdigt att jag skulle kunna tänka mig att sälja boken till min granne för 200:- (tack Skriva för det tankeprovet), då postar jag det igen.

Sen börjar jag genast skriva på nästa bok.