Det pågår flera projekt här hemma just nu, parallellt med våra vanliga arbetsliv. Förutom mitt bokprojekt är det Utbildning inför kanalresan och Utrustning inför kanalresan.

Ett delprojekt som faller på min lott (som jag roffat åt mig) är uppkopplingen till Internet ombord. Så snart vi kommer in i Tyskland blir det nämligen komplicerat att surfa ombord om vi inte vill ruinera oss. (Eftersom vi har  valt ett abonnemang hos Tre i vår Ipad ombord är surfandet lika billigt i Danmark som i Sverige.)

Om det bara handlar om att kunna ringa och skicka lite sms kan man köpa kontantkort i de olika länder man passerar längs vägen och stoppa in i någon olåst gammal mobil.

Men att blogga, sköta jobbets facebooksida, kolla webmail, korrekturläsa tunga pdf-er, surfa på nätet. Det funkar inte utan Nätet. Antingen mobilnätet eller andra trådlösa nät, skyddade eller oskyddade,  som kan nås med Wifi.

Hur gör alla andra? Jag har verkligen djupdykt i detta och letat information överallt. Båtfolk delar gärna med sig av kunskaper och erfarenheter, på Kryssarklubbens Medelhav.se finns en guldgruva i form av ett medlemsforum där allt, precis allt avhandlas. Från priser i turkiska marinor till bästa toalettrengöringen.

Där ställde jag frågan:Vilken är bästa utrustning för Internet ombord på kanalresan?

Jag kan verkligen inte klaga varken på mängden eller kvaliten på svaren jag fick:

”…köpa en olåst MIFI. En 4G router. Har man en MIFI köper man bara SIMkortet. Däremot måste man även ta reda på APN server samt användarnamn password…”

…en trådlös router som man kopplar till en internetsniffer, en antennförstärkare med egen 91-cm antenn. Vi använder WL510 och en vanlig trådlös Dlink router.”

”Investera gärna i en liten stans för att kunna klippa ner normalstora SIMkort till microSIM”

”En annan möjlighet är att koppla upp sig med WIFI mot en FON användare.”

”Vi har kabelanslutit en vanlig trådlös DLik router med både usb-ingång och tre små wifi-antenner…”

”Jag kör Nanostation M2 med riktad antenn och en 3G dongle kopplad till Dovado Router…”

”Antenn finns av två typer, dels med nätverkskort i och ansluts med nätverkskabel (strömsatt) och dels utan kort och den ansluts med antennsladd till ett nätverkskort. Vi har Nanostation 2. Krånglig installation. Riktas in i varje hamn. Ofta kontakt med nåt cafe. ..”

Suck. Men efter att ha grävt lite till i de där svaren, kontaktat leverantören Trådlöst.se  och slutligen bett min it-guru Torgny om hjälp så klarnade faktiskt en del. Nu vet jag ungefär vad som behövs, och vi har vintern på oss för installationer och upplärning.

Dessutom är goda vännerna Mats och Christina snart hemma efter att ha vinterparkerat sin båt på rätt sida om Gibraltar, dvs i Medelhavet. De har tagit sig dit den hårda vägen längs Atlantkusten och över Biscaya. Och Christina har rapporterat på Facebook hela vägen, så de har uppenbarligen en utrustning som funkar.

Digitala kartor över kanaler och vattenvägar från Travemunde till Marseille är nedladdade. Tyska och franska papperskort och guider inköpta. Reseskildringar belamrar våra sängbord.

Äventyret har redan börjat.

Ser du Lubeck där uppe till höger? Och Marseille där nere till vänster? Däremellan går vägen som är mödan värd.

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

Natten mellan den 14 – 15 september sov vi i Ellem för sista gången den här sommaren. Säsongen avslutades i värdig stil med havskräftor och vitt vin i sittbrunnen. Det var varmt och alldeles stilla vid bryggan i Svarteskär.

Under förmiddagen idag konstruerade vi klart biminin, bar iland det gamla kylskåpet samt tog hem alla dynor och allt annat som inte ska vara i båten under vintern. Efter lunch skulle vi köra till Volvo Penta Drevia i Lysekil för motoröversyn. Den går  som en klocka, men vi vill ändå kolla spridare, kompression mm inför den långa resan nästa år. Vi tog vägen förbi Ellös för att göra vår plikt i kyrkovalet. Vädret var lugnt och fint även om mörka moln tornade upp sig, det blåste mellan 5 – 8 m/sek från sydväst och i gästhamnen nere i Ellös var det gott om plats och lä. Det var visserligen sagt 11 – 14 m/sek senare under eftermiddagen, men det verkade långt borta.

Så snart vi stuckit näsan utanför Fredagsholmen kom kulingen. Inom fem minuter hade sjön rest sig och vindmätaren gick upp i 18 m/sek i byarna. Vi hade inte sjöstuvat ordentligt och diverse prylar rasade omkring både nere i båten och i kiosken (dvs överbyggnaden där man sitter och kör och där även pentryt finns). Sjön kom snett bakifrån, inte det roligaste eftersom det blir svårt att styra och rullar väldigt. Men man sitter skyddad i kiosken, även om det gungar och är hårt väder så blir man varken våt eller genomblåst. Den värsta passagen förbi Islandsbergs kusliga klippor var snart passerad, i Gåsö ränna fick vi sjölä och sen blev det bara lite stökigt ett tag över Gullmarn innan vi kunde smita in i den skyddade viken i Lysekils södra hamn.

Hem kom vi med Carl Wilhelmsson till Östersidan där bilen väntade.

Nu är jag så trött att ögonlocken bara vill trilla ner och hjärnan knappt kan formulera en klar tanke.

I morgon ska jag börja skriva på en scen som jag har haft i bakhuvudet ända sedan igår, när jag läste Evert Taubes bok ”Jag kommer av ett brusand´hav”. Vilken fantastisk skönlitterär författare han var, också.

Så här ser den tänkta biminin (soltak) ut. Den ska naturligtvis inte sitta uppe samtidigt med kapellet, som för övrigt ska skrotas och ersättas med ett nytt. Akterut kommer även en dävert där gummibåten ska hänga och en badbrygga med infälld akterdragg.

Det började som en riktigt usel dag, med dåligt humör och gräl, det första på länge. Sen stack vi ut en tur med båten och allt blev så enkelt igen. Gennakern från Tyskland som legat i sin monstersäck hela sommaren och morrat åt oss fick för första gången känna på ljumma, västsvenska vindar. Den var lättseglad över all förväntan, inte alls svår varken att få upp eller ta in. Klart den får följa med på långresan.

Efter lunch övertalades svåger och svägerska att följa med på en sväng in till Kungsviken. Där ska Ellem ligga några dagar och mallas upp för att få ny bäddmadrass, ny golvmatta i doghouse och nytt kapell och bimini (soltält) för långresan mot Medelhavet. Vi konstaterade att detta kanske var sista chansen på flera år att segla med oss och Ellem i hemmavatten. Vi hoppas ändå på att få besök ombord fast på en kanal nånstans i Frankrike 🙂

Vem kan vara på dåligt humör med den här utsikten?

Vi tog färjan till Gdynia i tisdags och kom hem igen via Karlskrona idag.

Bloggandet fick ligga nere, jag hann inte.

Vad var det som tog sån tid? Tja, livet tar tid. Att uppleva tar tid.

Jag gick och gick och gick i de underbart vackra kvarteren som är medeltida men ändå ”nya”. När andra världskriget var slut återstod bara grushögar av Gdansk. Allt byggdes upp igen, varenda hel tegelsten togs tillvara och återanvändes, därför ser husen och kyrkorna inte ut som några nybyggda kopior.

Odd konfererade. Jag cyklade också, med livet som insats i den hemska trafiken som omger den lugna Gamla stan. Vi firade hans 65-årsdag. Just nu känns det som om det är jag som fyllt 65, man blir trött av att ta in så mycket på så kort tid. Det får bli en bildkavalkad som vanligt när orden inte vill räcka till.

Jag har aldrig sett så många brudpar på så kort tid. Eller så många bröllopsfotografer.

Det där med att plocka bärnsten på stranden har jag aldrig riktigt trott på. Men i Sopot tog det högst en kvart att samla ihop den här skatten.

Sista kvällen åkte vi piratskepp.

Den frågan tar fram mina sämsta sidor. Det händer ju då och då  att någon undrar, kanske mest när det handlar om mitt företag men också när det gäller skrivandet: Men hur kom du egentligen på allt det här?

Om jag inte är beredd, om det är en person som jag väntat mig bättre av, då krävs det stor självbehärskning för att inte fräsa ifrån. Svara till exempel: Tja, jag vaknade en morgon och hade drömt hur det skulle gå till.  Det vore ett väldigt dumt och ovänligt svar.

Men finns det verkligen en enda människa som inte vet hur det går till att skriva en bok, måla en tavla, komponera ett musikstycke, uppfinna en maskin?

Man börjar helt enkelt med en liten grundbit, och sen fortsätter man. Precis som när man bygger lego eller lägger pussel. Man letar bitar, ser om det passar, förkastar, provar något annat, målar över, försöker igen.

Kanske läser jag i tidningen om någon som vunnit på Triss och blivit miljonär. På morgonpromenaden fantiserar jag ihop bilden av en kvinna som skulle behöva de där miljonerna. Det går alldeles av sig själv, det är väl det som kallas livlig fantasi.  Jag skriver några rader i min anteckningsbok.

Sen glömmer jag alltihop tills jag bestämmer mig för att försöka skriva ihop en novell till en novelltävling. Då läser jag i anteckningsboken och börjar systematiskt  bygga vidare på min fantasi genom att ställa frågor. Den första som lärde mig den här tekniken var Ann Ljungberg. Sen har jag sett långa frågelistor på många ställen, i författarhandböcker och på nätet. Vem är kvinnan? Vad vill hon? Hur ser hon ut? Vad hindrar henne att få det hon vill? Vilka problem har hon? Vilka ännu värre problem skulle kunna inträffa?  Osv osv.

Jag skriver långsamt, det är uppenbart när jag jämför med vad andra berättar om sitt skrivande. Novellen till Hemmets Veckotidnings novelltävling tog säkert två månader, med långa avbrott. Det manus jag skickade in såg helt annorlunda ut än det första utkastet.

I fredags fick jag så världens roligaste överraskning i ett mail från tidningen: Grattis! Din novell ”XXX(hemligt)XXX” har vunnit 2:dra pris!

Jag erkänner att det kändes lite surt att missa förstaplatsen, det hade varit så otroligt kul att bli inbjuden till Bokmässan och presenterad som vinnaren i deras monter. Men ändå, klart jag är stolt som en tupp! Två novelltävlingar har jag deltagit i, och i båda har jag vunnit pris. Hederspris i Allas Veckotidning och nu alltså en andraplacering i Hemmets Veckotidning. Det är ändå ett hyfsat snitt 🙂

Dagens bild får bli en sida ur min anteckningsbok. Så här kan det se ut om jag fortsätter promenera medan jag skriver och inte har glasögonen på mig.

Ja, jag har också svårt att se vad det står…

Han låg där som vanligt döende under traktorhjulet, nedtryckt i marken som släppt tjälen eftersom den var genomdränkt av lakvattnet från gödselstan. Hans plågade rosslanden hade väckt henne som så många gånger förr. Paula satte sig upp i sängen, svepte täcket runt axlarna, kröp ihop. Tryckte ansiktet mot knäna och drog in sin kropps trygga dofter i djupa snusningar. Som när hon var liten och hade väckts av svordomar och snyftningar.

Hon blundade, tog i tankarna ett steg ut från drömmens gömställe bakom ladans knut, närmade sig försiktigt traktorn bakifrån. Det luktade sött och stickande från kullen av halm och frusna komockor, ångorna från stackens jäsande inre steg upp som ur en kokande kastrull.  Morgonsolens första strålar silades vågrätt genom lindens nakna krona. Bara några få nådde ända fram till det rostiga vidundret som låg där hjälplöst morrande på sidan med sin husbonde som fånge under sig. Allting var stilla. Närvaron av någon annan, som hon alltid brukade känna så intensivt i drömmen, var borta. Det fanns inte längre någon gåta, ingenting hon ville veta eller ha av honom. Han kunde få gå nu.

Den vita, svullna handen sprattlade till i leran, likt en nyss uppdragen småtorsk. Ansiktet med simmiga oseende ögon hade stelnat i en smärtfylld grimas med tänderna blottade, de orakade kinderna spändes i kramp. Det gör ont, tänkte hon. Det är rätt åt dig. Hör du det? Det kan du ha.

Albert ser molnen sväva förbi högt där uppe, tyngdlösa. Marken under honom är mjuk, det stora bakhjulet pressar honom långsamt och obevekligt neråt,  hans kropp trycker upp kallt smältvatten och gyttja. Snart kan ingen luft passera, när traktorn tippar lite till är det slut med honom. Hur kunde det hända? De tunga stenarna han pallat upp välte, han hörde hur en kätting rasslade iväg över marken men kunde inte se vem som drog i den. Någon hade gillrat en fälla. Han behöver hjälp, snabbt, men han har aldrig varit ensammare. Hildur, även om han kunde skrika på henne, vad skulle hon kunna göra? Oduglig, klen och inte till nån nytta, bara flickor födde hon och de flesta dog. Vem ska nu ta över fisket och gården. Medvetandet kommer och går. Dofterna från gödseln och högen med tång som Hildur har kört upp från stranden flyter förbi hans näsa, han vill dra in dem men förmår inte.

Han gör ännu ett försök att skrika men luften är slut, bröstkorgen hoptryckt och snart ska revbenen knäckas lika lätt som när man biter över en havskräfta för att suga ut smöret i skölden. Albert tänker på sin ende son, på Gunnar med den kluvna läppen som aldrig blev riktig karl. Den där dan i båten ute vid Hättans fyr när han sa att han tänkte gå till sjöss som mässpojke…Varför slog den idioten tillbaka? Han kunde tagit reson och hållit käften. Kroppen som sjönk mot botten snabbare än en hummertena. Trycket över brösten går över i en mardrömssyn, han ligger själv på marken under båten. Det är lillbåten, dorisen, som har vält över honom och barnen Gunnar och Paula sitter ovanpå den. Det är konstigt, Paula är ju inte död. Han blir irriterad, den satans ungen har lurat honom så grundligt, vad gör hon här? Runt omkring rör sig skuggor, några känner han igen. Mogens från Gullholmen som försvann under en storm när kuttern förliste. Bara Albert kunde rädda sig med hjälp av en tom sillkagge, han tog den i famnen och hoppade överbord, den hade bara flytkraft till en enda, han vill ropa det till Mogens, förklara sig, men han får inte fram ett ljud. De som tynger ner lillbåten över honom mumlar upprört. Han uppfattar inte orden men det är som om de eggar varandra, som om de ropar efter att flera ska komma och hjälpa till att trycka ner honom.

Allting har blivit blekt, så flimrande ljust som på havet en högsommardag, det dånar och brusar i öronen. Det är tidvattnet i strömvirvlarna där ute i Björnsund som sjunger lika starkt som när klockorna kallar till gudstjänst, de överröstar det entoniga, rytmiska mumlandet från skuggorna som vill krossa honom. Solskenet pulserar och ökar i styrka tills han måste blunda, och då märker han att han äntligen är fri. Det är över. Han kan flyta ut ur kroppen som ligger halvt begravd under den olyckliga traktorn. Han ser sig om för att ta reda på vem han ska straffa för det som hänt, och upptäcker att hans lemmar inte lyder längre, han har blivit lika flyktig som röken ur gödselstacken. Han vill protestera, men fångas av morgonbrisen och måste som en blek slöja följa med. Den låter honom virvla iväg opp över berget och ner mot bryggan och viken, den dansar en sväng över sjön och handelsboden och far ut över Malö strömmar. Ända bort mot Morlandaheden bär det och där, där syns kyrktornet, ska han dit trots allt?

Den stigande solen hejdar sig en stund på tornets förgyllda spira, får den att spraka och flamma, leker i förbifarten med slingorna från en backstugas rykande torvbrasa, stiger en bit till och tvingar de kalla dimbankarna från morlandadalens våtmarker att dra sig tillbaka ner i underjorden.

Det är dags.

Inledningen som den ser ut just nu. Jag har skrivit om den många gånger. Det är säkert inte den sista versionen. Det blir roligt att titta tillbaka och läsa det här om ett år eller så 🙂

Varning för att läsa det här inlägget om du inte är intresserad av författande i allmänhet eller mina försök i synnerhet.

Jag vet att det är fegt att använda ordet ”man” som subjekt i rubriken när det egentligen borde stå ”jag”. Men att skriva  ”jag skriver på en roman” – det känns fortfarande lika svårt som tanken på att hoppa från trampolinen på tredje avsatsen i Valhallabadet. Jag vågade aldrig, klättrade inte ens ända upp.

Följande skrivs alltså enbart för min egen skull, som en del i min skrivardagbok.

1. Det fungerar inte att för nöjes skull läsa romaner av författare jag beundrar medan jag själv är mitt uppe i skrivandet. Effekten blir paralysering och skrivkramp. Vem tror jag att jag är?

Dikter däremot går bra. Jag njuter just nu av Joyce Carol Oates diktantologi Mörker och Ömhet som jag lånat på bibblan. Måste äga den.  Hennes romaner får jag rastlös klåda av, men hennes poesi!

Det går också bra att leta efter lärdomar i romaner av berömda författare, analysera tekniker, söka efter metaforer, försöka dissekera konstruktion och dramaturgi. Mina Maj-Gull Axelsson och Åsa Larsson är fulla av gula postitlappar. Men jag vågar bara bläddra, inte försjunka i läsning.

2. Det fungerar inte att ha Facebook igång när jag skriver. Närmare förklaring behövs väl inte. Löfte till mig själv: Facebook är absolut förbjudet under skrivpass och närmaste timmen därefter. Även surfande på olika författarsajter. Eller flykt till www.medelhav.se och liknande.

3. Det fungerar inte att skriva på eftermiddagen. Jag blir en annan mellan klockan 16 och klockan 17.30. Då händer något med min hjärna eller om det är ämnesomsättningen. Jag blir en livsfarlig bilförare och oduglig i största allmänhet, frånvarande, trött och sur.  Det enda jag egentligen vill är lägga mig och sova en stund.

4. Det fungerar inte att äta medan jag skriver. Behöver  inte heller någon närmare förklaring. Andra som skriver berättar om hur dom äter skorpor, kex eller mörk choklad och hur bra det är för kreativiteten. Obegripligt. Jag dricker the.

5. Det fungerar inte att bli störd. Inte av någon anledning. Inte av en snäll själ som undrar om jag vill ha en kopp kaffe. Absolut inte av att någon ringer och säger att några får har rymt. Mobilen måste vara avstängd.

1. Det fungerar bäst att skriva på morgonen, efter en timslång promenad. Promenaden kan också vara ett joggingpass. Med eller utan musik, alltid med vatten och anteckningsbok.

2. Det fungerar bäst att skriva i pass på 30 minuter,  pausa i 30 minuter, skriva i 30 osv. Att sätta timern i mobilen och följa metoden slaviskt är det effektivaste.

3. Det fungerar bäst att skriva till musik, med hörlurar på. Jag har gjort två listor på Spotify, Music to write novels by.

4. Det fungerar bäst att utgå från karaktärerna och se till att man verkligen känner dem ordentligt. Om jag fastnar hjälper det alltid att fråga personerna i berättelsen; vad är det värsta du varit med om? Vem lekte du med när du var liten? Vad är du rädd för? Då öppnar sig alltid en dörr någonstans och sen skriver berättelsen nästan sig själv.

Att gå ut och käka lite mullbär under en paus räknas varken som störning eller mat.

Efter Öppna varv ville vi hitta en fin naturhamn att förtöja i. Hittills har vi bara legat i gästhamnar med Ellem. Det är ren osäkerhet, eller feghet kanske, man kan liksom inte känna sig fram på samma sätt med ett djupgående på 1,60 och en vikt på 6 ton, som man kan med en mindre båt. Men det har varit ett av sommarens mål, att övernatta i en naturhamn. Vi hittade Vragevik på västra sidan av Gåsö. Efter en fickparkering som lade ytterligare några gram till självkänslan firade vi vår första naturhamn med bubbel och grillad lax.

I morse rodde vi tvärs över viken och badade, och hittade massor av japanska jätteostron som fick följa med hem och nu hänger i en sump i nordströmmarna.

Jag återkommer med recept på ugnsgratinerade japanska ostron efter festen om en vecka.

Ellem ligger som femte båt framifrån räknat.

Med kanalresor till Medelhavet är det precis som när man är gravid; plötsligt verkar hela världen vara full av andra i samma situation. Man ser bara stora magar. I vårt fall träffar vi ideligen på vänner och bekantas bekanta som ”been there, done that”. Det är trevligt och mystiskt och väldigt givande, och vi blev tvungna att besöka Öppna varv i Ellös på lördagen också för att prata färdigt om bl a mysiga ankringsvikar i Grekland och Italien och prisvärda marinor i Turkiet. Snart börjar vi på allvar tro att vi också kommer dit.

Men först hade vi en kväll och en natt med båten på Käringön. Jag älskar den ön, men bara före och efter säsong, när där är nästan folktomt. Det är själva samhället som fascinerar mig, min fantasibild av hur människorna levde här för bara en generation sedan, så utsatta för vädrets makter, så ensamma i världen och så nära varann på gott och ont. Att stå uppe vi lotsutkiken när solen just ska gå ner, och se ut över alla husen som tränger ihop sig i en flock runt kyrkan och ser nästan likadana ut och vänder sina ansikten mot väster allihop, det känns lika mäktigt varje gång. Men det förutsätter som sagt att man slipper möta de nutida statister i den teaterpjäs som är Käringön sommartid. Man kan enkelt se vilka hus som ägs av de få kvarvarande bofasta. Det är husen med flagnande målning eller eternitklädda fasader, ännu inte renoverade till teaterkulisser, utan fantasifulla stensättningar och omsorgsfullt inhägnade trädgårdstäppor.

Käringön har också västkustens mysigaste hamnvärd, min gamle kompis fotografen Henrik Dahlman från reklambyråtiden i Göteborg. På hans hemsida finns andlöst vackra bilder från Käringön. Här är några av mina: