Idag om ett år…
Den 23 augusti 2014 reser vi med flyg och tåg till Marseille, där Ellem har legat och väntat på oss sedan midsommar. Sen mastar vi på och styr österut. Detta förutsätter förstås att allt går som vi har tänkt, och vi kommer iväg på vår kanalresa genom Europa i maj nästa år.
Idag har vi varit på Öppna varv i Ellös. Punkt för punkt betade vi av listan på det som måste undersökas och förberedas. Konditionstest och reservdelsförråd motorn – check. Varmvattenberedare – check. Badbrygga, akterdraggsvinsch, gummibåtsdävert, bimini – check. En skyddstransformator som ska hindra galvaniska strömmar när man kopplar landström måste vi tydligen ha, synd bara att den kostar 14 000:-.
Ett långt samtal och en ny rolig kontakt i Kryssarklubbens monter hann vi också med. Det visade sig att vi varit på samma 50-årskalas som deras Medelhavsguru, med båt i Turkiet, och att vi hade gemensamma bekanta.
Ellems stora vindrutor och sidofönster har jag varit lite ängslig över, får vi en riktigt hög brottsjö som slår sönder dem blir vi dränkta, vi kan ju inte stänga in oss nere i båten bakom vattentäta luckor som man kan på en renodlad segelbåt. Men på mässan fanns en utställare som var specialist på just fönster, och som visste allt om de som sitter i vår modell LM32. Han tittade på närbilder på Ellem och kunde lugna oss med att våra originalfönster måste vara utbytta mot nya, att dessa ser ut att vara likvärdiga med oceanklassade och att han tyckte vi tryggt kunde ”köra på”.
Nu ska vi ju inte ut på Atlanten, men eftersom jag lätt får återfall i forna tiders katastroftänkande kan jag mycket väl ligga vaken på nätterna och fantisera om jättevågor i Medelhavet som bryter in över vår lilla farkost.
Just nu läser vi allt vi kommer över om medelhavsseglatser, och blir hela tiden varse nya faror som hotar. Felaktigt placerade luftintag till dieseltanken kan till exempel få motorn att stanna. Undermåliga genomföringar (=hål i skrovet för toatanken, köksvasken i pentryt, handfatet i toan, självlänsarna) kan göra att båten plötsligt börjar ta in vatten. Felaktigt utformat avgasrör kan fylla motorn med vatten. Galvaniska strömmar kan äta upp propellern eller någon vital del av motorn på ett halvår. Ett enda papper av misstag i toastolen kan betyda en massiv toalettinfarkt. Osv osv.
Inget av det där ska få hända oss, om vi kan förhindra det.
Det kommer förstås att inträffa en massa andra missöden som ingen kan förutse. Det är sånt som gör att man utvecklas som människa.
Jag kan inte låta bli att undra: dom som seglar sådana här absurda lyxfällor, räknar dom med möjligheten att få stopp i toalettpumpen? Vågar dom meddela sina gäster ombord att det är dödsstraff på att kasta det använda dasspapperet i toan, utan att det måste läggas i den speciella hink med lock som står bredvid? Kan dom med att be sina gäster att vänta med att bajsa tills man lagt till i en gästhamn med toalett?
Seglingen leder till en massa nya, roliga kontakter.
Den här bloggen hittade jag idag, det är ett par i vår ålder (nåja, lite yngre) som är på väg till Medelhavet via kanalerna.
Snart firar min roman 2-års jubileum.
Den som skriver en roman är inte ensam. Gruppen ”Författare på Facebook” har över 1000 medlemmar och där haglar goda råd, frågor, recensioner och inbjudningar. Jag vet inte hur många av medlemmarna som har publicerat någon bok, alla mina svenska favoritförfattare saknas faktiskt i gruppen. Men det behöver ju inte säga så mycket.
Några av medlemmarna är förstås ”riktiga” författare och hisnande produktiva. Kim Kimselius till exempel, och deckarförfattaren Dag Öhrlund som är pappa till gruppen. Men av inläggen kan man ändå dra slutsatsen att många är precis som jag – mer wannabe författare än riktiga. Det diskuteras egenutgivning, refuseringar, förlagsbrev och taktik. Någon har blivit refuserad 16 gånger, en annan ännu fler. Några har nyss börjat på sin första roman, andra har hållit på i flera år.
Tack vare min blogg vet jag PRECIS när jag började med min berättelse. Det var på Malöfärjan den 11 september 2011. Huvudpersonen har bytt namn, intrigen har ändrats helt. Men det var då jag började. Det känns speciellt att läsa det jag skrev i bloggen den dagen. Då skapades embryot, nu finns bebisen även om den inte är riktigt mogen för att möta världen.
Snart byter jag kalla, mörka Flatön mot Las Palmas i sex veckor. Där ska jag finslipa texten. Jag hade bestämt att vara helt färdig innan november, jag skulle ju börja på uppföljaren under NaNoWriMo 2013. Men jag har ändrat mig. Det är ingen brådska att bli klar, huvudsaken är att jag inte förhastar mig. Igen.
Den här gången ska jag vara 100% nöjd när de tjocka kuverten skickas iväg. Dessutom är det ändå ingen idé att skicka in några manus till förlagen förrän efter nyår. Nu är det snart Bokmässa, och senare under hösten är förlagen översållade av manus som sommarlediga fritidsförfattare har blivit klara med.
Då har jag hållit på i 2,5 år. Inte särskilt länge för en debutroman. Jag har behövt varenda minut. Skrivandet sker i perioder, intensivt och instängt, inte så många timmar per dag, det håller inte kroppen för. Jag får ont i ryggen, ont i tumlederna, ont i nacken om jag sitter mer än fem, sex 30-minuterspass med pauser emellan. Tänkandet tar desto längre tid, och det kan man göra överallt. Läsa tar också tid. Förutom säkert 30 – 40 romaner har jag de här två åren grävt ner mig i författarlitteratur. Teoretiskt sett borde jag absolut klara en författarexamen.
Skitfin början på kanalresan.
Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.
Till dess finns ett antal punkter att bocka av:
- Varmvatten ombord
- Plattform och dusch i aktern
- Nytt sittbrunnskapell och bimini (soltak)
- AIS installation, sändare och mottagare
- Smärre ombyggnad i förpiken.
- Nytt kylskåp.
- Installation av utsug toatank
- Längre ankarkätting och uppmärkning av den
- Installation av router för mobilsurf
- Kustskepparexamen och VHF-intyg (jag)
- Utsjöskepparexamen (Odd)
- Kanalintyg (båda)
- Repetitionskurs franska (jag)
Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.
Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂
Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).
Ordlös.
Bloggen har fått vila ett tag, och det är synd, så mycket som det händer i mitt liv nu. Jag borde verkligen dokumentera för att inte glömma. Nytt litet barnbarn, bröllop på lördag och spännande framtidsplaner som tar form allt mer. Så mycket lycka, så många planer, så stor aktivitet. Och så litet som blir skrivet. Det är det enda som saknas just nu, ensamhet och tid för reflektion. Men det får man nästan inte tänka, för att inte väcka de onda makterna. Hur kan jag ha mage att sakna något över huvud taget?
Igår bokade jag flygbiljetter till Las Palmas. Hela mörka kalla november och halva december ska jag sitta i min lilla lägenhet ovanför Las Canteras och skriva. Antingen den sista finputsen på nuvarande manus, eller första utkastet till nästa.
Men innan dess hinner jag vara med på dopfesten för lilla Leah.
Chokladpaj med klarbär
Klarbärsträden dignar av bär i år, vi hinner omöjligt plocka alla men jag har bestämt mig för att inte släppa in det dåliga samvetet. Fåglarna behöver bären bättre än vi.
Jag har gjort flera kg sylt och dessutom fryst massor. Den här chokladkolapajen är en blandning av två recept – fyllningen kommer från Arla , fast det är lingon i originalreceptet, och pajdegen från bloggen 56 kg.
En riktigt smarrig, glutenfri efterrätt. Ta bort eller ersätt sockret med Sukrin så blir det LCHF.
Pajskal:
Blanda 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl kokosflingor, 1 msk fiberhusk, 40 gr smör, 1 tsk salt, 3 msk socker, 1 ägg. Tryck ut degen i en pajform. Ströa över med mer kokosflingor och tryck ut lite till.
Grädda i +175C tills pajskalet fått fin färg, ca 12 minuter.
Fyllning: koka upp 1,5 dl vispgrädde, 50 gr smör och 1,5 dl ljus sirap. Sjud i tio minuter.
Stäng av värmen och blanda ner 200 gr blandad ljus och mörk choklad som du brutit i mindre bitar. Rör tills smeten är blank och jämn. Häll i det avsvalnade pajskalet och lägg ca 3 dl urkärnade klarbär ovanpå smeten. Ställ i kylskåp över natten. Servera med vispgrädde.
Första bilderna.
Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.
Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.
Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.
Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.
Hm – vad tycker ni?
Livets mirakel.
En liten flicka är född. Mitt 6-e barnbarn. 10 nya liv finns nu på jorden tack vare Odd och mig.
Det känns som i kyrkan, fast jag sitter ensam i båten. Stilla och fridfullt. Behöver min kokong, inga intryck, inga krav, inga förväntningar.
Hemma ser jag just nu bara ogräset, de skitiga golven, alla dignande bärbuskar och växthuset som fortfarande är fullt av förra årets mögliga tomatplantskelett och inget annat. Full fart hela dagen har numera sitt pris.
Vad jag har gjort? Ridpromenad med A på lånad tinkerhäst i morse, svartavinbärsplockning, musselfest i Lysekil. Lille L vann en jättetoblerone på tombolan. OA sjöng Cornelis så att ingen kunde stå still och jag skötte min funktionärsplikt med kameran bland tusentals musselätare. En väldigt bra förklädnad om man letar udda karaktärer för övrigt.
Så kom plinget i mobilen från BB och luften pyste ur mig fullständigt.
Nu vill jag bara gråta glädjetårar och dricka vin. Tyvärr får jag inte upp korken.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Novelltävling igen
Idag blev jag klar med ett bidrag till Hemmets Veckotidnings novelltävling. Första pris är 10 000:-, men det som lockar mig mest är att det är prisutdelning på Bokmässan i september. Nu kommer jag att hoppas hela hösten. Tyvärr kan jag inte avslöja varken vad novellen heter eller vad den handlar om. Man måste skicka in sitt manus anonymt, bifoga namn och adress i ett igenklistrat kuvert.
Det svåra med att skriva för sådana här tävlingar är att man A: Gärna vill vinna. B. Inte vill skriva någon typisk veckotidningsnovell. Oftast är dessa helt oläsliga.
Vi får väl se hur det går.
Godnatt från båten.
– Posted using BlogPress from my iPad
Skrämmer mig själv.
Inledningsscenen i en roman måste fånga läsaren så att hon helst inte vill lägga ifrån sig boken innan den är utläst. Den första boken av den sorten jag kommer att tänka på är ”Skumtimmen” av Johan Theorin.
Många bra deckare är bladvändare, jag vet att jag ibland har blivit så påverkad att musklerna i armar och ben börjat darra och jag har fått hjärtklappning.
Nu sitter jag med min egen inledningstext, där ett av offren/skurken långsamt dör medan han plågas av sina minnen och skuldkänslor.
Vinden sliter i riggen och en massa konstiga ljud uppstår i båten medan natten blir allt svartare. Det kommer att bli svårt att somna. Ikväll också.
Jag borde kanske inte skriva den här sortens scener så sent, ensam ombord? Eller också är det just därför de blir så ruggiga?
– Posted using BlogPress from my iPad
Författartics
Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…
– Posted using BlogPress from my iPad
