Bohus Malmön
Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skär hamn
Vi flög hit känns det som. Klockan fyra tappade vinden den värsta ilskan och vi kunde lämna Hyppeln och sträcka norrut för bara genuan. Efter att ha gungat över marstrandsfjorden miste vi lusten att utsätta oss för sjögången från öppet hav, och trixade och knixade den inre farleden till Skärhamn. Skulle vi få plats i gästhamnen såhär sent, efter kl 20? De Värsta Veckorna har inletts, de där fyra mitt i sommaren, men vädret gör att trafiken på sjön fortfarande är ganska gles.
Nästan allra innerst i hamnen fanns en ledig plats kvar åt oss. För en vecka sedan hade jag aldrig vågat ge mig in där, det är konstigt hur fort man blir tjockhudad. Inte bara av sina egna manövrar, lika mycket genom att titta på andra. I Skagen t ex Där var det vilda västern och rodeo för att få plats i gästhamnen. Mycket lärorikt att beskåda.
Gästhamnen i Skärhamn är lite som jag föreställer mig en campingplats. Båtarna ligger nära, nära, barn far runt i gummibåtar och man kan både lukta och höra vad grannen äter till middag och hur stämningen är ombord. Det tisslar och mumlar och fnissar under kapellen medan himlen över Skärhamn blir allt skärare.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Inblåsta
Hyppeln i väntan på att vinden ska bedarra. Vädret är som det är, inget att göra åt eller förfasa sig över. Odd fördjupar sig i motorpyssel och gamla tyska manualer; det visar sig att räddningsflotten som ingick i köpet är ett under av finesser.
Själv skulle jag ju skriva, men har istället fastnat i en bok. ”Bara vanligt vatten” av Kajsa Ingemarsson. Den är svår att lägga ifrån sig av flera skäl. Jag gillade inte alls hennes senaste feelgoodroman ”Små citroner gula”, tyckte den var förutsägbar och tunn. Den här tidigare boken handlar om en succeförfattare, den låter läsaren kika in i förlagsvärlden och författartillvaron. Spännande!
– Posted using BlogPress from my iPhone
När horisonten når hela vägen runt
I söder ett containerfartyg med kurs mot Göteborg. I norr en segelbåt som försvinner längre och längre bort. Autopiloten surrar, rorkulten gnisslar, fockskotet knarrar på vinschen, vågorna brusar rytmiskt mot stäven när vi niger fram över Kattegatt med kurs mot Hyppeln.
Vi gick från Skagen kl 09 och enligt gpsen ska vi vara framme kl 15.
Odd tar en tupplur i förpiken, jag sitter på förarplatsen och tänker medan jag håller utkik. I huvudet trumlar tankar efter programmet Bokcirkeln som jag just hört på SRPlay. Jan Guillou, Carin Mannheimer, Åsa Linderborg diskuterade JC Oates ”Blonde”. En ren njutning att lyssna på deras analyser, som om man vore en katt i någons knä. Jag ska ge den boken en ny chans. Har försökt två gånger tidigare men gett upp. Det känns inte lika skämmigt längre nu när jag hört hur Åsa Linderborg gått fram med rödpennan över sidorna och klagat över ”ordmassorna”.
Programmet har gett mig nya idéer om varför mina romankaraktärer beter sig som det gör, och ovärderliga tips om hur man kan göra med metaforer.
Öppet hav öppnar sinnet. Åtminstone så länge det bara blåser 5-6 m/sek.
Och ikväll blir det makrill till middag.
Hyppeln är en ljuvlig överraskning längst ut i Göteborgs norra skärgård. Lite sliten, inga topptrimmade trädgårdar och skrytsamma sommarhus, men vackert, omtänksamt ordnat för gäster från sjön och promenadvänligt. Hoppas på fint morgonljus, för ikväll regnar det på den nyköpta webergrillen.
Makrillen var sagolik.
– Posted using BlogPress from my iPhone
I säker hamn.
Känslan när vi surfar in i hamninloppet är: Räddad! Inte för att det blåste särskilt hårt. Vi hann de 25 sjömilen från Saeby till Skagen inom väderluckan som plötsligt öppnade sig några timmar på lördag förmiddag. Men sjögången var svår, så svår att en fullastad kökslåda i pentryt slet sig två gånger.
Nu kan den annonserade kulingen komma, det sliter i förtöjningen där vi ligger i Skagens fullproppade gästhamn.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Motvind & stiltje
Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.
– Posted using BlogPress from
my iPhone
Bästa författarrådet jag fått.
Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Midsommarkonst
Mina minsta barnbarn i skapartagen. Ännu en väldigt bra anledning att ha en egen ateljé där allt är möjligt. 10 minuters intensivt måleri och 40 minuters sanering.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Min första novell är väl inget odödligt mästerverk men…
Här är den, min kortnovell som fick hederspris i veckotidningen Allas tävling. Precis som med allting som är ”först” så kändes det väldigt speciellt att se den i tryck. Jag blev inte ens sur för att de har stavat mitt efternamn fel. Tänk att mitt hitte-på duger till en stunds underhållning för andra, tänk att jag till och med fick betalt, 1200 kr! 🙂 Det är inget stort litterärt mästerverk, men jag skäms inte för någonting i den.
Om du som läser det här eventuellt undrar hur det går med mitt bokmanus, så är läget nu att jag har fått nejtack-besked från fem av de sju stora förlag som jag skickat mitt manus till. Två kvar alltså, hoppet lever än! Men om även dessa tackar nej kommer jag inte att deppa ihop. Istället tar jag tag i uppgiften att skriva om, och göra bättre. Kortare, mer dramatik, mer spänning. Man kan göra många sorters bullar av en vetedeg…
Medan Odd installerade solpaneler i helgen satt jag nere i båten och skrev färdigt en ny novell. Den är längre, hela 10 000 tecken, och har rubriken ”Upptäckten”. Den är mitt bidrag till ICA-Kurirens novelltävling som du kan läsa om här. Eftersom jag är en obotlig optimist tror jag på fullt allvar att den har en bra chans att hamna bland vinnarna 🙂 Det hoppet kan jag gotta mig åt ända till september, då vinnarna presenteras.
Just nu processar min hjärna en tredje novell, som jag tänker skicka in till Hemmets Veckotidning. Där får man skriva hela 15000 tecken. Vinnaren koras på Bokmässan i Göteborg och får förutom den stora äran även 10 000:- Till den tävlingen får man skicka flera bidrag, och tävlingstiden går inte ut förrän 1 augusti.
Är det mig eller Sofi Oksanen det är fel på..?
Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.
På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?
Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder. Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.
Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.
Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.
Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.
