Vila. Återhämtning. Paus.

Djupa klunkar av humlesurr och schersmindoft.

En sådan dag har det varit idag.

Hur det var igår, och i förrgår, ska jag kanske berätta en annan dag.

Enligt alla författarkurser och författarcoacher är adjektiv (och adverb) en styggelse. En god författare gestaltar så att inga adjektiv behövs. Man ska alltså inte skriva:  ”Du är dum”, fräste Lotta ilsket och blängde argt på sin mamma. Man ska istället gestalta Lottas ilska genom att låta repliken tala för sig själv och till exempel beskriva hur hon smäller i dörren eller kniper ihop ögonen.

Problemet är bara att denna regel inte gäller utan undantag. Gäller den kanske bara outgivna nybörjarförfattare?

För jag märker nu när jag läser Tove Janssons Sommarboken, att det absolut inte gäller henne. Inte över huvud taget. Det vimlar av adjektiv och adverb i texten och den är helt magisk, ljuvlig, genialisk. Jag vet ingen annan berättelse som fångar relationen mellan en egensinnig liten flicka och hennes lika obstinata farmor så på pricken. Jag har läst den massor av gånger.

Det lutar åt att jag struntar i såna där begränsande råd fortsättningsvis. Jag märker att de hindrar och stör. För att slippa stryka adjektiv i efterhand sitter jag nu och censurerar mina tankar redan innan de hamnat i datorn. Inte bra. Att skriva ska kännas som att dansa fritt på köksgolvet bara för att man har lust och radion spelar en så bra låt.

Nu har barn och barnbarn rest hem till stan igen.

Jag har hittat en ypperlig position för att fota Mini. Hon sitter i barnstolen vid köksbordet så att ljuset från fönstret faller in på hennes ansikte snett framifrån. Eftersom fönstret vetter mot uterummet är det ett alldeles lagom mjukt ljus som kommer in.

Om du undrar över alla kommentarer på engelska så beror de på att jag har lagt upp bilden på min Flickr-sida. Där är bilden synlig för ”hela världen”. 😉

Fundersam.

Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.

Drömmen om många barn och ett liv vid havet. Den blev sann.

I en god spiral berikar den drömmen nästa generation, och nästa.

Det är svindlande. Lite hämmande också. Ingenting kan ju mäta sig med den guldpokalen i livet.

Jag måste verkligen sluta tänka på allting i termer av framgång och prestation. Vanliga dagar när inget särskilt händer är underskattade.

Idag till exempel har varit en helt underbar dag. Jag har joggat, skrivit på en novell jag plötsligt fick idén till och klippt gräset. Samt umgåtts med mamma A och lilla Mini som är hos oss medan Pappahelg pågår i sommarhuset. Nio barn och fyra pappor samt en morfar har idag fiskat 14 makrillar.

Idag har jag köpt och laddat hem ett nytt program som ska hjälpa mig med skrivandet. Hittills har jag skrivit scener i Pages på min Ipad och efter hand fört över till ett Worddokument i PC-n. Men Word gör mig galen, antagligen därför att jag inte kan det ens på nybörjarnivå.

Programmet Scrivener har jag stött på lite då och då i författarbloggar. Tidningen Skriva har haft en genomgång av alla olika skrivprogram som finns och rekommenderade då Scrivener.

Det jag gillar med programmet är att det ger suverän överblick. Det rymmer alla mina postitlappar och mindmaps och kartor och bilder och släktträd utan att det blir rörigt. Istället för att bläddra i min allt tjockare pärm kan jag klicka på en flik och hitta informationen om vem som är släkt med vem.

Det var inte svårt att importera heller. Jag känner mig faktiskt riktigt förälskad i Scrivener. Och det kostade bara 40 USD.

När det var klart med importen av alla mina nu nästan 200 sidor kom jag på en så rolig idé till en novell. Den tänker jag ha som ett litet vänsterprassel de närmaste veckorna. 🙂

Författaren Kajsa Ingemarsson tipsade om den här författarintervjun med Anne Germanacos på sin blogg. Det är nästan så jag tänker skriva ut den och sätta upp citatet på väggen. Jo, det ska jag!

5.  What would you say in a short letter to an aspiring writer?

Minimize doubt. Find a way—a method, a trick, a psychological tic to dissolve doubt’s potency. You will most likely always be working alongside it, so best to have some useful way of repelling it. I write against it, a little like diving into a cold pool of water—scary but invigorating. Generally, it does the trick. But if that doesn’t work, get up and do something else. Forget about it for a while.

Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself (I’m not saying self-indulgence) that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.

I can’t speak to a practice that is anything less than daily. It’s the only one I know, so it’s the one I peddle.

By writing daily, you make it your life.

And one more thing: publication is the icing on the cake. The act of writing itself gives you a way to be in the world and is its own reward. Publication just makes it okay, finally, to actually mention that you’re a writer.

Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:

”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.

Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.

Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället.  Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor.  Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv.  Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.

Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.

Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.

”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”

Huset är tomt igen. Väldigt tomt. Jag kan göra vad som faller mig in igen. Men det enda jag kommer på är att bre ut ett lager dagstidningar som marktäckning under vinbärsbuskarna. Den här omställningen från mormor med alla sinnen på spänn till mitt vardagliga själviska jag, den känns verkligen.

Tänk om jag hade vetat för sådär trettio år sedan att det skulle komma en sån här period i livet, utan ansvar för någon mer än mig själv. Undrar om jag hade känt mig lite mindre rastlös då?

Det har varit en underbar helg med de två minsta barnbarnen med föräldrar på besök. Tiny är för första gången helt frimodig och trygg även när mamma inte är i närheten. Det känns nästan svindlande när hon säger ”handen!” och vill hålla mig i handen när vi går på promenad. Vi går med vagnen ända ner till bryggan och tittar på sjösättning medan mamma stannar hemma och vilar.  Sen är hon outtröttlig med den lilla gröna vattenkannan i växthuset. Allt ska vattnas. Hon kommer springande hela tiden för att få påfyllning ur vattentunnan, oftast med Sigge i hälarna.

Mini har aldrig varit lika mammig, henne har man alltid fått lyfta upp och bära iväg med och pussa på. Nu går hon helt obehindrat och sysselsätter sig själv med nästan vad som helst. Gärna stora legolådan som står i ett hörn i köket, med miljoner småbitar som bara väntar på att stoppas in i munnen och avsmakas. ”Äsch, hon har aldrig satt något i halsen”, säger 3-barnsmamman lugnt och då är det JAG som förvandlats till en ängslig hönsmormor, en sån jag aldrig skulle bli!

Veckans Fotosöndag höll jag på att ge upp, temat var ”Kryp”. Jag kände mig helt tom på idéer och tänkte att det här är kanske tillfället jag väntat på omedvetet. Dagen då det är dags att klippa bandet även till Fotosöndag  för att frigöra tid till författandet?

Men så hittade mamma L några flygfän i en oöppnad förpackning Mannagryn, säkert mer än ett år gammal. Med hjälp av lite trixande i Lightroom och Photoshop blev det en riktigt psykedelisk bild som jag kunde ladda upp till FLickr fem minuter efter 24.00 lördag natt. As usual. 🙂

Tiny och mamma L är på efterlängtat helgbesök. Detta innebär bl a  att såhär dags (23:03) är alla utom Tiny väldigt trötta. Jag vet inget barn som sover så lite som hon. Hon har t ex aldrig sovit på dagen, inte ens som spädbarn. Odd var likadan, min svärmor berättade att hon tog honom till doktorn för att han sov så lite. Men doktorn sa bara helt kallsinnigt: ”Napoleon sov inte heller.” När det gäller Odd har vi ju facit, han har som tur är ingenting annat gemensamt med Napoleon.

Det här med maten spårar alltid ur när barnbarnen kommer, av någon anledning. När de anländer efter en tröttsam bil- eller bussresa från stan är middan aldrig färdig och de måste snabbt, snabbt få nånting i magen. Tiny ville bara ha majs, och som tur var hade jag en liten burk majskorn som hon stoppade i sig. Sen skulle vi grilla lax, men då hade Tiny fått syn på de förkokta majskolvarna i skafferiet, den där nya sorten med två i varje påse, vakuumförpackade och med jättelång hållbarhet. Perfekt att ha med i båten. Hon ville grilla två genast.

Medan de låg på grillen fick hon en skål nykokt pasta, och en bit av min nybakade focaccia med Bregott, och sen ville hon smaka på chokladbollarna som jag gjort enligt recept i Åses blogg 56 kg.

Därefter orkade hon inte särskilt mycket grillad lax…

Nu är klockan alltså 23:15 och Odd ligger och läser ”Morfar är sjörövare” för Tiny, som inte visar några tecken på sömnighet.

Hon har blivit så stor och förståndig sen vi sågs senast. Och gosig. Plötsligt får jag både kramar och pussar och vi sitter en lång stund bara hon och jag framför brasan och spelar Fruit Ninjas på min Ipad. Jag får säja: ”Mormors älskling!” utan att hon protesterar vilt, och det är en mycket stor ärebetygelse säger mamma L. Det brukar bara vara mamma som får säga så.