Det var ju väntat, men kändes ändå som ett slag i veka livet. Med dagens Bohusläningen följde en bilaga från det stora mäklarföretaget, och hela omslaget pryds av bilder från mitt barndomshem. ”Oslagbart läge”, ”underbar utsikt”, ”bada direkt från bryggan”.
Ja, och så oerhört mycket mer, som inte hör ihop med vädret eller badtemperaturen, som handlar om kärlek och samhörighet och lyckliga minnen. När jag tänker ordet ”barndom” så är det här den utspelade sig. De två olika husen där vi bodde i Göteborg är inte förknippade med några känslor alls, kanske för att jag bara bodde tio år i varje. I Fiskebäckskil har jag tillbringat den viktigaste tiden på året, under de viktigaste perioderna i mitt liv, mer än dubbelt så länge.
Här träffade jag så småningom min man. I kyrkan ovanför huset gifte vi oss. En novemberdag. (Det måste inte vara sommar för att vara underbart att bo här. Tvärtom nästan.) Jag minns att jag var tvungen att med blicken fokusera vår hissade flagga som syntes genom det lilla fönstret snett bakom altaret, för att inte svimma. Här bodde vi när tvillingarna föddes. Det glömde de förresten skriva i annonsen. ”Underbart läge för dopkalas och stora familjefester.” Här startade jag mitt första företag. I Pelles nedlagda livsmedelsaffär.
Nu går huset där jag tillbringade min barndom och ungdom till en främmande. För Selma blev det ett livsmål att köpa tillbaka Mårbacka, vilket hon lyckades med 61 år gammal. För mig finns inga som helst utsikter att lyckas med det. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig, att gilla läget och gå vidare med ett hål i själen. Den obesvarade Farmorsfrågan 234 blir högst aktuell. Hur börjar man om?
nr26/365 foton 2013. Tema: Dyrgrip
Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.
Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”
Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?
Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂
Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.
Vem skulle jag vilja träffa igen från min barndom?
När jag tänker efter så minns jag ingen vuxen som egentligen intresserade sig för mig när jag var liten, som person betraktad. Barn var barn, ungefär som husdjur. Man skulle uppfostras, lära sig spela piano, hälsa fint och sitta tyst vid matbordet. Det var samma med mormor och morfar och alla mostrarna. Man blev bjuden på kakor eller kandisocker och fick sitta i morfars knä, men egentligen kunde man nog lika gärna ha varit en kelen katt.
Farmor och farfar dog långt innan jag föddes. Dem har jag bara hört sagolika berättelser om. Som en Ingmar Bergmanfilm.
Jo nu vet jag, jag skulle vilja träffa mina klasskamrater från lågstadiet i Böskolan 1957 – 61. Tommy A och Gerhard G och de andra plågoandarna. Stämmer mina minnen av hur jag slogs på skolgården och blev jagad hela vägen hem var och varannan dag? Stod vi verkligen, en radda flickor varav jag var den enda som inte hade fått bröst, i buskarna i bäckravinen mellan spårvagnshållplatserna Ekmanska och Bäckeliden, medan killarna låg lite längre ner och fnissade och runkade i mörkret medan de ropade bakåt mot oss. Vi var ju bara 10 – 11 år? Det skulle vara intressant att veta vem jag var, i andras ögon, när jag var liten. Det skulle också vara spännande att se vilka män det blivit av de där killarna. 🙂
Vad skulle jag vilja fråga min mamma?
Min mamma är 92 år. Hon är fortfarande pigg och rörlig och klarar sig själv i sitt lilla radhus i Göteborg. Morgon och kväll kommer hemtjänsten och tittar till henne och hon har trygghetslarm eftersom det är si och så med balansen. Men hon lagar sin mat själv och promenerar varje dag med rollatorn om vädret är bra.
Hon är grannarnas älskling och pålitliga kattvakt och samlar på fina handgjorda dockor som hon skickar efter från USA.
Jag kunde inte ha fått bättre gener för att bli en frisk och fräsch gammal gumma. Min livsstil är ju inte mammas fel…
Om man frågar min mamma om hennes barndom har hon massor att berätta. Hon minns minsta detalj, som t ex vad tanten hette som de hyrde sommarhus av i Skälderviken när hon var 6 – 7 år.
Men om man frågar mig eller mina syskon är det inte mycket vi minns av allt det mamma har berättat genom åren…
Genom Twitter hittade jag Johanna Wistrand som är författarcoach och ”spökskrivare” och har företaget Multimanus. Tillsammans har vi intervjuat mamma om hennes barndom och uppväxt, i ett helt annat samhälle än det jag växt upp i. Ett liv med bykdagar, julslakt, undantagsstugor, utvandrare, amerikabrev, luffare, hemvävda lakan och egen kvarn.
Ett liv utan blöjor, tvättmaskin, halvfabrikat, försäkringskassa, mobiltelefon eller studielån.
Som tur är inte ett liv utan kamera, det finns massor av underbara bilder från början av 1900-talet i mammas fotoalbum.
Tack vare Johannas intervjuer har jag kunnat passa på att fråga mamma även om känsliga saker, sådant hon annars glidit undan och inte velat prata om. Hon är ju minst tre generationer äldre än ”terapigenerationen” som mina barn tillhör. För henne har det inte alls varit naturligt att gräva i frågor om känslor och relationer, eller att fundera över varför det blev som det blev med kärlek och familj.
Nu har vi nio timmar inspelade på band, två intervjutimmar återstår innan Johanna ska börja skriva på boken om mammas liv. Jag är så lycklig att vi hann.
Jag har i alla fall lärt mig massor av mina barn. De fortsätter att lära mig saker hela tiden.
Allt från vilka klädaffärer som är för präktiga till varför det blev krig mellan Eritrea och Etiopien. Eller hur man skaffar en adress i USA på nätet, så man kan handla enkelt på postorder därifrån :-)! Eller att man faktiskt kan skilja sig och ändå vara goda vänner.
Ibland blir det missförstånd. Som när stora L. mailade en video där en flicka promenerar över döda pojkar medan hon sjunger ”vi ska dö tillsammans” eller något liknande. Stora L. tyckte den var underbar, jag trodde hon var i någon sorts kris och blev förtvivlad.
Min egen mamma tror jag att jag har lärt att en mobil är bra att ha. Kanske inte så mycket mer.
I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen. Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.
Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.
En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…
Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!
Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr! Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?