Vilken tur!
Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Omförtöjda på Lilla Kornö.
Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.
– Posted using BlogPress from my iPad
Bohus Malmön
Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.
– Posted using BlogPress from my iPhone
När horisonten når hela vägen runt
I söder ett containerfartyg med kurs mot Göteborg. I norr en segelbåt som försvinner längre och längre bort. Autopiloten surrar, rorkulten gnisslar, fockskotet knarrar på vinschen, vågorna brusar rytmiskt mot stäven när vi niger fram över Kattegatt med kurs mot Hyppeln.
Vi gick från Skagen kl 09 och enligt gpsen ska vi vara framme kl 15.
Odd tar en tupplur i förpiken, jag sitter på förarplatsen och tänker medan jag håller utkik. I huvudet trumlar tankar efter programmet Bokcirkeln som jag just hört på SRPlay. Jan Guillou, Carin Mannheimer, Åsa Linderborg diskuterade JC Oates ”Blonde”. En ren njutning att lyssna på deras analyser, som om man vore en katt i någons knä. Jag ska ge den boken en ny chans. Har försökt två gånger tidigare men gett upp. Det känns inte lika skämmigt längre nu när jag hört hur Åsa Linderborg gått fram med rödpennan över sidorna och klagat över ”ordmassorna”.
Programmet har gett mig nya idéer om varför mina romankaraktärer beter sig som det gör, och ovärderliga tips om hur man kan göra med metaforer.
Öppet hav öppnar sinnet. Åtminstone så länge det bara blåser 5-6 m/sek.
Och ikväll blir det makrill till middag.
Hyppeln är en ljuvlig överraskning längst ut i Göteborgs norra skärgård. Lite sliten, inga topptrimmade trädgårdar och skrytsamma sommarhus, men vackert, omtänksamt ordnat för gäster från sjön och promenadvänligt. Hoppas på fint morgonljus, för ikväll regnar det på den nyköpta webergrillen.
Makrillen var sagolik.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Motvind & stiltje
Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.
– Posted using BlogPress from
my iPhone
Bästa författarrådet jag fått.
Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Väderöarna
Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂
Loggbok dag 11. Natthamn Björkö.
Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”
Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 10. Lat pingstafton på Läsö.
Vad har vi gjort idag? Flyttat båten till en bättre plats. Tvättat kläder i mynttvättmaskiner, mekat, organiserat skafferiet ombord i nya plastlådor som fanns i den mest välsorterade Sparaffär jag sett. Luftat sängkläder. Cyklat en liten sväng ut på landet och köpt nyplockad sparris vid vägkanten. Studerat det sociala spelet runt bryggorna. Störst båt = mest makt, den skepparen pratar högst och längst med hamnvakten, berättar om åskvädret han just seglat igenom. Åskan har kommit och gått idag, Sigge var så stressad att vi inte kunde lämna honom ensam ombord.
Mitt emot oss förtöjde mitt i värsta åskbyn en osannolik långfärdsbåt med extra allt, fransk flagg och en crocodile dundee typ i dryga femtioårsåldern vid rodret. Det var en jättebåt, men han sladdade runt i den trånga hamnen som vore den en moppe, medan letade efter en plats. Han var bararmad i en kort T-shirt, nedtill hade han nån sorts specialhängslebyxor där sitsen och baksidan av låren var i svart, tight material, och resten brandgult regnställstyg. Säkert väldigt praktiskt när man sitter under bar himmel och styr, och very, very macho… Hans blonda, jämnåriga kvinna var inpackad i ett tjockt lager Helly Hansen kläder och verkade förhållandevis normal, möjligen åt det konstnärliga f d hippiehållet. (Jag vet att jag låter fruktansvärt fördomsfull, men detta är mina ocensurerade första intryck.) Odd hoppade upp på bryggan och hjälpte till att förtöja, Crocodile Dundee tog i hand (!) med ett strålande leende och tackade för hjälpen, hans kvinna också, och hon log så vänligt och presenterade sig och jag blev så himla nyfiken på dem. De hade aldrig lagt till vid pålar, som är så typiskt danskt, vilket talar för att de kommit direkt från Frankrike. Över Nordsjön? Runt Skagen? Jag vill veta mer!
Hamnens mest spännande.
Bryggans drygaste.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 9. Österby havn, Läsö.
I morse gick vi en lång promenad längs den blåsiga stranden i Hou, helt inställda på att kanske inte komma vidare idag. Prognosen sa 8 – 13 m/ sek rakt ostlig vind.
Men efter frukost visade vindkartorna lugnare siffror fram mot eftermiddagen, och vi beslöt att utnyttja det vindhålet för sen var det kulingvarning igen. Kanske skulle vi hinna till Saeby och ha ett bra utgångsläge för nästa dagsetapp till Laesö
Genom den smala öppningen i piren in till Hou vräkte vågorna in, och precis när vi skulle ta sats för att ta oss ut surfade en ketch (tvåmastad segelbåt) in. Den kunde inte manövrera alls, jag var tvungen att stanna och hålla åt sidan. När den hade rutschat förbi och jag drog på gasen hände absolut ingenting, vi satt fast i leran. Panik! Men med full gas back kom vi loss i ett svart moln av lera. Det är bra med 43 hästar, sa Odd nöjt.
Sen tuggade vi oss uppåt i gropig sjö mot Saeby, under idelig kontroll av DMI:s vindkartor med vindprognoser timme för timme. Vi hade två reträtthamnar på vägen, Aså och Voerså. Men vinden höll sig under 10 m/sek , och vågorna lugnade ner sig. Nya väderprognoser talade nu om ännu mindre vind till kvällen. Vi beslöt att lägga om kursen och gå vidare direkt till Laesö, även om det betydde ytterligare fyra timmars gång och en sammanlagd distans på närmare 40 sjömil.
Sista timmen kunde vi segla! Så underbart efter all motvind att glida fram i fem knop i kvällssolen, Odd provade att styra med rorkulten istället för ratten och var salig.
Nu sitter vi här i båten i Österby havn, och tror knappt det är sant, så som dagen startade. Vi fick en bra plats långsides, och runt omkring ligger flera svenska båtar – de första vi sett på hela resan, och alla större än vi. 🙂
Imorgon stannar vi här, hyr cyklar och struntar i väderprognosen för en dag.
Äntligen segling!
Full koll med sjökortet på tre ställen. Alla tre har sina speciella fördelar.
Fyren norr om Laesö.
Ellem i fint sällskap i Österby havn på Laesö.
– Posted using BlogPress from my iPad
