Det är synd att jag inte kan länka till Åsa Larssons facebooksida. Hon skriver just nu en sorts helt fantastiska dagboksberättelser som är hälften fantasi, hälften verklighet. Det är läslycka att få vara hennes vän på facebook.

Egentligen kan jag inte läsa Åsa Larsson utan att förvandlas till en liten gul pöl under köksbordet, men så länge jag  inte skriver, utan bara har nästa bok i huvudet, går det bra.

Jag kan inte skriva när jag ger efter för frestelsen att vänta. Och just nu väntar jag så intensivt på att få besked. Tre mail eller telefonsamtal från betydelsefulla kontakter väntar jag på. Alla har lovat att höra av sig senast efter påsk. Detspelaringenrollhurdetblir försöker jag intala mig själv, men det lurar förstås ingen, i alla fall inte mig.

Tur att det finns så mycket praktiskt båtjobb att ägna sig åt. Jag, som annars måste fråga Odd varje gång hur man startar skruvdragaren, har plötsligt fått oanade verkstadstalanger. Inte nog med att jag har startat jätteprojektet Nåta om teakdäcket, och kommit ganska långt med det, jag har dessutom åtagit mig att slipa ratten.

Egentligen är det ren snålhet, jag frågade på snickeriet vad det skulle kosta, och de sa fem, sex tusen för att slipa och lacka ratten. Tack, nu fick jag just råd med min efterlängtade lyxgrill, tänkte jag. Nu har det blivit panik eftersom teakdäcket tar så lång tid. Snart är det sjösättning och innan dess ska ratten lackas minst sex gånger säger Odd.

Men båtpanik är nog vad jag behöver just nu, för att inte bli tokig av att vänta.

Hur svårt kan det vara att montera lite bokstäver i aktern på båten?

Skitsvårt visar det sig. Fast jag fick en detaljerad instruktion av Lars-Eric på Reklamtjänst i Henån. En flerstegsraket där det ingick T-röd, upptejpning, ta bort skyddspapper, vattenspruta bärfilmen, applicera med plastskiva, vänta, dra loss.

Det sket sig i momentet ”vänta”. Flatön var inga problem, raka och fina bokstäver, Futura. Innan jag drog loss bärfilmen på styrbordssidan gick jag iväg till utedasset, tittade en stund på hur några av jacobsönerna slet med finputsningen av en stor träbåt, kollade senaste inläggen i Facebook. Det tog tjugo minuter. När jag kom tillbaka till båten drog jag av bärfilmen, gick tre meter ifrån och kände mig mallig. Jättesnyggt. Sen tog jag itu med Ellem på samma sida. Specialdesignat typsnitt i skrivstil. Alla bokstäverna hänger ihop och det är inte rakt någonstans.

Eftersom det gått så bra med Flatön tyckte jag att jag kunde snabba på lite. Det slutade med att hela texten lossnade från båtsidan och när jag äntligen fått den på plats igen hade plasten töjt sig i bokstävernas öglor. Jag blev tvungen att klippa här och där. Det syns om man tittar noga längst ner i öglan på det första ”l”et.

Om det blir samma strul på baborssidan var det inte mitt fel, tänkte jag. Då får vi byta typsnitt. Men för säkerhets skull väntade jag tjugo minuter den här gången innan bärfilmen avlägsnades från Ellem. Simsalabim, perfekt!

Det sista jag gjorde innan lunch var att riva bort Ellem från styrbordssidan och beställa en ny dekal.  Det kostar att ligga på topp, som Odd brukar säga. Nästan fyra timmar tog det. Men nu kan jag.

51/365 foton 2014. Tema: Övning

Ju äldre jag blir desto mindre betydelse får Saker. Vackra glas går sönder, smycken slarvas bort, dyrbara möbler fläckas och repas.
Äsch, tänker jag, bara världsliga ting. (Efter ett kort hugg i hjärtat: Åh nej, inte DEN fina som vi fick i lysningspresent av farmor!).
För 20 år sedan kunde en förlust av en värdefull ägodel kännas som en katastrof och resultera i ett raseriutbrott.
Idag kan jag nyfiket fråga mig själv, sekunden innan kristallvasen landar på klinkersgolvet: Hur viktigt är det? Är inte barnbarnets rädda ögon hemskare än förlusten av konstglaset?

När blev jag så kall, hur gick det till?

Fast samtidigt har somliga helt värdelösa prylar blivit väldigt viktiga.
Armbandet i jadegröna stenar som jag köpte av en afrikansk kvinna på strandpromenaden i Las Palmas förra året till exempel. Hon var så vacker och vänlig, vi hade en liten pratstund som gav mig mycket.

Utan det armbandet kan jag inte skriva.

Den fula Primusmuggen som håller mitt gröna the varmt en halv dag.

Utan den lämnar jag inte huset.

Om några månader flyttar vi in i båten.
Tack vare Facebook har jag hittat någon som bor i huset och tar hand om trädgården när vi lever båtliv på Europas kanaler.

Jag undrar vilka Saker jag kommer att längta efter? Båten är ju så bekväm och välutrustad, den har allt jag behöver.

Braskaminen. Den kommer jag att sakna. Men ingenting annat.

Inte det första året i alla fall.

Nr 8 av 365 foton 2014. Tema: Armband

Äntligen har vi ätit klart för i år.

Den största skillnaden mellan Odd och mig är synen på julmat.

Jag skulle gladeligen kunna slopa den helt och hållet. Han vill helst att skinkan och sillen ska vara till påska.

Men nu är vi snart tillbaka till kesofrukost och salladslunch igen, hallelujah!

Igår ägnades dagen åt brasved. Amalia, Salma och Odd klöv, sågade och staplade ett helt års förråd av ved till Källans braskamin.

Idag har vi varit i båten på varvet i Munkeby och skruvat, dragit kabel och förberett friborden för vaxning. Riktigt mysigt att jobba där ensamma i båthavet av jättelika båtar. Vi hade med oss matsäck och hann massor, vilken skillnad att ha båten inomhus!

Nu har vi spikat datum för sjösättning. 14 april. Två veckor innan starten mot Medelhavet. Arbetslistan innan dess är nästan oändlig. Önskelistan ännu längre…

Men den 1 maj ger vi oss av, även om vi inte är helt klara med allt vi vill installera och fixa. Ska vi vänta tills dess kommer vi aldrig iväg.

Skepp å hoj – den verkliga förutsättningen för rörelsefrihet när man kommer i hamn. Vi har hittat hopfällbara cyklar med remdrift istället för kedjor. Inget som kan rosta eller behöver smörjas. Kvaliten verkar stadig och bra, och trots den måttliga hjulradien går det förvånansvärt fort och är lätt att trampa. Bekväm också, när man tränat lite. Däremot blir det svårt att lasta matkassar, dieseldunkar eller vinkartonger. För att inte tala om hund. Pakethållaren är av miniformat och får bara belastas med 3 kg.

Odd kanske kan konstruera någon sorts liten hopfällbar vagn?

Det värsta som kan hända på söndag är inte att jag blir underkänd i provet för Kustskepparintyg.

Det måste jag komma ihåg. Om jag inte klarar det nu, så är det bara att läsa på och försöka igen.

Sjömärken och fyrar och dag- och nattsignaler är inga problem. Inte heller avsnitten om väderlek, säkerhet och lagar och regler.

Det är navigeringen och räknandet på avdrift och deviation och missvisning som känns motigt. Jag har ju vant mig vid att köra på GPS:en och kommer förmodligen inte att räkna ut och rita så många kurser med blyertspennan i sjökortet i framtiden. Men det är klart att man måste kunna navigera utan GPS, kunna beräkna sin position om strömmen har gått och apparaterna sviker.

Fokus de senaste kvällarna har därför legat på att bli vän med besticken, som det heter. Transportör, kurslinjal, passare och penna/suddis. Lika självklart som jag trampar ur och växlar när jag kör bil, lika automatiskt måste jag kunna hantera de här attiraljerna på sjökortet och snabbt lägga ut en kurs eller bäring.

Nu står Ellem på land på varvet i Munkeby. Så pluttig hon verkar utan mast. 12,5 meter mätte vi upp den till. Min lust att gå genom Europas kanaler med masten liggande på däck är mycket måttlig.

Så här såg ju mitt ansikte efter grundstötningen i somras  Kölen ser inte så rolig ut den heller. Det var en hård läxa. ( = Lita inte på djupkurvorna i trånga farleder.) Förutom den reparationen ska det hända mycket ombord i vinter: Nytt kylskåp, varmvattenberedare, utsug till toatanken, en massa elinstallationer, installation av AIS och trådlöst internet, konstruktion av soltak och badbrygga, dävert till gummibåten, montering av räddningsflotte.

Sist men inte minst ska hon äntligen få sitt nya namn – Ellem. Hon har fått behålla det tyska Bribert hela sommaren eftersom det varit för svårt att byta så länge hon legat i sjön.

Kustskepparexamen hade nog inte hjälpt mig. Gott omdöme får man genom erfarenheter. Och erfarenheter skaffar man sig genom dåligt omdöme. (Källa: Mae West eller möjligen Ocar Wilde)

Det pågår flera projekt här hemma just nu, parallellt med våra vanliga arbetsliv. Förutom mitt bokprojekt är det Utbildning inför kanalresan och Utrustning inför kanalresan.

Ett delprojekt som faller på min lott (som jag roffat åt mig) är uppkopplingen till Internet ombord. Så snart vi kommer in i Tyskland blir det nämligen komplicerat att surfa ombord om vi inte vill ruinera oss. (Eftersom vi har  valt ett abonnemang hos Tre i vår Ipad ombord är surfandet lika billigt i Danmark som i Sverige.)

Om det bara handlar om att kunna ringa och skicka lite sms kan man köpa kontantkort i de olika länder man passerar längs vägen och stoppa in i någon olåst gammal mobil.

Men att blogga, sköta jobbets facebooksida, kolla webmail, korrekturläsa tunga pdf-er, surfa på nätet. Det funkar inte utan Nätet. Antingen mobilnätet eller andra trådlösa nät, skyddade eller oskyddade,  som kan nås med Wifi.

Hur gör alla andra? Jag har verkligen djupdykt i detta och letat information överallt. Båtfolk delar gärna med sig av kunskaper och erfarenheter, på Kryssarklubbens Medelhav.se finns en guldgruva i form av ett medlemsforum där allt, precis allt avhandlas. Från priser i turkiska marinor till bästa toalettrengöringen.

Där ställde jag frågan:Vilken är bästa utrustning för Internet ombord på kanalresan?

Jag kan verkligen inte klaga varken på mängden eller kvaliten på svaren jag fick:

”…köpa en olåst MIFI. En 4G router. Har man en MIFI köper man bara SIMkortet. Däremot måste man även ta reda på APN server samt användarnamn password…”

…en trådlös router som man kopplar till en internetsniffer, en antennförstärkare med egen 91-cm antenn. Vi använder WL510 och en vanlig trådlös Dlink router.”

”Investera gärna i en liten stans för att kunna klippa ner normalstora SIMkort till microSIM”

”En annan möjlighet är att koppla upp sig med WIFI mot en FON användare.”

”Vi har kabelanslutit en vanlig trådlös DLik router med både usb-ingång och tre små wifi-antenner…”

”Jag kör Nanostation M2 med riktad antenn och en 3G dongle kopplad till Dovado Router…”

”Antenn finns av två typer, dels med nätverkskort i och ansluts med nätverkskabel (strömsatt) och dels utan kort och den ansluts med antennsladd till ett nätverkskort. Vi har Nanostation 2. Krånglig installation. Riktas in i varje hamn. Ofta kontakt med nåt cafe. ..”

Suck. Men efter att ha grävt lite till i de där svaren, kontaktat leverantören Trådlöst.se  och slutligen bett min it-guru Torgny om hjälp så klarnade faktiskt en del. Nu vet jag ungefär vad som behövs, och vi har vintern på oss för installationer och upplärning.

Dessutom är goda vännerna Mats och Christina snart hemma efter att ha vinterparkerat sin båt på rätt sida om Gibraltar, dvs i Medelhavet. De har tagit sig dit den hårda vägen längs Atlantkusten och över Biscaya. Och Christina har rapporterat på Facebook hela vägen, så de har uppenbarligen en utrustning som funkar.

Digitala kartor över kanaler och vattenvägar från Travemunde till Marseille är nedladdade. Tyska och franska papperskort och guider inköpta. Reseskildringar belamrar våra sängbord.

Äventyret har redan börjat.

Ser du Lubeck där uppe till höger? Och Marseille där nere till vänster? Däremellan går vägen som är mödan värd.

Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.

Till dess finns ett antal punkter att bocka av:

• Varmvatten ombord
• Plattform och dusch i aktern
• Nytt sittbrunnskapell och bimini (soltak)
• AIS installation, sändare och mottagare
• Smärre ombyggnad i förpiken.
• Nytt kylskåp.
• Installation av utsug toatank
• Längre ankarkätting och uppmärkning av den
• Installation av router för mobilsurf
• Kustskepparexamen och VHF-intyg (jag)
• Utsjöskepparexamen (Odd)
• Kanalintyg (båda)
• Repetitionskurs franska (jag)

Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.

Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂

Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).

Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.