Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.

Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.

Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.

Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).

Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.

Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!

Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.

Valet av Ellems vinterhamn har varit högst osäkert ända tills för ett par dagar sen. Det har funnits kandidater längs hela Donau, jag har varit beredd på att vi kanske måste lämna båten brådstörtat och resa hem till min gamla mammas dödsbädd. Tack och lov blev det inte så.

Beograd, Novi Sad, Ruse, Constanta, vi fortsatte från alla hamnarna suckande av lättnad över att slippa lämna Ellem där över vintern. Underbara, spännande platser allihop, men…

Marinan i Sozopol har varit önskehamnen sedan i våras, efter ett tips från Kryssarklubbens medelhavsforum. Men skulle vi hinna ända hit? Det såg så långt ut på kartan från Österrike till Bulgariens kust vid Svarta Havet.
Vi hann, utan stress dessutom. Trots åtta dagars påtvingad väderväntan i Port Tomis är vi framme mer än en vecka innan planerad hemresa.

Efter de fyra gästhamnar i Rumänien och Bulgarien som vi hittills avverkat i Svarta Havet var förväntningarna på Sozopol ordentligt nedskruvade. Vi hoppades att det åtminstone skulle finnas acceptabelt skydd mot havet och vinden, och en hyfsad mobilkran.

Redan i angöringen överträffas anspråken. Någon svarar verkligen när Odd anropar port Control på radion. Vi blir mötta av en hamnvakt som anvisar plats. Hamnbassängen är stor och skyddad för alla vindar, här ligger många stora segelbåtar vid nya och upplysta pontoner, förutom en massa vräkiga motoryachter. Dessutom ligger en fiskehamn längre in och fem stora Border Policefartyg. Många båtar står redan på land och underhållsarbeten pågår, vi ser byggnader med reklam för alla möjliga firmor med marin anknytning. Volvo Penta till exempel.

Marina Office är prydligt och bemannat fast klockan är över sex, vi får en elektronisk nyckel till toa och dusch samt två wifikoder.
När vi lämnar hamnområdet för att leta reda på en restaurang måste vi passera förbi en vaktkur med bom och vänlig pitbull. Vakten nickar nådigt både när vi går och när vi återvänder från promenaden i gamla stan.
Tillbaka i båten efter en god middag öppnar vi champagnen. Framme!

Sista etappen från Nessebar över Burgas bay till Sozopol blev en värdig avslutning på vår Svarta havsseglats. En nyckfull vind in från låringen, ibland så stark att autopiloten inte mäktade med att parera, ibland bara en svag flämtning. Vi seglade envist i alla fall, Odd av princip, jag för att jag önskade så hett att få se delfiner (de gillar inte när motorn går). Upplevelsen av delfiner som leker kring båten får jag vänta på tills i vår. Med den här seglingen i minnet kommer vi att längta hela vintern.

Ska vi fortsätta till Istanbul? Lägga Svarta Havet bakom oss redan nu, istället för att övervintra Ellem i Bulgarien? Vi har börjat leka med tanken. Idag hoppade vi över Balchik, som var dagens etappmål, och genade rakt över bukten till Varna. På det sättet tjänade vi in en hel dag. Vädret är stabilt, ingen vind i sikte. Femtiosex distans tog knappt tio timmar. Havet låg spegelblankt mesta tiden. Kameran är full av spektakulära bilder på den branta klippkusten vi följde.
Fortsätter det så här kan vi vara i vinterhamnen Sozopol redan imorgon kväll. Tio dagar tidigare än beräknat. Då kan vi lika gärna fortsätta några dagar till. Dels är det trevligt att ha sällskap med Jesper och Maria på Munin. Dels är det betydligt enklare att flyga hem från Istanbul än från Sozopol. Särskilt om man har hund och bara kan flyga direkt.
Nackdelen är att den turkiska marinan är dyrare än den bulgariska. Kostar lika mycket som att ha Ellem under tak hemma en vinter. Vädret är också en osäkerhetsfaktor. Hur mycket tur kan man ha så här sent på året? Efter Sozopol behöver vi fint väder i tre dygn eftersom Ataköy Marina i Marmarasjön är första möjliga hamn att klarera in i Turkiet. Innan dess får vi inte gå iland. Bara ligga för ankar.
Och Sigge måste rasta sig ombord.
Varna är ännu en gigantisk industrihamn. För att komma in i den lilla, lilla gästhamnen har vi kryssat framför och bakom monstruösa ankarliggare. Borderpolice och hamnkapten stod på kajen och väntade på oss. Inklareringen var som vanligt inte lik någon tidigare procedur. Nu skulle Odd först fylla i en dubbel blankett med karbonpapper (!) och stämpla med vår båtstämpel ovanpå sin namnteckning. Därefter försvann polisen en timme med våra pass och båtens internationella registreringsbevis.

Dagens början i Mangalia 7.30.

Framme i Varna klockan sex.

Efter några ordentliga gaspådrag kom vi nästan fram till pontonen i Yachtclub Melba i Budapest. Nästan. Bara en halvmeter fattades. Ekolodet visade 1.20 femtio meter ut från bryggan, som tur var består botten av lera.
Det var inte alls meningen att vi skulle ända hit idag, vi skulle ankra i en fin liten sjö, med djupt och rent, badbart vatten enligt alla donaufarares bibel Die Donau. Men vi fastnade i inloppet till sjön, fast vi försökte tre gånger.
Besvikna tog vi oss en liten bit till, till gästhamnen i Nagymaros. Odd ringde för säkerhets skull. Gästhamnen var torrlagd och alla båtar instängda, hamnkaptenen sa att det var knädjupt.
Eftersom det bara var drygt tre timmar kvar till Budapest fortsatte vi dit. Någon försäkrade på perfekt engelska i telefon att det var tillräckligt djupt och att vi var välkomna. Lättade till sinnes såg vi framför oss en stor och proffsig storstadsmarina där alla problem med djupet skulle vara glömda. Även ute i farleden måste man nämligen vara fullt koncentrerad och inte hamna utanför bojarna. Som ibland stämmer med karta och Navionics, ibland inte. Många bojar är borta, och lika ofta ligger det nya bojar utlagda. Ekolodet går under två meter titt som tätt. Ibland hade vi en pråm framför oss och kunde köra Följa John, men de går alltid ett par knop fortare än vi och drar ifrån oss.

Men redan i det smala inloppet till marinan, under en bro, blev det kritiskt. Efter att ha plöjt igenom ett par lervallar i inloppet till marinan blev det alltså definitivt stopp.
”Du kan väl försöka bara en halvmeter till”, sa Odd, och med ett kraftigt gaspådrag kom vi faktiskt så långt att peket nådde fram och vi kunde ta oss iland med hjälp av stegen. Hur vi ska ta oss ut härifrån är en annan fråga. OM vi kommer ut igen, och inte blir fast här tills höstregnen kommer. Vi har ringt till övriga marinor i Budapest. I den ena är vattenståndet 85 cm, i den andra lovade de att djupet var tillräckligt, men vi vågade inte lita på det och riskera att irra omkring på Donau utan natthamn i mörker.
Dagens etapp blev den längsta hittills, 62 distans. Dessutom en 2-dag, alltså ingen mat. Naturupplevelsen och vädret höll humöret uppe. Det var en underbart vacker sträcka, alldeles innan gränsen till Ungern gör Donau en tvär knyck söderut och mäktiga bergsmassiv kryper nära. Breda sandstränder och sandbankar längs hela floden för tankarna till Thailand. Ju närmare vi kom Budapest, desto intensivare var badlivet.
Vi blev vänligt mottagna, fast hamnkaptenen hade gått hem. Den som hade försäkrat oss att djupet var tillräckligt visade sig vara en servitör på marinans restaurang. Den ende här som talar ett annat språk än ungerska.
Nu har vi tänt all tillgänglig belysning ombord och hoppas att ingen rammar oss under natten. Imorgon hittar vi säkert en lösning. Vad är detta annat än ett lyxproblem.

Stolpen till vänster i bild är pontonbryggans förankring, bryggan stiger eller sjunker längs med stolpen beroende på hur högt vattnet är. Just nu är bryggdäcket alltså så lågt att jag inte fick med toppen på stolpen i bilden.

Igår blåste det så hårt att vi inte kunde fortsätta från Wien. Vågorna gick höga på Donau, rena Islandsberg i västlig kuling. Det blev en fixardag med kylskåpsreparation (Odd), shopping (Katinka) och veterinärbesök för rabiesvaccination (Sigge).
I morse var vädret perfekt, och vi rutschade ännu en dagsetapp nerför en allt grundare Donau. Vi inser nu att strömmen inte nödvändigtvis saktar ner även om vattennivån sjunker. Djupfåran blir ju samtidigt smalare. Vid ett av dagens möten med en pråm hade vi ett vattendjup på 1.70 samtidigt som farten var uppe i tio knop.

Medan det pågår hinner man inte tänka så mycket, men på kvällen kommer katastroftänkandet. Vad händer om vi går på grund? Jag har just kollat upp pegeln, dvs vattenståndet vidare mot nästa hamn som är Komarno, och prognosen för imorgon är 174 cm… Det värsta är som sagt att det är så svårt att köra sakta. För att ha styrfart måste man åtminstone köra två knop fortare än strömmen. Det vill säga minst sex knop.
Natthamn i Bratislava är ”Dodo’s Marina”, en legendarisk kombinerad huspråm/restaurang längst in i en trång blindtarm en halvmil utanför centrum. Efter tilläggning cyklade vi in och tog en lemonad resp. öl på den hypermoderna och ändå mysiga strandpromenaden (tänk Lindholmen i Göteborg) och kände att vi inte behövde trava runt i ännu en medeltida stadskärna.
Morgondagens etapp är 100 km och en sluss, dags att släcka lampan.

Många bilder i kameran men inget wifi.

Alla donauseglare känner Ella på Dodo’s i Bratislava.

Till middag blev det stekt stör och langosh. Nattsömnen blev sådär. 

Från tåget, som går parallellt med Donau, såg vi steniga, sluttande stränder, parkerade pråmar och tomma hotellfartyg. Sedan mer än en månad har det inte kommit en droppe regn här, temperaturen har legat över +30C. På sina ställen är vattennivån i Donau ett par meter lägre än normalt. Fartygstrafiken är inställd ovanför Passau. Kryssningsfartygen ligger stilla och passagerarna bussas. Alla väntar på Regnet. ”Det räcker med två dagars regn för att vattnet ska stiga igen”, sa taxichauffören som körde oss de fyra milen från Passau till Schlögen. Han sa också att det inte har varit så lågt vatten på tolv år.

Grillröken låg tjock över pontonerna när vi kom släpande på vår packning, genomsvettiga i alldeles för varma reskläder. Klockan var åtta och det började bli tillräckligt svalt för att tänka på middag. Barn badade i det jolmiga, lerfärgade flodvattnet och män med havande magar vaggade halvnakna fram längs kajen för att ta ett glas öl i serveringen.
Ellem väntade på oss precis som vi lämnat henne, utom att hundra spindelvävar smetade längs benen när vi gick ombord och damm och frömjöl täckte däck och överbyggnad.
Nedanför Passau är vattendjupet bättre, vi ska nog kunna fortsätta härifrån åtminstone till Budapest utan problem.
Men först väntar ett par dagars packa upp, tvätta båt och komma i ordning.

Just nu hörs åska på avstånd, vinden tar plötsligt fart och parasoller blåser i vattnet. Kom vi med Regnet?

Planen är att komma till Svarta Havet i oktober. Det kan bli svårt eftersom det just nu knappt finns något vatten i Donau. Idag har jag fått rapporter från två olika håll om att det är kris för framkomligheten på grund av torka och lågvatten.

Några kilometer ovanför Rousse i Bulgarien är trafiken stoppad, vattenståndet ca 40 cm. Men enligt nestorn Pierre Verberght, ”Kartograf und Nautisch Advisor ”, han ritar varje år uppdaterade donaukartor för sjöfarten, bör vi utan problem klara oss åtminstone till Budapest. Jag har mailkontakt med honom efter att ha köpt hans kartböcker. I sitt senaste mail bad han mig att varje dag rapportera vår position till honom, så ska han ta reda på hur det ligger till med vattendjupet längs vår rutt. Han angav också två telefonnummer hem till sig som jag skulle ringa om vi behövde råd eller hjälp. Det ena var ”zu hause”, det andra, ett mobilnummer, var ”Tag – Nacht”! Jag har tumme med gamla farbröder, det är bara så.

Budapest är bara tio dagars resa från där båten är nu, i Schlögen i Österrike. Risken finns alltså att vi blir liggande i Budapest ett tag, tills det kommer regn. I september, trodde hafen meister på marinan i Rousse som jag också kontaktat…

Nu är i alla fall allt packat och klart, jag är båtklippt och kylskåpet tömt.

Undrar just vad de säger på Landvetter om det här bagaget?

Klippt för +34C.

”Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

Egentligen borde man cykla längs Donau. Särskilt Österrike verkar storsatsa på cykelturism, allting är tillrättalagt för turister på två hjul. Fina, asfalterade cykelvägar överallt, cyklister är välkomna på tåg och bussar och lockas med särskilda erbjudanden till Gasthaus och pensionat. Vi såg till och med en Bierradfahrt sponsrad av lokala bryggerier, dvs en särskild ölcykelled. Man kan plocka bara de bästa bitarna och åka med cykelbåt, det finns flera olika som erbjuder boende ombord medan man transporteras mellan de finaste cykellederna längs Donau. Det finns såklart vanliga passagerarfärjor också, som går på turlista längs med floden.

I väntan på postbussen som skulle ta oss till tåget i Passau såg vi hur två hotellpråmar släppte iväg dagens cyklister. En del var nerlastade med egen utrustning, ryggsäckar och sovsäckar och tält. Andra hade lånecyklar med reseföretagets logotype på sadelväskorna. De flesta var klädda i den senaste outfiten a la Tour de France, även hjälmar. Många var gamla. Väldigt gamla med tanke på cykelsemester, dvs 70+ och kanske äldre ändå. Alla skulle med den lilla färjan som fick köra i skytteltrafik över till andra sidan Donau. Kolla körtekniken när man ska ta sig tvärs mot fyra knops ström!
Postbussen som var en liten minibuss gick inte raka vägen. Vi åkte på smala serpentinvägar genom små samhällen högt, högt upp, ”kostenlos sightseeing!” som chauffören glatt meddelade. Framme i Passau erbjöd hon oss att ha bagaget kvar i bussen två timmar tills hon skulle köra tillbaka, så vi slapp kånka på hundbur och jätteväska i väntan på tåget.
I Frankfurt upptäckte vi att det billiga Comfort Hotel vi bokat nära flygplatsen har marockansk ägare och profil, till middag blir det Meze med hummus, falafel med mera.
Att resa är att bli överraskad – hela tiden.

PS Jag plockade på mig två tjocka broschyrer om cykelvägen mellan Passau och Bratislava på Turistbyrån i Passau. Där står allt som är värt att veta om boende, sevärdheter, cykelpaket osv. Hör av dig om du är intresserad!

Ganska ofta möter man helt vanliga vardagsmänniskor klädda i lederhosen eller något som liknar folkdräkt. Så här fin skulle jag också kunna tänka mig att vara en dag på stan, ser bekvämt ut också.

Otippat hotellrum…

Otippad avslutningsmiddag.

Vi tog tåget in till Passau idag igen, för att lyssna på lunchkonserten i Sankt Stefansdomen. Världens största kyrkoorgel, den ville vi inte missa. Dekorationerna inne i barockkyrkan är dessutom så överdådiga att man blir helt mållös, det finns inte ord. Hur gick det till att skapa allt detta? Och hur skulle konstnärerna ha överlevt utan kyrkan? Inget ont som inte har något gott med sig.
Adagio av Charles-Marie Widor kändes i hela kroppen och fick tårarna att rinna. Har aldrig hört talas om kompositören, måste ladda ner på Spotify. Det var fler än jag som njöt, hela kyrkan applåderade, enda gången under orgelkonserten som dessutom innehöll både Mozart (menlös Andante cantabile) och tråkmånsen Bach.
Det enorma kyrkorummet var fyllt av åhörare, de dagliga orgelkonserterna är förstås en turistattraktion, en given programpunkt för alla flodkryssare. Massor av japaner.
Vi lugnade känslostormarna med öl, Silvaner och balkanlunch på en uteservering med utsikt över Donau, och såg Tara och Naima flyta förbi. Köpte glass på väg till tåget.

Tillbaka i Vilshafen badade vi från båten i hamnbassängens grumliga Donauvatten. Det gick inte att låta bli, det var över 30c i skuggan, och förresten ser man fullt av småfisk, så himla smutsigt kan det inte vara. Och vi duschade efteråt på badbryggan i aktern . Sen satte vi oss på en ny uteservering, den här gången vid det lilla sportflygfältet som ligger vid hamnen. Odd drack en liter öl, jag en liter apfelscholle. Nu har vi just grillat. Imorgon väntar sista etappen. Hur kan två månader gå så fort?

Donau med alla sina tillflöden.

Överväldigande både för örat och ögat.

Badpojke.