Farmor svarar på fråga nr 66.
Vilka kommentarer ni skrev på den här frågan, jag blev nästan mållös! 🙂 Det är så roligt att träffa rätt på en fråga, att hitta något som berör. Jag kan aldrig veta i förväg hur en fråga blir mottagen. Det är nog säkert så att många tänker ut svar för sig själva, utan att skriva någon kommentar. Jag hoppas det, det är en av de saker som driver mig!
Bloggen och skrivandet är just nu starka drivkrafter i mitt liv. Kanske för att det är något nytt. Jag gillar att starta nya saker, det har jag lärt mig om mig själv! Förra helgen berättade jag för store L om författarkursen jag ska resa på. Han skrattade och sa: ”Nu är du på gång in i din tredje karriär morsan, du hittar på något nytt vart tionde år ungefär!”
Först ville jag protestera, nej, nej, jag älskar mitt företag och allt som hör ihop med det, mina arbetskamrater, alla kontakter det för med sig och allt nytt man lär sig hela tiden. Jag är inte alls färdig med det, jag har ju hur många idéer som helst om utveckling av nya produkter och metoder för bebisavtryck!
Men sen insåg jag att han hade rätt. LifeStone tuffar på, jag behöver inte vara motor hela tiden. Mitt företag står på egna ben, personalen driver så bra själva och kunderna blir bara fler och fler. Min passion behövs inte alls till 110 % längre. Dags att tänka efter vad jag skall göra av den resten av mitt liv. En älskare är inte aktuellt!
Har jag tid med en ”karriär” till, jag fyller ju 60 i vår? Det kan ingen veta. Men jag vet att jag vill skriva. Jag vill lära mig skriva på riktigt. Att skriva uppsats var det jag älskade mest att göra när jag var 10 år. När man är 10 år är man som närmast sig själv. Man ser inga begränsningar och man är i kontakt med sitt innersta. Sen anfaller hormonerna och vill det sig illa blir man aldrig lika säker på vad man vill igen.
Om jag inte börjar blir det garanterat ingenting. Den som inte vågar ta första steget riskerar att bli stående väldigt länge på ett ben…
Att ha barn på landet.
Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.
Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.
Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.
Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?
Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.
Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.
Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.
