Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.

Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.

Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.

Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).

Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.

Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!

Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.

Från tåget, som går parallellt med Donau, såg vi steniga, sluttande stränder, parkerade pråmar och tomma hotellfartyg. Sedan mer än en månad har det inte kommit en droppe regn här, temperaturen har legat över +30C. På sina ställen är vattennivån i Donau ett par meter lägre än normalt. Fartygstrafiken är inställd ovanför Passau. Kryssningsfartygen ligger stilla och passagerarna bussas. Alla väntar på Regnet. ”Det räcker med två dagars regn för att vattnet ska stiga igen”, sa taxichauffören som körde oss de fyra milen från Passau till Schlögen. Han sa också att det inte har varit så lågt vatten på tolv år.

Grillröken låg tjock över pontonerna när vi kom släpande på vår packning, genomsvettiga i alldeles för varma reskläder. Klockan var åtta och det började bli tillräckligt svalt för att tänka på middag. Barn badade i det jolmiga, lerfärgade flodvattnet och män med havande magar vaggade halvnakna fram längs kajen för att ta ett glas öl i serveringen.
Ellem väntade på oss precis som vi lämnat henne, utom att hundra spindelvävar smetade längs benen när vi gick ombord och damm och frömjöl täckte däck och överbyggnad.
Nedanför Passau är vattendjupet bättre, vi ska nog kunna fortsätta härifrån åtminstone till Budapest utan problem.
Men först väntar ett par dagars packa upp, tvätta båt och komma i ordning.

Just nu hörs åska på avstånd, vinden tar plötsligt fart och parasoller blåser i vattnet. Kom vi med Regnet?

Det skulle inte bli så mycket packning den här vändan trodde jag. Det mesta finns ju redan i båten. (Två extra ukuleles till exempel.)

Nu blir det i alla fall en jättelik väska + hundbur + kartong med böcker. Plus handbagaget: systemkameran och ryggsäcken sprickfärdig av laptop, tre paddor, mobiler, läsplatta och diverse elektronik som jag vägrar anförtro åt bagagebandet.

Ändå måste jag alltså släppa kontrollen över ett lass dyrgripar. Guideböcker, kartböcker och sjökort.

Vi flyger direkt Göteborg – Frankfurt och fortsätter till marinan i Österrike med tåg och bil. För Sigges skull. Vad gör man inte för sin skeppshund?

”Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

I morse väcktes vi av mullrande åska och slagregn. Skulle det gå att ta sig vidare till Regensburg? Tyska väderprognosen lovade regn hela dagen, mer eller mindre ihållande. Hela veckan likadant förresten.  Lika negativ som hamnkaptenen, enligt honom var allting omöjligt. Segelbåtar passade inte på Donau, vi skulle få svårt att hitta hamnar, vi skulle gå på grund osv osv.
Vid lunch drog regnet bort, vi tankade diesel (åh så skönt att slippa se nålen inne på det röda) och gav oss av. Efter två slussar och fyra timmar var vi i Marina Regensburg, där S/Y Tara, S/Y Naima och Christina redan låg sedan en dag. Besättningarna var inne i stan, vi skulle komma efter och träffas på en restaurang.
Marina Regensburg är ett litet och nedgånget ställe utan någon som bryr sig. Vi har el via en förlängningssladd som dragits ut från det fallfärdiga klubbhuset där hamnkaptenen sitter och spelar poker. Han hade knappt tid att ta emot hamnavgiften, Odd fick lägga pengarna på spelbordet. Någon annan visade hur man låser upp grinden till området genom att sticka in handen genom en springa på utsidan.
Vi vågade inte fråga efter dusch och toalett. Än mindre wifi.
Regensburg ligger ett par kilometer bort och är en vacker och urgammal stad som inte förstördes under kriget, här fanns inga industrier att bomba. Ikväll åt vi middag i ett hus som var byggt på medeltiden, det svindlar när man försöker förstå hur många generationer som stirrat upp i samma takbjälkar som jag. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så att man blir på humör att gå på upptäcksfärd och ta lite fina bilder.
Nu har vi kanske träffat Christiane, Hubert, Michael och Gina för sista gången. De drar vidare för att hinna till Grekland. Vi har två natthamnar kvar på Donau innan Schlögen i Österrike, där vi hoppas kunna parkera Ellem över sommaren.

Parkerad för gott.

Vi har haft sån tur idag (fast turen måste man bjuda in). Klockan sex ringde klockan. Sen låg vi kvar i hamnen och väntade ut alla hotellpråmar som var på väg till första slussen. Dem ville vi undvika. Jättelånga och hänsynslösa. Efter två timmar var morgonrusningen in till Nürnberg förbi. Hotellvidundren lade sig vid kaj under dagen, det kunde vi höra på konversationen över radion. Vi kunde gå in ensamma i den första slussen som bara var på sju meter. Efter Nurnberg började mördaretappen med fyra stycken 24meterslussar uppåt, högst i Europa. Som nästan knäckte våra tyska föråkare eftersom de inte kunde använda flytpollarna.
Vi fick vänta länge nedanför den första slussen innan det kom en pråm vi kunde slå följe med. (Man kan inte hoppas på att slussoperatören två gånger ska flytta på drygt femtiotusen kubikmeter vatten bara för en fritidsbåt.) Den blev vårt sällskap hela dagen. Den gick påfrestande långsamt, vi kom inte i hamn förrän kl 21.30. Men den var bara hundra meter lång och väldigt snäll, la sig långt fram så att vi kunde använda TVÅ flytpollare, en i fören och en i aktern. Båda linorna gick till vinscharna som låstes, vi behövde inte röra ett finger medan båten steg uppåt. (Jag ska skriva ett särskilt inlägg om detta senare, för slussintresserade.)
Inga flytpollare i vår ände av kammaren var ur funktion. Däremot i andra änden. Vi frågade på radion innan vi gick in för att ha tid att ändra linorna om det skulle behövas.
Jag förstår verkligen att Michael kallade det för Mördaretappen i sin blogg . Vattnet släpps på underifrån och kommer särskilt de första tio höjdmetrarna forsande i häftiga pulser från sidan i skummande strömvirvlar, oerhört snabbt och kraftigt. Det måste vara omöjligt att hålla båten intill slussväggen och samtidigt hinna flytta uppåt på de fasta väggpollarna om man bara litar till handkraft. Utan flytpollarna måste det vara ett helvete. Om man slussar ihop med en pråm blir det bara två flytpollare över längst bak, och de räcker bara till en fritidsbåt, de sitter så tätt. Är man två båtar är det alltså en klok taktik att den ena står över och väntar på nästa pråm. Fast vi sa kaxigt till varann: Vi hade klarat det ändå. Med vår winschteknik och knepet med tampen mellan mittknapen och stegen. Även om det hade varit väldigt jobbigt.

Dagens facit: sju slussar och trettiofyra distans på tolv timmar i trettio graders värme. Vi duschade frekvent i sittbrunnen för att inte koka över. Nu har vi passerat högsta kanalpunkten i Europa 406 meter, från och med nu bär det neråt.

Sedan ett par timmar ligger vi i den lilla klubbhamnen dit vi kom i halvmörker. Hafenmeister välkomnade oss med höga visslingar på bryggan, förtjust och glad i hatten. Vi var väntade, tack vare besättningarna på Naima och Tara för två dagar sedan. Champagnen är redan urdrucken. Imorgon blir det sovmorgon.

Stadigt förtöjda i både för och akter i flytpollare som stiger med oss 24 meter uppåt. 

Porten till Mordor stängs…

Sista uppåtslussen i Hilpotstein – inga fler uppåtslussar någonsin?

Monumentet som visar vattendelaren i Europa. På andra sidan rinner alla floder och bäckar till Svarta Havet.

Morgonpromenaden i Bamberg med Sigge råkade hamna mitt i en katolsk procession. Vi hade missat en viktig tysk helgdag. Affärer och skolor är stängda, husen är prydda med flaggor och krucifix och alla som inte går i processionen står och tittar på den. Som chalmerskortegen fast väldigt allvarligt och högtidligt. Så långt från vår svenska, ljumma religiositet. Vi kände plötsligt att vi var väldigt långt hemifrån.
Idag var en dag när vi behövde goda makter på vår sida. Slussarna är höga nu, arton meter, och efter Bamberg bygger de på en helt annan princip. Vattnet släpps in genom smala tunnlar underifrån, längs långsidorna. Det sprutar upp som jetstrålar längs slussväggen och trycker ut båten med våldsam kraft. Om man inte lyckas hålla båten kloss an mot slussväggen medan man stiger uppåt är man illa ute, då når man inte nästa pollare när det är dags att flytta upp linorna, och man orkar inte dra in båten, inte ens med vinschen.
Våra tyska vänner, som ligger ett par natthamnar före oss nu, rapporterade på sin blogg om hur de i första slussen tappade taget, svängde ut med fören och kraschade med aktern in i slussväggen.
Den informationen fick oss att modifiera vår slussteknik så att tre linor höll båten på plats. Ett rep från mittknapen till stegen i slussväggen höll in båten under uppflyttning av linorna. En lina vardera från fören och aktern lades över pollaren och drogs som vanligt till vinscharna. Jag skötte vinscharna och Odd flyttandet. Båda hade båtshake och slusskrok i beredskap. Svetten rann och hjärtat hamrade, det går fort uppåt och det hänger på sekunderna och att jag lossar rätt lina om Odd ska hinna flytta och båten ligga kvar på plats. Det råkar vara olika färg på linorna, vilket är perfekt.
Sex slussar har vi klarat av idag och allt har gått bra. Lite kanske det hjälpte att jag vädjade i radion varje gång (Jag talar alltså inte tyska, det är Odds uppgift. Men jag tror att i det här fallet funkar en kvinnas ängsliga röst bäst.): ”Bitte langsam abfyllen!” Samt att jag tackade efteråt. ”Vielen dank, das var sehr ruhig und sicher!” Oftast fick jag en mullrande och vänlig harang till svar som jag alltså inte förstod ett ord av.
Nu ligger vi en halvmil utanför Nürnberg och pustar ut. Orkar man bry sig om nya sevärdheter imorgon? Ta bussen in till stan? Tveksamt. Odd läser högt ur Lars Hässlers bok om allt som finns att se, det mesta verkar handla om kriget och Hitler. Nja, tror inte det. Odd får nog åka in ensam i så fall, medan jag tvättar lakan och tar det lugnt.

Souvenir från Bamberg. Både blommorna och vasen.

Ikväll skulle vi egentligen varit någon helt annanstans. Men slussen Harrbach hängde upp sig och försenade oss tre timmar. Lyckligtvis låg vi och väntade utanför själva slussen, vi hörde vad som hänt genom konversationen i radion mellan den instängda pråmen och slussoperatören.  När det fungerade igen var klockan sex, dagens färdplan överspelad och det var högst oklart hur vi skulle hitta någon natthamn.
Det är nämligen jättesvårt att stanna längs Main. Alla bryggor och stadskajer som finns är avspärrade och Verboten och avsedda för hotellfartyg och turbåtar. Vanliga båtturister är tydligen inte tillräckligt lönsamma. Därför är man hänvisad till privata båtklubbar utanför städerna som hyr ut gästplatser. Men de flesta sådana klubbhamnar är för grunda för oss, fast Ellems köl bara är 1,50 djup. Jag är tvungen att lägga upp dagsrutterna efter var det finns en tillräckligt djup gästhamn, och sedan ringer vi dit på morgonen och talar om att vi kommer.
Vad gör man om man inte hinner fram innan det blir mörkt? Första alternativet är att förtöja på baksidan av piren som för det mesta finns före slussen. Om det är tillräckligt djupt där. Andra möjligheten är att försöka hitta någonstans att ankra. Inte lätt här där Main är ganska smal. Det finns inga lugna vikar, bara en smal remsa kvar mellan farleden och den steniga strandkanten. Nattpråmarna vräker sig fram som godståg på vattenvägen och river upp enorma svall.
Men under över alla under, mitt i Karlstadt fanns en pytteliten flytbrygga avsedd för gästbåtar. Den var ledig, och den räckte precis till oss.
”Tänk så många såna här sagostäder vi bara susar förbi”, sa Odd när vi gick kvällspromenad genom Karlstadt, Bayerns Visby. Vi hade förtöjt precis utanför ringmuren, innanför den trängdes korsvirkeshusen och mumlade fortfarande uteserveringar och bierstuben. Folk hälsade guten abend när vi möttes. På höjden ovanför staden svävade den fasadbelysta borgruinen  Karlsburg. Vi avslutade dagen på en bierstube. Sigge fick självklart ligga under bordet. Han var inte den ende med fyra ben i lokalen. Här i Tyskland är vi hundvänner, sa hovmästaren.

Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.

Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.

WolfRose 135 meter! Hurra!

Slussning med tid över att fota.

Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.

Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?

Klockan är tio och vi står stadigt för natten i leran i den lilla gästhamnen i Bayern. Två meter djupt lovade både guideboken och campingägaren, men tro och hopp har inte mycket att sätta emot enochfemtio meter blyköl. Vi kom i alla fall tillräckligt nära för att ta oss iland. Här är så idylliskt att det är svårt att beskriva. Alldeles tyst, utom det lilla sällskapet som nattfiskar en bit bort, och pratar och skrattar. Det är högteknologiskt metande, det låter och blinkar blått ljus när det nappar. Odd har varit där och umgåtts en stund. Han tror att de fiskar karp, de agnar med levande småfisk och levande mask. Kvällen är mörk, utan måne, och helt stilla, jag sitter i sittbrunnen med ett ljus tänt på bordet. Vi har grillat och duschat och delat på en flaska rött från Wiesbaden. Näktergalen kuttrar och visslar. Bättre kan det knappast bli.
Vi kom inte iväg från Swanheim förrän halv ett på grund av allt fix med masten, plus att varvet inte accepterade kreditkort, vilket betydde en lång cykelutflykt för att hitta en bankomat.
Frankfurt susade vi rakt igenom, där hade man lätt kunnat stanna ett par dagar. Men ingen av oss hade någon lust.
Strömmen på Main är konstigt nog mycket svagare idag, vi har kunnat hålla över fem knop hela tiden. Pråmtrafiken är väldigt gles jämfört med Rhen. I alla fyra slussarna idag var vi ensamma, vi hade sån tur att vi oftast kom när en pråm just gick ut, och därför kunde köra rakt in. Slussarna är stora, 300 m långa, och egentligen kan man inte hoppas på att bli slussad som ensam fritidsbåt. Man får räkna med att ligga och vänta, kanske i timmar, på att det ska komma en pråm. Ellem är liten som en mygga där inne. Men själva slussningen är den lugnaste hittills, och höjden är bara ca fyra meter.

Vi ligger stadigt.

Ny utsikt från förarplatsen.

Frankfurt. Europeiska centralbanken till vänster och Babels torn till höger (enligt Odd)