Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

När hände detta? Det var ju igår hon föddes? Den minsta lilla larven har blivit en dam med bestämd vilja, en som absolut inte vill sitta i mormors knä utan måste STÅ UPP hela tiden.

29/365 foton 2014. Tema: Gosig

Näst yngsta barnbarnet har blivit en fullblodsmobbare. Bara farmor får komma upp i hennes nya rum och titta, inte mormor. Jag drar mig förstås genast skuldmedveten tillbaka,  vi träffas ju så sällan, klart hon känner farmor mycket bättre. 🙁

”Du kan inte finna dig i ett sånt beteende”, säger Liv. ”Du får inte låta henne bestämma. Du skulle bara ha smajlat och gått upp i alla fall, sagt: men jag vill också titta.”

Hm. Och vem har uppfostrat henne en gång i tiden? Vad har hänt med mig sen dess?

30/365 foton 2014. Tema: Snygg.

Titta så förmögen jag blev tack vare framsynta placeringar i unga år!

Ny regnjacka från Helly Hansen och ny hatt. Samt nyklippt. Lille L är plötsligt en stor kille. Siffror och engelska är hans passion just nu, i alla fall när han och jag träffas.

”Farmor, vet du vad som är mest, tusen miljoner eller miljoners, biljoners goggle?”

”Ingen aning, hur mycket är goggle?”

”Det vet du väl, goggle är allt i hela världen!”

Hur liknar du din mormor och din farmor?

Vad ger mig livslust?

Just nu finns det bara ett svar: SOMMAR! Med allt vad det innebär av båtliv, barnbarn, krabbfiske, ljusa kvällar, sol och värme, blommor, grillmiddagar, uteliv. Ja, alltså att vara utomhus. Jag lever utomhus på sommaren. I min trädgård bland pioner och rosor, i mitt fina växthus eller bara ute i största allmänhet.

Under förra året tog jag enligt mitt fotoprogram Lightroom 304 bilder av lille L. Det låter väldigt lite, men å andra sidan är jag rätt kritisk när det gäller fotografier, jag raderar säkert 75% av alla jag tar.

Den här bilden är inte riktigt skarp, så det förvånar mig att den finns kvar. Men jag kunde väl inte motstå den där blicken. Spelevinkblicken.

I lördags när vi träffades för att äta födelsedagslunch för hans pappa i Göteborg sa han:

”Fammor, jag har saknat dig!”

Är det konstigt att man blir svag i knäna och smälter?

Det är klart att man kan fira utan mat.

Det har jag gjort idag. Tvillingarna, dvs mamma L och pappa L firades på 33-årsdagen med familjelunch på Café Cava på Olivedalsgatan. Vi blev 9 vuxna och 5 barn, och vi hade en jättemysig timme tillsammans med presentuppackning och allmänt kaos, som vanligt.
Jag sörplade på min pulversoppa, persika dagen till ära. Jag tror inte jag hade haft ett dugg roligare med lasagne eller pasta istället.

Efter lunchen målade några av oss keramik på  Pick’nPaint, som är ett riktigt roligt ställe, verkligen värt ett besök! Det går till så att man väljer bland färdiga, oglaserade keramiksaker som man målar med porslinsfärger. Efter två veckor kan man hämta sin färdigbrända keramik som nu är vackert glaserad.
Lille L hittade genast en döskalle bland alla valmöjligheter, flickorna valde glassstrutar och små keramikdjur. Kanske var lille L, snart 4, i yngsta laget. Han tröttnade rätt fort och beordrade mig att måla klart hans döskalle. Sen ville han i alla fall måla en glass också, och den fick farfar avsluta.

Efter tre timmar hade vi målat tio saker som lämnades kvar för att brännas i ”den magiska ugnen”. Om två veckor ska jag hämta ut mästerverken. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

Det vimlar av familjer med barn i alla åldrar här på vår lilla thailändska ö. Jag grips av en häftig avundsjuka. Varför reste inte vi på det sättet med barnen när de var små? Svaret är enkelt, vi hade inte råd. Och resandet var inte så utvecklat som nu.
Vi gjorde dessutom andra saker, odlade jordgubbar, bilade till England, åkte på skidsemester.

Vad är då mitt mål för i år med familjen? Mer tillsammans kan man nog sammanfatta det. Först och främst tänker jag förstås på det nya lilla barnbarnet som kommer snart, snart. Jag vill vara med så mycket som jag får.

Sen vill jag vara mer med småflickorna, åka mer båt och sova över i båten. Och i sommar ska jag vara en sån där mormor/farmor som är på stranden med barnbarnen och som har med sig saft och bullar och pannkakor.

Lille L:s mamma K ringde glädjestrålande och meddelade att han hade ritat en helt underbar huvudfoting. (Visserligen hade han ritat på en möbel i vardagsrummet, men det är ju ändå världsliga saker. Dessutom ritade han med skolkrita.)

Den föreställer Lille L i knät på sin mamma! 🙂 Ingen av figurerna ser ut att ha några armar, men å andra sidan är perspektivet helt fantastiskt.

K fotograferade med mobilen och skickade bilden till mig. Nu går jag ut i ateljen på LifeStone och beställer en avgjutning i silver av teckningen i miniatyr. Två förresten. En till K och en till mig. 

Den här berlocken är tillverkad från en teckning som jag sparat i byrålådan i nästan 30 år. Jag tyckte det var så speciellt med en glad huvudfoting. Mamma L ritade den när hon var 3 år. Snart är det Tinys tur att börja rita!

Annars är det ganska nedslående just nu att prata med lille L i telefon. Han säger i stort sett bara ”Hej farmor, hej då!” Jag försöker fråga intresserat men han har inte tid att lyssna.

Ja ja, tur att vi ses ganska ofta IRL 🙂

När glömmer du tid och rum?