Misströstan
Jag kommer aldrig att få någon ordning på min roman. Det är för många huvudkaraktärer, för många intriger, för många tidsplan. Jag gjorde misstaget att titta bakåt ikväll och ögna igenom rubrikerna på alla scener jag skrivit hittills. Det ska jag inte göra fler gånger innan utkastet är klart. Så mycket som inte hänger ihop, spretar, har stora luckor, leder bort från historien.
Det var dagens klagolåt.
För övrigt sitter jag framför brasan och smaskar cashewnötter med gott samvete eftersom det har varit zumba i skolan ikväll.
En annan rolig sak som hände var att en kvinna jag inte känner plötsligt talade om att hon läser min blogg!
Inget kunde ha förvånat mig mer. Fastän bloggen i teorin ju kan läsas av hur många som helst så lever jag i tron att det bara är några i familjen och en del vänner och kanske grannar som tittar in ibland. Odd, min man, läser t ex aldrig bloggen. (Om jag inte ställer till en scen och anklagar honom för att strunta i mina tankar. Då sträckläser han skuldmedvetet några dagar). Statistikfunktionen har jag inte kvar, och det kommer ju väldigt lite kommentarer. Så jag har dragit slutsatsen att mitt lilla Speakers Corner på nätet är ganska glest befolkat.
Det är helt OK för min del. Jag skriver för att jag inte kan låta bli, antingen nån läser eller inte.
Men det gör mig glad och lite blyg när någon ger sig tillkänna sådär. Undrar hur många ni är? Och vilka ni är?
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skrivhelg med författarcoach.
Den här helgen deltar jag i Ann Ljungbergs skrivhelg som ingår i hennes distanskurs Skrivarprat.
Idag har föreläsning och övningsuppgifter handlat om gestaltning. Jag har skrivit 2000 ord och samtidigt blivit klar med utkastet till två scener som redan var inplanerade i min romansynopsis.
Den ena uppgiften handlade om att gestalta att någon blir besviken. Den andra gick ut på att beskriva vad som händer när någon gör allt för att skydda en stor hemlighet i sitt liv. Jag är väldigt nöjd med att jag kunde integrera övningsuppgifterna i mitt manus. Det blev s a s inget skrivande ”i onödan” 🙂
Imorgon är ämnet ”Att skriva spännande”. Det ser jag verkligen fram emot. Kanske kan det hjälpa mig att lösa problemet med att få till en bra upplösning på min berättelse.
För övrigt ikväll har vi ätit rester och drömt om kanalsegling i vår nya båt.
Tänk att man kan segla till Svarta Havet via Berlin och Warszava!
12 m hög, 9,75 m lång, 1,50 m djupgående.
Om att komma igång. Och fortsätta.
Huset tomt igen, barn och barnbarn har rest tillbaka till stan, ösregn utanför fönstren och en söndag utan förpliktelser. NU ska jag skriva!
Inatt smög jag in till min säng vid tvåtiden, efter att – åter igen – ha fastnat i boken ”The Writer´s Journey – Mythic structure for writers” av Christopher Vogler. Ändå har jag bara hunnit till sidan 41. Men jag måste stanna upp hela tiden, stryka över med neonpennan och göra separata anteckningar om idéer jag får till mina karaktärer eller till handlingen i min roman.
Samma känsla av att ha öppnat dörren till vishetens kammare fick jag när jag läste Elisabeth Georges bok ”Write away!”. Men då blev jag nedslagen och lite skrivhämmad. Skulle jag nu bli tvungen att börja om? Nu när jag insåg hur jag borde ha gjort från början. När författarcoachen Ann Ljungberg i ett mail efterlyste frågor till sin spalt i tidningen Skriva kastade jag genast ner just den frågan till henne. Ska jag börja om och göra rätt från början? I det senaste numret svarar hon väldigt klokt, vill du veta vad måste du köpa tidningen 😉
Men nu sitter jag här alltså, i min underbara, trivsamma skrivarlya som är bara min. När jag skriver är dörren stängd. Likaså när det finns någon mer i huset än Odd och jag. Den har två skrivplatser, en med PC och stor skärm, den platsen använder jag när jag behöver tillgång till programmet Scrivener eller när jag jobbar med bilder i Lightroom. Jag har alltså slutligen fastnat för Scrivener efter att ha provat att skriva i Snowflake, Writers Café och Word. Slutredigeringen får kanske ändå göras i Word, eller också inte.
Den andra stolen står vid min morfars skrivbord med Ipaden. Där sitter jag ofta när jag behöver skriva, titta i böcker eller läsa i pärmar samtidigt. Sen mailar jag det jag har skrivit till min gmailadress och importerar dokumentet till Scrivener i huvuddatorn.
Om jag kommer igång att skriva direkt på morgonen, helst redan klockan sex, är det bara att slå sig ner vid tangentbordet, det är som om det då finns en öppen direktlänk mellan hjärnan och fingrarna.
Men om det är lite senare på dan måste jag först komma i stämning. Värma upp med ett blogginlägg, som det här till exempel. Plugga in hörlurarna med min favoritmusik, en feelgoodlista som jag har satt ihop med mina favoritartister. (Tidningen Skriva har förresten en egen lista på Spotify, ska kolla in den.)
När jag skriver på kvällen tänder jag alla doftljus och värmeljus. Då får dörren stå öppen, annars förvandlas skrivarlyan snabbt till en bastu. Sigge kommer in och lägger sig på sitt lammskinn vid mina fötter, och han går inte därifrån förrän jag stänger av datorn.
Att städa bland sina tankar.
Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.
Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln: så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.
Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.
Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan. Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.
Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv. ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”
Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.
Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.
Vem tror jag att jag är?
Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:
”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”
Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.
Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.
Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället. Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor. Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv. Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.
Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.
Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.
”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”
