Motvind & stiltje
Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.
– Posted using BlogPress from
my iPhone
Bästa författarrådet jag fått.
Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Förlagsfärdig!
Fem stora kuvert ska skickas med lantbrevbäraren imorgon, plus att två förlag som accepterar manus digitalt har fått mail.
De flesta förlagen skriver på sina hemsidor att de ger svar inom 2 – 3 månader. Så nu stålsätter jag mig inför att få fem refuseringsbrev. Lika bra att förutsätta det värsta.
En sak förstår jag inte. Hur kan man få 16 refuseringar, som jag läste på en författarblogg att någon fick. Sexton? Så många förlag som tar emot skönlitterära manus kan jag inte hitta. Om inget av mina sju utvalda vill ha mitt manus, så kan jag kanske krysta fram 2 – 3 små förlag till att uppvakta. Eller har jag drabbats av hybris redan (igen)?
En annan sak förstår jag inte heller. Hur kan jag ha missat så mycket när jag korrläst flera gånger? Upprepningar, upprepningar och omständliga meningar som sniglar sig fram och kan kortas till hälften. Hennes hit och hennes dit. Jag fick tvinga mig själv att sluta läsa medan skrivaren spottade ut sina tusentals sidor.
Just nu är det inte läge att ändra. Det får står ”gärna” två gånger i två meningar efter varann, nånting ska väl den där omtalade förlagsredaktören också ha att kommentera.
78/365 foton 2013. Tema: Chansning
