Dagen börjar i Sarreburg. Jag vaknar innan sju, smyger upp och iväg på ensampromenad längs Sarre. Den gamla borgruinen uppe på bergstoppen badar i morgonsol. Vattnet i floden har stigit och rinner oroväckande snabbt, undras hur många knop? Flera dagars regnande har höjt vattennivån och därmed ökar också strömmen.
Kylskåp och förråd är helt tömda, vi måste göra en expedition före frukost till närmaste affär vilket visar sig vara Liedl. Det är för långt från båtklubben så vi flyttar oss till en liten restaurangbrygga på motsatta stranden. Där hindrar oss en låst grind från att komma iland och det finns en skylt med en massa Halt! och Verboten! Odd ringer ett telefonnummer och det kommer en dam som vill ha femton Euro för att låsa upp och släppa iland oss. Till slut prutar hon till tio Euro och lovar att vi får ligga kvar några timmar.

Vi handlar, äter brunch och klättrar sedan upp till toppen av borgen. Den började byggas 960 efter Kristus. Mer vet jag inte om den. Den väcker den vanliga motviljan jag alltid får på sådana ställen, hur vackert och storartat det än är. Så mycket grymhet som krävts för att bygga och underhålla. Så många liv som slösats i krig och maktkamper.
Men utsikten där uppe är fantastisk. Vinodlingarna stupar brant som svarta slalompister. Hur gör man för att hålla sig kvar medan man sköter om vinstockarna? Använder arbetarna någon slags sele? Vi skulle störta handlöst utför berget om vi försökte ta ett enda steg ner i odlingen.
Efter lunch forsar vi nerför Saar, genom sista slussen och ut på Mosel. Så bred, så stor, så mycket medström! För att kunna göra en kontrollerad infart genom det lilla hålet till Triers Segelsällskap måste jag först susa förbi och sedan vända upp motströms.
Det tar tjugo minuter att cykla till Triers centrum. Trier är Tysklands äldsta stad och har tio världsarv. Jag känner stressen av dessa världsarv hela tiden vi cyklar runt i stadskärnan. Allt vi borde se men kommer att missa. Staden är så vacker, så full av lockande, bilfria torg, hisnande historia, spännande hus och smala gränder.

Men jag avskyr guidade turer, vill inte få tio världsarv serverade under två timmars rundvandring. Vill utforska långsamt, känna in historia och atmosfär på egen hand och helst utan plan. Titta, sitta, tänka.

Trier kommer att hamna på min lista över städer som jag vet att jag skulle kunna älska. Som Split, och Paris, och Sienna. Och Rom.

Bilder från Trier kommer. Här är först några från Sarreburg.

Sigge får lift i trapporna.

Ellem som en liten prick på floden.

Halvvägs uppe.

Hur kan man arbeta i den här planteringen?

Allra högst upp i tornet med flaggan var vi. Sigge också.

Första dagen i Tyskland och vi saknar redan Frankrike. Floden Saar ger oss någon knop extra fart med strömmen, men annars är den inte särskilt spännande. Inte heller vänligt inbjudande. Inga små byar med gästkajer, det är långt mellan möjligheterna att lägga till. Och där det finns en marina ligger den utanför stadskärnan.
Slussarna hittills är stora och moderna med flytpollare och VHF-anrop. Pråmarna är långa som ett helt Ikea och lastade med bergskedjor av stenkol.
Vi körde på i regnet så länge vi orkade för att komma fram till Mosel så snabbt som möjligt.
Den lilla båtklubben i Dillingen hade en enda plats kvar längst ut på sin gästbrygga. Jag gjorde en stor repa i fribordet vid tilläggningen, körde in i ett fult utstickande hörn. Så var den kvällen förstörd, i alla fall en stund.

Hej då Frankrike. Slussen till vänster, vattenfallet till höger.

Inte så kul att missa infarten till den här slussen. Vattenfallet inte utmärkt med någonting…

Tuppar gal, kossor råmar på avstånd och kyrkklockorna ringer varje kvart. Annars är det helt tyst och stilla i Lagarde hela söndagen. Några bybor på promenad kommer förbi och undrar vart vi ska och varifrån vi kommer. Vi jobbar som besatta för att bli klara med vaxning och polering. Inte blir det så spegelblankt som när vi stod inomhus med ställning och hade rätt sorts polertrissor. Men det får duga. Imorgon efter lunch vill vi ge oss av.

Vid femtiden börjar hyrbåtarna från Navig France återvända efter helgens äventyr. Upprymda och självsäkra rusar de motorerna, vänder och trixar och backar in på en ledig plats vid pontonen. Det ser ut som Båtarna på Liseberg fast i större skala. Varför hyrde aldrig vi kanalbåt i Frankrike när barnen var små? Vilka hinder hittade vi på för att låta bli?

Hamnen sedd från andra sidan kanalen.

Vilken avslutning på familjeutflykten, pojken i fören fick en fisk på kroken i hamnbassängen!

Det här kompisgänget med barn och gitarr möttes av en välkomstkommitte med levande reggaemusik. De största kanalbåtarna har fyra dubbelhytter. Alla båtar har toa, kök och gps och sänglinne ingår. Man behöver inga som helst tillstånd eller examen för att köra dem. Precis som på Liseberg!

Det skulle fungera som examensprov på en avancerad författarkurs: Du glider fram på en kanal genom det franska landskapet i april. Gestalta vad du ser. Det går inte. Det finns inte ord. Det går inte ens att fotografera. Skönheten vill vara fri och låter sig inte fångas på bild heller.

Jag blir poetisk och kastar ner några rader i anteckningsboken, glömmer styra, kör nästan upp i kanalbanken. Det gör inget, den är mjuk och vänlig. Fåglarna sjunger, gökarna gal. Sist vi var på väg genom Frankrike, i höstas, såg vi långa sträckor inte mycket mer än träden som kantar kanalerna. Ek, bok, lind, björk, valnöt.  Visserligen vackert men ibland också ganska enformigt. Vi undrade ofta vad som dolde sig där bakom ridåerna, gliporna avslöjade en dold värld av odlingslandskap och grönskande kullar.

Nu i april tar la France emot oss nästan naken. Allt vi inte fick se i höstas visar hon oss nu, oblygt och oskuldsfullt. Hon har nyss stigit upp, duschat och parfymerat sig. Nynnar förväntansfullt medan hon klär på sig sina vackraste underkläder. Negligé vet jag att det heter, det ordet lärde jag mig när jag tjuvläste mammas ”Angelique och piraten”. Vitsen med det ljuvliga plagget tycktes vara att det var genomskinligt och broderat med vackra spetsar.

Frankrikes negligé skimrar i vitt och rosa av blommande mirabeller och vildapel. Ändlösa hudfärgade kullar böljar i ås bortom ås, majsplantorna är ännu bara spirande små spret som knappt har fått en egen skugga än. Slån och hägg draperar sig i skira moln över kantiga skravelbranter. Björken försöker vara anständig och skyla över med ljusgrön spets men lyckas dåligt, kastanjens klibbiga rosetter och ekens svullna knoppar lämnar stora hål i broderiet.

Alldeles för snart var vi framme i Lagarde, på marinan Navig France. Här verkar vara en perfekt plats för att stanna några dagar för vårrustning och reparation. Paketen vi skickade från Sverige har kommit fram. Vi har redan hunnit byta motorolja och bli osams eftersom vi glömde äta lunch. Först var det för vackert på vägen och sen kom vi fram och ville göra för mycket med detsamma.

Men nu är grillen tänd på akterdäck, snart blir det middag. Ikväll ska vi skåla för min uckelärare Oa Gunnarsson som blev utsedd till Årets Orustbo 2014!

Kvart i sex låg vi utanför dagens tionde sluss och väntade på grönt ljus som inte kom. Det var bara att gilla läget och förtöja för natten vid kanalkanten. Som tur var kom vi ända in utan att gå på grund i leran. Vi är nu ca tre timmars gång från marinan Navig France i Lagarde där båten skall tas upp på land för reparation av propelleraxeln.
Idag har det blivit sommar. Vi passerar genom en kuliss av idylliskt jordbrukslandskap, tack vare att träden inte har spruckit ut ser man rakt igenom deras kronor, ut över blommande rapsfält och böljande kullar prickiga av vita kor. Jag kör barfota i shorts och linne och solskyddsfaktor trettio. Sexton distans har vi lagt bakom oss. På hela dagen har vi mött tre andra båtar, alla hyrbåtar från Navig France.
Eftersom vi insåg att det skulle bli kanalövernattning stannade vi och handlade middagsmat i en by. Slaktaren trugade på oss vita korvar, lantpate och kallrökt fläskfile som han påstod skulle hålla sig i kylen en månad.
Här finns nästan ingen mobiltäckning. Inga Wi-Fi-nätverk heller. Jag skriver blogginlägg varje dag i Pages på min Ipad och lägger in dem när vi hittar wifi igen.
Dagens internetstrul: Odd har monterat nya wifiantennen men vi lyckas inte få den att acceptera simkortet från Orange. ”No simcard inserted.” Suck. Sen läste vi i manualen att man måste ta bort simkortets Pin-kod innan det sätts på plats i antennen. Hurra, det hade vi missat. Men det hjälpte tyvärr inte. Jag stoppade in Sim-kortet i min gamla Iphone och försökte surfa. ”Du har inget mobilt Surfabonnemang” Det har jag ju visst! Dubbelsuck, nu får jag stå i kö ännu en timme i Oranges butik och vänta på att nån gammal farbror ska välja färg på sin nya mobil.
Vi låter dessa små bekymmer breda ut sig, i förhoppningen att inga större ska få plats. Jag nyper mig i armen där jag sitter med levande ljus, näktergal och vitt vin. (Bilder kommer när vi får tillgång till landström, så att jag kan föra över dem från minneskortet till datorn.)

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.

Vi vaknade före sju, en pråm skulle passera ”vår” sluss på väg uppåt, och vi måste vakta förtöjningarna. Sen ville slussvakten att vi skulle starta neråt direkt, fast det var en timme före normal slussöppning. Så vi startade hals över huvud utan varken frukost eller tandborstning.

Har man väl börjat slussa är det svårt att ta paus. Slussarna öppnas med automatik, så fort man går ur en sluss ser man de röda ljusen på nästa, och lagom när man kommer dit är ljuset grönt och slussporten öppen. Om man av någon anledning uteblir går hela systemet i baklås. Slussen stängs efter en kvart eller så och man kommer inte in igen utan får ringa efter hjälp. Inne i slussen styr man själv när portarna ska stängas och vattnet släppas ut så att man sjunker neråt. Ungefär tre meter i varje sluss.
När vi klarat av tretton slussar orkade vi inte mer utan mat. Så vi la till vid kanalkanten strax före sluss nr 20 och lagade brunch. Slussporten stängde men vi brydde oss inte.
Plötsligt dök det upp en liten Karlssonpåtaketfigur ur buskarna. Han höll två jättelika salladshuvuden och en tjock bukett persilja i händerna, och undrade om vi ville ha. Vi kanske ville ha rädisor också? En euro kostade alltsammans. Jag betalade förstås och han fortsatte att prata om alla grönsaker han kunde erbjuda. Morötter kanske? ”Följ med till min trädgård!” sa han till mig, och till Odd:” Var inte orolig, hon är i säkerhet.” Han presenterade sig som Michel. Just där vi förtöjt brukade han sälja grönsaker till kanalfarare. Men nu var säsongen slut och alla turister borta.

Bakom träden fanns hans odlingar, och där saknades inget. Han gav sig inte förrän jag tackade ja till det mesta. Betala kom inte på fråga. ”Men vi har inte plats i båten,” försökte jag. ”Je comprends, stackars er”, sa Michel medlidsamt. ”Båten är för liten.”

Nu ligger vi vid stadskajen i Rethel, proppmätta efter världens godaste soppa. Här kommer receptet:

Michels korvsoppa Ardennes

En liter oxbuljong.
Drygt en liter hackade grönsaker: purjolök, kålrabbi, morötter, vitkål. Koka mjukt i buljongen. Tillsätt tre sorters korv, tex två små Boudin blanc (vit korv), en liten bit blodkorv, två franska örtkorvar (färska, inte rökta). Riv en stor potatis ber i soppan. När korvarna är genomkokta tillsätts en stor näve hackad persilja plus hackad gräslök.
Servera med en matsked créme fraiche i varje soppskål.

Vi kom iväg kl tio och puttrade två timmar genom sömnig, solig, lantlig djungel. Vi såg inte en människa, inte en båt på hela tiden, inte så mycket landsbygd heller eftersom kanalkanterna var så igenbuskade. Solen sken och grönskan doftade. Vi turades om att köra och slappa på fördäck. Klockan tolv kom vi fram till den helt öde lilla staden Le Chesne. Sista chansen att handla innan slusstrappan på 23 slussar som tar minst sju timmar. Men vi fick vackert vänta tills siestan var slut klockan tre och byns enda affär öppnade igen.

Det enda som var öppet var boulangeriet och en restaurang som faktiskt var nästan fullsatt av lokalbefolkning. Dagens trerätters lunch serverades. Det fanns två alternativ till huvudrätt, och det var helt omöjligt att förstå vad det var. Tripes frites? Servitrisen skakade på huvudet och sa att främlingar inte brukade gilla det. ”L’etrangers n’aime pas tripes frites”. Jag gick runt och kollade på folks tallrikar men blev inte klokare, fast alla försökte förklara. Ingen kunde engelska, det börjar man vänja sig vid.
Vi beställde tripes frites. Grisfötter med pommes frites. Men de andra rätterna var goda. När servitrisen frågade vad vi tyckte om klövarna svarade jag: Comme si, comme ca och kände mig väldigt nöjd.

När vi kom tillbaka till båten hade vi fått sällskap av svenska Albertina, en Albin 25 på långfärd med Christina och Örjan. Man måste alltså inte alls ha en särskilt stor båt för att uppleva Europas kanaler.
Nu slussar vi neråt. Kvart i sex blev det rött ljus i Eclus no 9. Vi ligger alldeles framme vid slussportarna med aktertampen fastsatt i en löjlig liten krok i grässvålen. Som att förtöja i en stoppnål. Fast vi står stadigt fast i leran. Här är landskapet kulligt, öppet och böljande, som jag föreställer mig alperna. Massor av vita kor överallt, i kanalen simmar skygga änder som inte alls fattar varför man kastar torrt bröd på dem.
Vår nya Cobb grill är fantastisk. Tänk att kunna grilla på akterdäck utan att det känns det minsta farligt. Och hela måltiden blir klar samtidigt. Runt glödkorgen lägger vi rotfrukter och grönsaker inpackade i folie. På plattan ovanför glödkorgen grillas korvar, biffar eller kyckling.

Det var lite darrigt att ge sig av efter två månaders uppehåll. I första slussen fick jag hjärnsläpp och körde bogpropellern åt fel håll. Vi gick rakt in i slussväggen med bra fart. Fendrar och fenderbräda tog värsta smällen men relingslisten av gummi hoppade ändå av. Den gick lätt att få på plats igen, som tur var. Efter detta blev jag plötsligt kolugn. Det kändes som att nu hade det värsta hänt, nu hade jag full kontroll.
Sen tuffade vi på uppför Meuse och kom, efter ytterligare några slussar, in på väldigt mycket smalare Canal des Ardennes. Här gick det inte att väja för flytande sargassoöar, och plötsligt började hela durken vibrera och motorn låta konstigt. Något hade fastnat i propellern. Men – eftersom Odd har monterat en ropecutter på propelleraxeln var det snabbt fixat. Friläge, kraftigt backslag och det som satt fast var mixat i småbitar. (Det är andra gången vi är tacksamma för ropecuttern. Första gången körde vi in i något lömskt snärjande utanför Marstrand.)
Det flyter väldigt mycket gräs, vass, rötter och grenar i kanalen, och inne i slussarna är det som en matta av vissna vegetabilier på ytan. Inne i en sluss före en tunnel genom berget, slutade bogpropellern att fungera. Något hade fastnat i den. Jag fick klara mig utan, hela vägen genom tunneln och fram till natthamnen två slussar längre bort.
Odd hade badförbud eftersom han skar sig illa i ett finger igår. Borde ha fått minst ett stygn, men han hade redan fått en överdos av fransk sjukvård. Alltså måste jag ge mig ner i vattnet för att rensa bort skräpet i bogpropellern. Det var riktigt skönt, inte alls så läbbigt som jag trott. Kanalvattnet här kanske inte är så smutsigt ändå? Det luktar inte illa, inte som i Holland.
Hamnkaptenskan Benedicte i Pont a Bar, där vi tankade diesel, tipsade oss om naturhamnen i La Cassini och det är verkligen en pastoral idyll vi har förtöjt i för natten. Här finns en liten kaj, så att vi kom (nästan) ända in till kanten.  Hönsen strosar i kanalkanten, några tjudrade getter betar en bit bort i slussvaktarens trädgård och det är fullkomligt fridfullt, precis som i en reklambroschyr för kanalfärd. Sigge kan få springa lös och hoppar glatt fram och tillbaka mellan båten och land, håller sig på respektfullt avstånd från getterna.

Odd i första slussen efter Charleville-Mezieres

Här är vi!

Men matte, vad håller du på med?