Som om jag just lagt mig på golvet ovanpå mitt 5000-bitars Ravensburgpussel och gjort en snöängel. Jag blev tvungen att stryka fem kapitel i manus där Antagonisten avslöjas onödigt tidigt. Det är inget fel på innehållet eller språket, det är bara för mycket, på fel plats. Jag njöt av att skriva de här kapitlen, minns att jag kände den där magiska skrivlusten som får en att gå in i trans, missa middagen och glömma gå ut med hunden. Nu uppstår ett stort tomrum mitt i intrigen.

Men jag lägger ändå kapitlen i Scriveners papperskorg. Skriver ett nytt dokument före kapitel 1 med tankar på hur jag vill förändra intrigen. Jag ska se över dialogerna och fördjupa ett par personporträtt. Lägga till några nya hinder och konflikter.

Det känns inte riktigt bra, en del av mig vill inte alls, gillar de där kapitlen. Räddningen blir Feng Shui i två steg. Jag kastar inte bort genast. Istället lägger jag det utsorterade i en låda i källaren så länge, dvs  i en mapp efter Epilogen med rubriken Borttagna kapitel.

Igår läste jag ut Fred Vargas Mannen som vände utsidan in och blev så inspirerad. Det finns fyra böcker till av samma författare översatta till svenska. Jag har beställt allihop på Bokbörsen.

Andra glädjeämnen idag på Alla hjärtans dag. Jag börjar bli frisk från en enveten förkylning som däckat mig i två veckor.  Min älskade kamera är tillbaka från reparation – som ny! Bländaren fungerar igen, lagom till att trädgården börjar vakna. Julrosorna och persiljan är de första som återuppstår ifrån de döda.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Den 12e september 2011 beskrev jag under rubriken ”En magisk lördag” hur jag börjat skriva min första roman. Jag är så glad att jag vågade skriva om det i bloggen, fast det inte fanns någonting som garanterade att det skulle gå vägen. Det var verkligen att utmana mig själv, sticka ut huvudet och göra mig märkvärdig.

Därför måste jag nu berätta om hur nummer två börjar ta plats i medvetandet. Det finns en idé, men ännu ingen handling. Det finns några huvudkaraktärer. Det finns en konflikt. Det finns en koppling till den första romanen. Det finns en miljö, eller rättare sagt flera, som jag känner mycket väl. Det finns ännu ingen titel.

Jag litar på att intrigen infinner sig när jag vet mer om karaktärerna. Så fungerade det med den första romanen. Den skrev sig själv när jag fördjupade mig i människorna den handlade om. Den skrev sig själv så till den grad att jag blev tvungen att stryka hundratals sidor. Stickspår och bifigurer som kanske kan återanvändas i vissa fall, vi får se.

I eftermiddag var jag på Bohusläns Museum i Uddevalla. Det är ett underbart ställe, känslan av mossigt gammalt museum är långt borta. Det är vackert, rörande och inspirerande att strosa omkring därinne, och man blir hela tiden överraskad av nya, kreativa och fantasifulla ”rum”. Jag kom hem med ännu mer rastlöshet i kroppen, en affisch med Bohuslänska kustfåglar och en bok om historiska kriminalfall i Bohuslän. Samt inspiration till en ny huvudkaraktär. Jag har inte hittat på henne själv. Hon finns i original på Thielska galleriet.

Jag har tyvärr inte ens själv hittat på idén att välja henne till huvudperson i en roman. Den idén är redan mästerligt utvecklad i boken ”Flicka med pärlörhänge”.

Men det skäms jag inte för, man får låna en bra idé bara man använder den på sitt eget sätt.

Kommer det att ta 2,5 år att bli färdig den här gången också? Hoppas inte. Något måste jag väl ha lärt mig om skrivandets teknik? Men jag vet inte, just nu känns det precis lika trevande och osäkert som det gjorde då i maj 2011. Och spännande. Vart ska berättelsen ta vägen med mig?

18/365 foton. Tema: Hatt

19/365 foton. Tema: Tonåring

17/365 foton. Tema: Historia

Idag hände en sån där osannolik sak som får en att tro att det finns en mening med allt.

Min roman innehåller bland annat en kärlekshistoria där vår nationalskald Evert Taube är inblandad. Jag har varit väldigt kluven till hur mycket man kan tillåta sig att fabulera omkring en verklig person, och inte vem som helst heller. Samtidigt har jag inte kunnat låta bli.

Evert Taube är soundtracket till hela min barndom, han var min pappas stora idol och vi sjöng hans visor, alla verserna, på vartenda sommarkalas i sjöboden i Fiskebäckskil. Pappa hade dessutom träffat Evert Taube på riktigt, till och med lånat ut pengar till honom, och som tack blivit omnämnd i en av hans böcker. Det var stort!

Hans namn nämns aldrig i min roman, men annars är det många detaljer som gör att man lätt identifierar honom. För att komma närmare Evert har jag läst allt jag kan hitta både av och om honom, och jag har med mig ett par av hans böcker hit till Las Palmas.

Jag bläddrade lite på måfå i ”Jag kommer av ett brusand’ hav – Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader”. Boken är full av mina understrykningar och gula postitlappar. Plötsligt såg jag några rader som jag tidigare missat helt. Evert beskriver bakgrunden och källan till Balladen om Blue Bird av Hull:

”… en dikt är ju en dikt, och att ändra en dikt till överensstämmelse med det inspirerande underlagets verklighet kommer inte i fråga. En dikt skall vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den liksom inte själv gå med på att vara.”

Tack Evert! Precis så kan man ju se på hur den konstnärliga friheten förhåller sig till den faktiska verkligheten, eller ”sanningen”. Du hjälpte mig att sätta ord på det. Dina rader på sidan 111 i ”Jag kommer av ett brusand’ hav” får bli inledningscitat i min bok.

Halva tiden har gått och redigerandet har funkat bättre än väntat senaste veckan. 233 sidor är klara. Totalt är boken just nu 355 sidor.

Jag ligger före mitt schema och har börjat fundera på hur en marknadsplan för min roman skulle kunna se ut. Om något förlag ska vilja ge ut boken måste de dels gilla själva berättelsen och dels tro på att de kan tjäna pengar på den. Money rules. Ingenting säljer sig själv, inte ens en bra bok. Marknadsföring är dyrt. Hela mitt yrkesliv har ägnats åt marknadsföring. Jag borde kunna dra nytta av de erfarenheterna och kunskaperna.

Idag har jag läst ut en – i ordets rätta bemärkelse – fruktansvärt bra bok. Mörka platser av Gillian Flynn.  Den som tipsade om boken var Malin Giolito Persson som bloggar på Piratförlaget. Tack Malin för en ny favorit!

(Snart kanske jag får ändan ur vagnen och kollar TV-serien Orange is the new Black  också, som Malin och många andra säger är det bästa som gjorts. Kanske. Jag är urdålig på att kolla på TV, kan liksom inte sitta stilla särskilt länge framför den. Blir inte uppslukad, som jag blir av en bok eller av datorn. Kommer på saker jag måste göra hela tiden. Kissa, koka the, kolla facebook, betala en räkning osv. Dessutom funkar inte Netflix med vår hackiga ADSLuppkoppling hemma.)

Jag laddade ner Mörka Platser från bibblan till min läsplatta, men den är så bra att jag måste köpa den. Hela tiden vill jag använda markeringspennan eller klistra in postitlappar, och det funkar ju inte med en läsplatta. 🙁 Förutom att historien är spännande rakt igenom så är hon makalös på miljöbeskrivningar, metaforer och liknelser. ”… /jazzlåten/… lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning.” Hur kommer man på en sån ordbild?

Så här ser boken ut just nu. Tidsaxel är inlagd, kapitelindelning är gjord, varje postitlapp är en scen och varje scen som har en rosa bock är färdigredigerad.

Hur stel och seg jag än stiger upp ur sängen, hur motvilligt jag än drar på mig kläderna, hur huttrande jag än stapplar iväg de första hundra stegen så slår det aldrig fel. Efter några kilometer trängs idéerna för att komma ut och jag måste stanna och anteckna. Därför fyller jag aldrig i mina tider när jag registrerar joggingrundorna på jogg.se  Det ser så konstigt ut att det tar 1 timma och 20 minuter att ta sig runt 8 km…

Det är nånting som händer i skallen när man har sprungit ett tag. Nånting kemiskt, jag har glömt om det handlar om dopamin eller serotonin eller oxytocin. Hjärnan börjar liksom fungera helt på egen hand. Det går att ställa in den på ett bestämt problem, t ex hur en karaktär ska handla i en viss situation, eller bakgrunden till en viss scen som man har fastnat på. Om man kan låta bli att fundera aktivt på problemet och istället låter hjärnan sköta det på egen hand, så är det bara att stanna efter ett tag, fiska upp anteckningsboken ur magfickan och skynda sig att anteckna innan lösningen har fladdrat iväg.  Då kan det vara lögn att få tag i den igen.

Det går förresten lika bra att promenera har jag märkt. 

Allt jag behöver.

 Doften i trädgården just nu är obeskrivlig. Än så länge dominerar flädern fortfarande, men den här honungsrosen konkurrerar starkt och kaprifolen ligger i startgroparna. Doftpionerna måste man sniffa nära på för att njuta av, de första luktärterna har precis spruckit ut.

Den här vet jag tyvärr inte namnet på, får gräva fram etiketten när jag rensar rabatten nästa gång. Marsipan?

Igår tror jag att jag kom fram till något väldigt viktigt vad beträffar mitt skrivande. Det började med att jag såg en intervju på nätet med författaren Kajsa Ingemarsson (hon har skrivit flera romaner bl a Små citroner gula och Någonstans inom oss). Hon beskriver hur hon ser varje roman som ett kontrakt, ett heligt åtagande som hon måste slutföra när hon en gång har börjat.  Det gjorde mig lite, lite illamående att höra henne. Det rörde vid något viktigt hos mig själv, något jag har vuxit upp med och nu absolut vill komma bort ifrån.

Driften att vara duktig, göra rätt, få beröm. Att anpassa mina prestationer efter vissa måttstockar för att bli belönad av någon annan. ”Du är så duktig!”

Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag därför ängsligt jämfört mig med andra, som verkar vara mycket duktigare, och känt mig misslyckad? Hur många gånger har jag förgäves väntat på de där orden och därmed dragit slutsatsen att det jag själv var så nöjd med egentligen inte alls var särskilt lyckat?

Är det något jag inte vill vara längre så är det duktig. Kom alltså inte och säg att jag är duktig, då fräser jag.

Däremot vill jag vara nöjd själv. Och jag vill känna lust. Antingen jag springer, skriver eller målar.

Därför har jag nu börjat på två olika noveller jämsides med min roman! 🙂 Jag har hittat en väldigt inspirerande hemsida som egentligen handlar om hur man skriver dramaturgiskt för film och teater. Men tekniken som beskrivs, den välkända Heroes Journey, går lika bra att använda när man skriver skönlitterärt.

Med hjälp av The Heroe´s Journey ser jag nu tydligt en del brister i min roman som jag ska rätta till. Det betyder att jag får rumstera om en del i synopsis och persongalleri. Men bättre att göra det nu än senare. Jag ska alltså inte redigera texten, det vill jag spara tills hela utkastet är genomskrivet. Men jag ska möblera om lite här och där.

Novellerna skapade sig själva medan jag joggade. Saker jag just upplevt i min familj och i min närhet skakades ihop med rena fantasier och la sig på plats i receptet enligt Hjältens Resa på svenska, som jag hittade på den här intressanta bloggen http://carolisabella.wordpress.com

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Svar på Farmorsfrågan nr 187.

Ibland blir det bara för mycket grått och trist och för mycket kyla. När jag inte kan värja mig mot pessimister och glädjedödare och lyckosabotörer, då rymmer jag någon annanstans.

Vart jag flyr, det beror på var jag är. Om jag är fast på ett tåg eller någonstans där jag inte kan flytta mig rent fysiskt, då tar jag fram hörlurar och Ipod, Ipad eller Iphone. Musiken sviker aldrig, kan alltid lugna, trösta och lyfta humöret.

Om jag är hemma och längtar bort för en stund, tänder jag en brasa i kaminen i uterummet och kryper upp under ett fårskinn i soffan. Snart får elden fäste i björkveden och värmen från kaminen sprider sig i hela rummet. Nu kan jag jobba med datorn i knät, eller läsa, eller blogga, eller redigera bilder.

Men uterummet i all ära, jag har nästan alltid en längtan att resa längre bort. Alldeles oavsett om jag känner mig lite låg eller inte. Just nu fantiserar jag om södra Turkiet,  Thailand eller Vietnam. Men Kanarieöarna vore inte heller fel, jag har hört berättas om fantastiska vandringsleder i bergen. Det ska vara lagom varmt och lagom spännande. Jag är inte någon äkta äventyrerska, ingen som tar farliga risker. På Adlibris hittar jag boken ”Vandra på Kanarieöarna – 50 vandringsturer på Kanarieöarna ” och klickar förstås genast hem den. Kommer i brevlådan om ett par dagar. Internet är fantastiskt.

Vad är en farlig risk? Jag både gick och cyklade ensam i timmar, sena helgkvällar i Paris och Montreal i våras. Helt utan ängslan, kände mig aldrig osäker. Men när jag tänkte ta tunnelbanan till södra Stockholm i lördags natt och promenera sista biten till hotellet, blev jag varnad av hela mitt sällskap och övertalad att ta taxi istället. Är det verkligen så farligt i Stockholm och så fridfullt i Paris?

Ibland undrar jag om min längtan bort helt enkelt beror på att det händer för lite här hemma på ön?

Nu måste jag verkligen svara på den här frågan, det borde varit gjort igår redan.

Vet inte varför jag skjuter upp det, varför det känns så svårt?  Till vem eller vad ger du din tid?

För numera tänker jag verkligen efter innan jag spenderar min dyrbara tid på någon eller något. Det började redan för ett par år sedan, när jag kom i kontakt med min lifecoach Eva i Chicago och började prata regelbundet med henne. Timslånga sessioner på Skype ungefär en gång i månaden.

Men trots samtalen med henne lyckades jag lura mig själv och fortsätta missbruka min tid så grundligt att jag gick in i väggen september 2009. Jag är faktiskt inte tillbaka ännu efter det. Inte sjukskriven, men inte heller densamma.

Kanske är jag helt enkelt friskare än innan? Är man nödvändigtvis sjuk för att man har lite svårt att passa tider, inte kommer ihåg vad folk heter, inte gillar många människor på en gång? 

Kanske är den där frågan så svår att svara på, för att jag har lite dåligt samvete? För numera är jag superegoistisk med min tid.

Vill jag inte följa med när vi är bortbjudna, så går jag inte. Känner jag när det är dags att åka någonstans, att jag egentligen inte vill, så ringer jag återbud. Har jag inte lust att svara i telefonen, så gör jag inte det.

Om det tar emot att göra något tråkigt så struntar jag i det. (Min resväska sedan Malaysiaresan står fortfarande sedan slutet av januari ouppackad på en stol i övre hallen.) Vad spelar det för roll? Vår snälla RUT, som heter Elisabeth, städar ju runt omkring den. Snart får jag ett ryck av inspiration och packar upp. En annan dag.

Idag gör jag det jag vill, och tycker är roligt. Vem vet hur många imorgon som återstår?