Första dagen i Tyskland och vi saknar redan Frankrike. Floden Saar ger oss någon knop extra fart med strömmen, men annars är den inte särskilt spännande. Inte heller vänligt inbjudande. Inga små byar med gästkajer, det är långt mellan möjligheterna att lägga till. Och där det finns en marina ligger den utanför stadskärnan.
Slussarna hittills är stora och moderna med flytpollare och VHF-anrop. Pråmarna är långa som ett helt Ikea och lastade med bergskedjor av stenkol.
Vi körde på i regnet så länge vi orkade för att komma fram till Mosel så snabbt som möjligt.
Den lilla båtklubben i Dillingen hade en enda plats kvar längst ut på sin gästbrygga. Jag gjorde en stor repa i fribordet vid tilläggningen, körde in i ett fult utstickande hörn. Så var den kvällen förstörd, i alla fall en stund.

Hej då Frankrike. Slussen till vänster, vattenfallet till höger.

Inte så kul att missa infarten till den här slussen. Vattenfallet inte utmärkt med någonting…

Vad gör vi om vi fastnar? Frågan blir aktuell flera gånger på vägen mellan Harskirchen och Sarreguemines. Djupet ska vara 1.80 enligt franska kanalmyndigheten men ekolodet visar konstant 1.60 och med jämna mellanrum studsar vi över något hårt eller kanar krasande över något mjukare. Det är ytterst nervpåfrestande, vi kryper fram i tre knop. Ibland högt över landskapet, floden Sarre krullar sig som ett åderbråck vid sidan om kanalen.
I slussen i Zetting ringer jag kanalkontoret för att klaga, och för att få veta hur det ser ut längre fram. Kanalmannen tror mig inte utan hävdar envist att djupet är normalt, dvs 1.80, och att vi ska fortsätta.
Tja, vad är det värsta som kan hända? Att vi blir sittande på grund mitt i kanalen över valborgsmässoafton och första maj när det skall hällregna och hela Frankrike står stilla. Alla slussar är stängda. Över tjugo millimeter regn är prognosen.
Vattendjupet fortsätter att ligga runt skräckinjagande 1.60 hela vägen till Sarreguemines, och vi stöter i botten otaliga gånger. Så plötsligt efter sluss 26 övergår det grunda diket till en bred, djup kanal med förtöjda pråmar vid kanterna, vi hittar tankstället som ska finnas och kan fylla på 150 liter trygghet.
Nu ligger vi förtöjda nedanför stadens vackra casino, det ösregnar men elen är kopplad, värmen på och vi har stark och fin wifisignal. Här börjar Tyskland. Vi är bara någon kilometer från gränsen. När jag tittar på kartan över Frankrikes vattenvägar liknar hela vår rutt mest en futtig liten sväng. Det mesta av Frankrike har vi inte sett. Kanske får vi chansen någon gång i framtiden på hemväg från Medelhavet?
Jag sparar våra franska kartböcker ifall att. De har varit ovärderliga för navigationen, i kombination med Navionics elektroniska karta på Ipaden. I Fluviacarte står allt, från slusshöjder till sevärda katedraler, var man kan köpa färskt bröd och telefonnummer till gästhamnar. Jag har alla kartböckerna, för hela Frankrike. De är väldigt bra att drömma till på vintern också.

Sjökort fast på land. 

Mycket roligare än ”Sköna Hem”

Det är inte bara grunt, det är smalt också. Mitt på den är akvedukten över floden Sarre mötte vi en VNF-bil på uppdrag. 

Det skulle fungera som examensprov på en avancerad författarkurs: Du glider fram på en kanal genom det franska landskapet i april. Gestalta vad du ser. Det går inte. Det finns inte ord. Det går inte ens att fotografera. Skönheten vill vara fri och låter sig inte fångas på bild heller.

Jag blir poetisk och kastar ner några rader i anteckningsboken, glömmer styra, kör nästan upp i kanalbanken. Det gör inget, den är mjuk och vänlig. Fåglarna sjunger, gökarna gal. Sist vi var på väg genom Frankrike, i höstas, såg vi långa sträckor inte mycket mer än träden som kantar kanalerna. Ek, bok, lind, björk, valnöt.  Visserligen vackert men ibland också ganska enformigt. Vi undrade ofta vad som dolde sig där bakom ridåerna, gliporna avslöjade en dold värld av odlingslandskap och grönskande kullar.

Nu i april tar la France emot oss nästan naken. Allt vi inte fick se i höstas visar hon oss nu, oblygt och oskuldsfullt. Hon har nyss stigit upp, duschat och parfymerat sig. Nynnar förväntansfullt medan hon klär på sig sina vackraste underkläder. Negligé vet jag att det heter, det ordet lärde jag mig när jag tjuvläste mammas ”Angelique och piraten”. Vitsen med det ljuvliga plagget tycktes vara att det var genomskinligt och broderat med vackra spetsar.

Frankrikes negligé skimrar i vitt och rosa av blommande mirabeller och vildapel. Ändlösa hudfärgade kullar böljar i ås bortom ås, majsplantorna är ännu bara spirande små spret som knappt har fått en egen skugga än. Slån och hägg draperar sig i skira moln över kantiga skravelbranter. Björken försöker vara anständig och skyla över med ljusgrön spets men lyckas dåligt, kastanjens klibbiga rosetter och ekens svullna knoppar lämnar stora hål i broderiet.

Alldeles för snart var vi framme i Lagarde, på marinan Navig France. Här verkar vara en perfekt plats för att stanna några dagar för vårrustning och reparation. Paketen vi skickade från Sverige har kommit fram. Vi har redan hunnit byta motorolja och bli osams eftersom vi glömde äta lunch. Först var det för vackert på vägen och sen kom vi fram och ville göra för mycket med detsamma.

Men nu är grillen tänd på akterdäck, snart blir det middag. Ikväll ska vi skåla för min uckelärare Oa Gunnarsson som blev utsedd till Årets Orustbo 2014!

Strålande sol men hård, kall vind. Odd borrar och skruvar för att få vår nya internetantenn Glomex Webb Boat på plats. Facit av förra årets komplicerade installation blev att det kostade massor av tid och pengar och aldrig fungerade. Nu tar vi nya tag. Fortsättning följer.
Jag har handlat mossdödande medel på byggvaruhuset och börjat skura överbyggnaden.
Vi besökte den lokala vinproducenten för provsmakning och bunkring och gick därifrån med tolv flaskor och akut magkatarr (jag). Man kan inte behandla en 5/2-mage hur som helst insåg jag när jag rekapitulerade dagens födointag. Förlåt. Fullkornsgröt, sparris, musslor, paté, en jättesallad och provsmakning av sju sorters vin är kanske lite hårdsmält efter en dag utan något alls?
Det blev att hålla sig till vatten och koltabletter (jag) hela kvällen i Henks och Marjoleins båt. (Konstigt, ändå gick det åt tre flaskor vin och en massa ost och baguetter.) Henk visade rutten för deras jordenruntseglingar, den förra och den kommande. Vi pratade sjösjuka och skräck. Marjolein berättade om sitt knep att kontrollera rädsla – då sjunger hon.
Imorgon ska vi ta det lugnt. Avfärd mot Lagarde är framflyttad till måndag.

”Aha, är det så champagnekorken kommer på plats!”

Henk visar förra  jordenruntrutten. Nästa år tar de av söderut från Brasilien.

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Vi vaknade före sju, en pråm skulle passera ”vår” sluss på väg uppåt, och vi måste vakta förtöjningarna. Sen ville slussvakten att vi skulle starta neråt direkt, fast det var en timme före normal slussöppning. Så vi startade hals över huvud utan varken frukost eller tandborstning.

Har man väl börjat slussa är det svårt att ta paus. Slussarna öppnas med automatik, så fort man går ur en sluss ser man de röda ljusen på nästa, och lagom när man kommer dit är ljuset grönt och slussporten öppen. Om man av någon anledning uteblir går hela systemet i baklås. Slussen stängs efter en kvart eller så och man kommer inte in igen utan får ringa efter hjälp. Inne i slussen styr man själv när portarna ska stängas och vattnet släppas ut så att man sjunker neråt. Ungefär tre meter i varje sluss.
När vi klarat av tretton slussar orkade vi inte mer utan mat. Så vi la till vid kanalkanten strax före sluss nr 20 och lagade brunch. Slussporten stängde men vi brydde oss inte.
Plötsligt dök det upp en liten Karlssonpåtaketfigur ur buskarna. Han höll två jättelika salladshuvuden och en tjock bukett persilja i händerna, och undrade om vi ville ha. Vi kanske ville ha rädisor också? En euro kostade alltsammans. Jag betalade förstås och han fortsatte att prata om alla grönsaker han kunde erbjuda. Morötter kanske? ”Följ med till min trädgård!” sa han till mig, och till Odd:” Var inte orolig, hon är i säkerhet.” Han presenterade sig som Michel. Just där vi förtöjt brukade han sälja grönsaker till kanalfarare. Men nu var säsongen slut och alla turister borta.

Bakom träden fanns hans odlingar, och där saknades inget. Han gav sig inte förrän jag tackade ja till det mesta. Betala kom inte på fråga. ”Men vi har inte plats i båten,” försökte jag. ”Je comprends, stackars er”, sa Michel medlidsamt. ”Båten är för liten.”

Nu ligger vi vid stadskajen i Rethel, proppmätta efter världens godaste soppa. Här kommer receptet:

Michels korvsoppa Ardennes

En liter oxbuljong.
Drygt en liter hackade grönsaker: purjolök, kålrabbi, morötter, vitkål. Koka mjukt i buljongen. Tillsätt tre sorters korv, tex två små Boudin blanc (vit korv), en liten bit blodkorv, två franska örtkorvar (färska, inte rökta). Riv en stor potatis ber i soppan. När korvarna är genomkokta tillsätts en stor näve hackad persilja plus hackad gräslök.
Servera med en matsked créme fraiche i varje soppskål.

Det var lite darrigt att ge sig av efter två månaders uppehåll. I första slussen fick jag hjärnsläpp och körde bogpropellern åt fel håll. Vi gick rakt in i slussväggen med bra fart. Fendrar och fenderbräda tog värsta smällen men relingslisten av gummi hoppade ändå av. Den gick lätt att få på plats igen, som tur var. Efter detta blev jag plötsligt kolugn. Det kändes som att nu hade det värsta hänt, nu hade jag full kontroll.
Sen tuffade vi på uppför Meuse och kom, efter ytterligare några slussar, in på väldigt mycket smalare Canal des Ardennes. Här gick det inte att väja för flytande sargassoöar, och plötsligt började hela durken vibrera och motorn låta konstigt. Något hade fastnat i propellern. Men – eftersom Odd har monterat en ropecutter på propelleraxeln var det snabbt fixat. Friläge, kraftigt backslag och det som satt fast var mixat i småbitar. (Det är andra gången vi är tacksamma för ropecuttern. Första gången körde vi in i något lömskt snärjande utanför Marstrand.)
Det flyter väldigt mycket gräs, vass, rötter och grenar i kanalen, och inne i slussarna är det som en matta av vissna vegetabilier på ytan. Inne i en sluss före en tunnel genom berget, slutade bogpropellern att fungera. Något hade fastnat i den. Jag fick klara mig utan, hela vägen genom tunneln och fram till natthamnen två slussar längre bort.
Odd hade badförbud eftersom han skar sig illa i ett finger igår. Borde ha fått minst ett stygn, men han hade redan fått en överdos av fransk sjukvård. Alltså måste jag ge mig ner i vattnet för att rensa bort skräpet i bogpropellern. Det var riktigt skönt, inte alls så läbbigt som jag trott. Kanalvattnet här kanske inte är så smutsigt ändå? Det luktar inte illa, inte som i Holland.
Hamnkaptenskan Benedicte i Pont a Bar, där vi tankade diesel, tipsade oss om naturhamnen i La Cassini och det är verkligen en pastoral idyll vi har förtöjt i för natten. Här finns en liten kaj, så att vi kom (nästan) ända in till kanten.  Hönsen strosar i kanalkanten, några tjudrade getter betar en bit bort i slussvaktarens trädgård och det är fullkomligt fridfullt, precis som i en reklambroschyr för kanalfärd. Sigge kan få springa lös och hoppar glatt fram och tillbaka mellan båten och land, håller sig på respektfullt avstånd från getterna.

Odd i första slussen efter Charleville-Mezieres

Här är vi!

Men matte, vad håller du på med?

Imorgon flyger vi ner till båten igen. Den här gången blir vi borta till mitten av oktober. Om allting går enligt planerna övervintrar båten i marinan i Nancy. Innan dess ska vi göra en loop genom centrala Frankrike, först västerut till Paris och sedan österut igen. I vår fortsätter vi österut med sikte på Donau och så småningom Svarta Havet. Men så långt vågar jag nästan inte tänka.

Jag är vidskeplig när det gäller framtidsplaner. Någonstans i en låda ligger en detaljerad femårsplan som jag skrev när vårt hästliv var som allra mest intensivt. Då hade vi fyra ponnies och två egna föl. Femårsplanen handlade bara om häst, häst, häst… Familjens tonåringar växte upp och hade helt andra drömmar. Som tur var.

Just nu väntar jag på att klockan ska bli 8.30. Då ska jag ställa mig i mailkö till förlaget Kabusas manuspitch. Manuset till Marvatten blev färdigredigerat i natt. Idag ska jag skriva ut det och skicka till redaktören och coachen Anna Lovind.  När hon har läst och haft synpunkter ska jag förmodligen redigera lite till innan en ny förlagsvända. Sen har jag bestämt mig för att arbetet med Marvatten får vara avslutat. Nästa berättelse tränger sig på och vill inte vänta längre.

Tidigt varje morgon sitter jag i uterummet och flödesskriver för hand. Tre sidor i min anteckningsbok brukar ta ungefär fyrtiofem minuter. Då har jag rensat hjärnan och ofta fått svar på en eller annan fråga som jag går och ältar.

Imorgon är sista dagen på länge som jag har den här utsikten när jag lyfter ögonen från anteckningsboken. Rosorna i vasen blev över när Amalia band Mirjams brudbukett den 10 augusti.

Min musselman ska vara med i radioprogrammet Meny i P1. Någon gång i september sänds programmet som spelades in här hemma i fredags. Receptet är enkelt och fantastiskt gott, det uppfanns av Odds pappa. En äkta familjehemlighet som nu avslöjas 🙂