Tro det eller ej, men min man och jag har varit gifta i 33 år. Han var mitt andra försök.

Jag har sedan dess läst alla böcker som finns om hur man håller kärleken levande. Eller nästan alla.  

Det är nyttigt att läsa sådana böcker, jag rekommenderar dig att göra det. Kärleken är inte alltid så tålig och mild, den uthärdar inte allt, den förlåter verkligen inte allt. Den söker sitt.

Jag hittade många goda råd och recept. Att inte tro att man kan vara allt för varandra är kanske det viktigaste. Sen kommer att vara intresserad och uppmärksam, och lyssna noga på varann. Sen kommer att göra mycket tillsammans, så att man inte växer isär.

Det låter ju inte särskilt romantiskt. Men jag tror vi klarar några år till.

Vad gör du för att underhålla kärleken?

Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.

Precis hemkommen från första mötet med nya barnbarnet, det är sent och jag känner mig helt utmattad av all sinnesrörelse och kärlek, men måste bara få dela med mig av ett par bilder.

Vad är jag bra på som mamma? 

Nu när de är vuxna är jag väldigt bra på att avgå som kökschef. Vi firar jul och påsk och midsommar tillsammans, och det är INTE mamma som bestämmer och styr och ställer och lagar mat och passar upp. Mamma är nämligen livrädd för att bli martyr. Och jag har aldrig gillat husmorsrollen, tycker det är SÅ skönt att slippa den äntligen.

Vad jag var bra på som mamma när de var små, har jag svårt att avgöra. Det ligger så mycket dåligt samvete i vägen.

Dåligt samvete för brist på tid, brist på närvaro, brist på prioriterat mammaliv. Men jag tror att jag var en bra förebild ändå, på många sätt. Mina barn har vuxit upp till starka, empatiska och självständiga vuxna människor. Jag måste ha hunnit med att ge dem kärlek, trots allt.