Näst sista dagen. I två veckor har solen strålat nästan varje dag. Jag kommer hem knallbrun, avstressad och full av goda föresatser. Den här platsen är så speciell, jag tänker så klart här. Förutom att jag är ensam och att det är sommar, så är frånvaron av trafik en viktig orsak. Här hörs inga bilar eller mopeder. Ljudet av dyningen som bryter mot revet hörs däremot ständigt, liksom röster, skratt och ibland gatumusik. Den breda strandpromenaden går rakt under min balkong och sträcker sig en kilometer åt varje håll. ”Min” lilla lya ligger på tredje våningen, det finns ingen insyn från något håll, bara horisonten rakt fram.

Om ett år är jag här igen. Fast då har jag kommit hit per båt. I oktober ska jag mönstra på i Gibraltar som paying crew på Linda Lindenaus Peristera, en Benetau Oceanis 473. Linda ska segla jorden runt med Peristera, läs mer på hennes hemsida www.tarodret.nu  Klicka på rubriken Långsegling! Jag ska bara följa med en liten bit, till Kanarieöarna via Marocko och Madeira. Enbart kvinnor ombord. Vill du också segla med, kanske nästa etapp med ARCregattan över till Karibien? Eller till Galapagosöarna? Det finns fortfarande platser kvar på flera delsträckor.

Gästhamnen i Las Palmas lockade förstås, även om det är ganska lugnt där nu när ARC-båtarna har gett sig av. De är redan framme i Santa Lucia i Karibien, totalsegrare blev Barbro och Pekka som är i 70-årsåldern och seglar en femtio år gammal L32, en Laurinkoster. Med en katt ombord. De ligger annars året runt med sin båt i Las Palmas, vi träffades för tre år sedan och håller kontakten på fejan sen dess. Det finns många lockande sätt att leva sitt liv som pensionär.

Tidvattnet på ingång över Las Canteras.

Skymningen sänker sig, surfarna går hem, kvällsflanörerna börjar leta efter nånstans att äta middag. Lågvatten.

Många svenska båtar i gästhamnen. Flera av dem mindre än Ellem. Jag såg också en LM27  med dansk flagg.

Alla svenska båtar ligger med fören mot bryggan. Tvärtom mot alla andra.

Två svenska killar på väg jorden runt.

En vecka kvar. Jag sover, promenerar längs stranden, snorklar, läser och skriver. Helt utan struktur. Det enda som är någorlunda lika varje dag är måltiderna. Gröt med äpplebitar på förmiddagen, sallad eller yoghurt med frukt vid tretiden, middag sent på kvällen, oftast på balkongen. På en vecka har jag nu gjort slut på en flaska vin.  Ikväll ska jag göra en blandning av pasta, grönsaker och grillad kyckling.

Man lever oerhört billigt här, om man kan laga mat själv. Å andra sidan blir mathållningen rätt enformig om man inte vill kasta en massa mat. Det tar flera dagar för en person att äta upp en påse pasta eller en grillad kyckling, för att inte tala om en burk pesto eller en flaska olivolja. Tur att grannen Ulla 80+’gärna tar emot överblivna matvaror när jag reser härifrån.

Jag försöker att bara vara, inte kräva någonting av mig själv. Inte betygsätta dagarna utifrån vad jag uträttat. I början flängde jag runt som en uppdragen fjäder, skulle hyra cykel, gå på konsert, anmäla mig till yogan, gå långpromenader, köpa julklappar och skriva minst sex timmar varje dag. Nu låter jag dagarna gå. Skriver tills jag somnar, vaknar när det blivit ljust, badar när det är lågvatten så man kan snorkla bland klipporna. Skriver när jag får lust. Det är tvärt emot alla råd man får i skrivarhandböcker och på skrivkurser, och tvärt emot mina egna normala skrivrutiner. Man måste ha disciplin och rutiner. Men ingenting är normalt just nu. De får vara så ett tag.

Synopsis och handlingen i grova drag är upplagd i Scrivener och jag har kommit en bit på väg, börjat beta av kapitlen. Det blir ingen feelgood. Jag hade med mig flera feelgood romaner hit som nu är utlästa och utlagda i receptionen till den som vill ha dem. Det är helt enkelt inte min stil. Arbetsnamnet på den här boken, min andra, var länge Målaren, men nu har den bytt namn till Meningen med döden. Fast handlingen är i stort sett densamma. Kvinnors villkor och livsval idag och för hundra år sedan och så en del spänning och relationer på det. Miljön i Marvatten är Flatön, i den här boken har jag flyttat huvudpersonen till Fiskebäckskil.

Så, nu avslöjar jag inget mer. Det kommer att bli intressant (åtminstone för mig) att backa tillbaka till det här blogginlägget om ett år. Jag vet ju att historien kommer att dra iväg i riktningar som jag inte har förutsett. Synopsis är ett koppel jag behöver för att hunden ska gå min väg. Men efter ett tag måste han släppas lös, och då är det jag som får hänga på dit han har lust.

Min underbara, helt perfekta skrivarlya kostar 1500kr i veckan. Inklusive rena lakan och handdukar och wifi. Här utsikten från balkongen söderut. Bästa snorklingen är direkt till höger nerför trappan. Playan Las Canteras har blå flagg.

Här är utsikten från balkongen åt andra hållet. Det är lågvatten på bilden. Lägg märke till skylten med aktuell temperatur.

Vågorna vräkte in från den där gamla stormen i Atlanten idag också, gul flagg på stranden. Men på klippstranden norr om Las Canteras bildas små laguner mellan lavablocken när det blir ebb. Alldeles  utanför dundrar havet medan man ligger som i en lugn pool av havsvatten. Hit är det flera kilometer att gå, så här är nästan alltid  folktomt utom på helgerna.

Tack Las Palmas för en underbar tid. Nu är mina batterier fulladdade. Boken är färdigskriven. Jag åker till och med tillbaka med huvudet fullt av nya ideer för jobbet, vilket verkligen inte ingick i mina förväntningar.

Orkestrar, viftande flaggor på land och fladdrande flaggor i riggarna, hurrarop och tjutande mistlurar. Uppspelta besättningar i likadana färgglada kläder som gjorde vågen på fördäck, släkt, vänner och nyfikna vinkande och livsfarligt klättrande på pirens stenbumlingar. 280 stora och jättestora  segelbåtar som i god ordning tog sig ut genom det smala hamninloppet där de hyllades av hundratals, kanske tusentals åskådare. ARC 2013 släpptes iväg från Las Palmas på sin kappsegling mot St Lucia i Karibien.

Det var kort sagt helt magnifikt. Inte konstigt att en lättrörd typ som jag fick en klump i halsen.

Med kameran och livet som insats balanserade jag över stora stenbumlingar tills jag kom allra längst ut på piren, där hamninloppet är som smalast och dit bara fanatikerna tog sig.

När Lady Milla med Harald Treutiger & Co susade förbi vrålade jag ”Harald!” och viftade vilt (har man fyllt 60 bryr man sig inte) och si, han vinkade tillbaka ! 🙂

Sen balanserade jag tillbaka på piren och satte mig med Ann Ljungberg och hennes Mats som också är på väg till Västindien och deras långseglande vänner, bl a Ann-Sofie och Jonas på Lady Anila som är på väg till Söderhavet. Gissa om det fälldes en hel del expertkommentarer när båtarna paraderade förbi på väg ut till starten… Gissa om mina öron var som paraboler…

Imorse krockade jag med orakade och nyvakna Harald Treutiger och Niklas Axhede.  De ingår i besättningen på Lady Milla, en Hanse 575 på väg till Västindien i ARC 2013 (Atlantic Race for Cruisers).  Under vägen spelar de in en ny TV-serie med arbetsnamnet Drömmen om Atlanten. Relationer ombord är ju en känd orsak till haverier av diverse slag 😉 Och sju människor som inte känner varann tidigare, ombord på en segelbåt över Atlanten i 20 dagar…  Nä, inte vill jag vara med där, annat än som en fluga på väggen.

Starten går på söndag, det lär bli spännande bara att titta när de 240 båtarna ska ta sig ut ur den trånga inseglingen till marinan.  Ann Ljungberg och jag har stämt träff ute på piren för att ha picnic och beskåda spektaklet. Hon och hennes man ska också segla över, men väntar in lite säkrare väder. Klokt tror jag, GRIB-utskriften över väderläget som var uppsatt på hamnkontoret såg inte kul ut, åtminstone inte för en amatör.

Att jag befann mig i marinan beror på att solen går upp ur havet på den sidan. På min sida av Las Palmas går den ner. Jag var på jakt med min kamera efter gryningsljuset.

Efter frukost ställde Harald duschad och nyrakad snällt och medievant upp på bild tillsammans med ”skotmaster” Niklas (intressant befattning) och tyckte det var kul att träffa en Följare. Jag kände mig lite som en stalker… Sa nånting om att det ska bli spännande att följa med vad som händer ombord på väg till Karibien.

”Hoppas jag inte avskräcker nån bara”, sa Harald. ”Man måste ju problematisera lite för att det ska bli roligt att titta på.”

”Hur menar du nu?”

”Ja, livet ombord och så, det måste ju hända nåt, bli lite konflikter.”

När jag läser dagens blogginlägg om ”Krisen som löste sig” förstår jag vad han menar.

Mellan raderna står följande: Hen som har ansvar för maten ombord har inte tänkt sig att hen ensam, förutom att laga och servera all mat, dessutom ska behöva skala potatis, plocka bort efter alla bortskämda idioter, tömma soporna samt diska. Om det är så det ska vara så tänker hen lämna båten, så får övrig besättning klara sig bäst de kan!  He he, klassisk konflikt inte bara ombord…

Det ska verkligen bli kul att följa fortsättningen!

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

Den smög sig på mig på natten, medan jag sov.
Igår kväll somnade jag helt frisk, imorse vaknade jag väldigt förkyld. Näsan rinner, halsen brinner, huvudet dunkar och molar.
Något lömskt virus har hoppat på mig trots att jag tvättar händerna närmast maniskt och använder handsprit här på mitt rum.
Men jag har åkt buss, hållit i pengar och räcket till rulltrappan i bussgaraget. Glömde handtvätten innan jag åt den där varma mackan igår, den jag höll i med händerna. För jobbigt att lämna bordet och mackan och fråga efter toan.
Det är mycket man måste vara beredd på när man reser ensam. En sån enkel sak som att inte kunna lämna bordet och säga: – Jag ska bara gå och tvätta händerna först, kommer strax.
Varför packade jag inte spritservetter?

Idag har det inträffat ett elände hemma, med min mamma. Kanske måste jag åka hem i förtid. Jag får se, vill inte skriva mer om det nu.

Det var en fin dag igår, en jag vill minnas. Därför lägger jag ut några bilder och länkar, trots dagens mörka moln.
Ett 40-tal atlantseglare gav sig iväg från hamnen efter en månads förberedelser. Första anhalten är Kap Verdeöarna. Man kan följa alla båtar i realtid här.

Den 24-e startar nästa omgång i ARC, över 200 båtar från hela världen är anmälda och fyller just nu gästhamnen i Las Palmas. De går direkt till St Lucia i Västindien, utan omvägen över Kap Verde. Förhoppningsvis är jag kvar här då och kan fota mer, och prata med fler entusiaster.
Några som jag träffade igår syns på bilden i den lilla Laurinkostern med svensk flagga i akterstaget. De har gjort den här överfarten fyra gånger, i samma båt! Pekka och Barbro, 70+ i en liten Laurin 31a. Deras blogg ska jag följa.

Liksom Kerstin och Staffan på S/Y Balance från Dyrön. Ett par i vår ålder som kastat loss på drömresan jorden runt.

Nej, jag vill fortfarande absolut inte segla jorden runt. Men det verkar liiiite frestande att nån gång segla till Gran Canaria och övervintra där i båten.

”Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

”Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

”Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

”Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

”Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.

Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.

Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.

Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.

Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .

För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.

Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.

Då hinner man segla rätt långt.

Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.

Kommer du ihåg när jag tog bilden?

Nu hänger molnen tunga över gråblått, upprört hav och det kommer ett regnstänk ibland. Lite skönt faktiskt efter en veckas strålande sol. I natt hade jag  småpanik eftersom det inte kändes bra i ögonen. Grusigt och kliigt och allmänt överansträngt. Tänk om inte ögonen håller för alla dessa timmars stirrande på en skärm? Minst 8 timmar blir det varje dag. Så jag bestämde mig för att ransonera läsande och surfande på kvällen när det är mörkt i rummet. Det känns tydligt att då är det jobbigast för ögonen. Dessutom ska jag vara extremt noga med solglasögon och solhatt utomhus. Och alltid byta till datorglasögonen. Ibland är det frestande att strunta i det, ”bara en liten stund”. Och när jag inte skriver – jag måste inte läsa jämt. Ögonen behöver få vila ibland, jag ska bli bättre på det.

Idag står det ”Grönsaksmarknad” på veckoschemat så då gick jag förstås dit efter morgonens skrivpass. Finns det något underbarare än en stor saluhall i en gammal stad? Den ligger bara en kvarts rask promenad från där jag bor. Nästa gång får kameran följa med, idag fotade jag bara inköpen. För att dra ut på nöjet handlade jag nog i sex olika stånd 🙂