Femte dagen på raken med sol och 30 C mitt på dagen. Över +20 C i vattnet. Så här års kan det faktiskt regna flera dagar i sträck, så jag njuter av min goda tur.
Har dåligt samvete för att jag har det så bra medan Odd stressar med vardagen hemma. Kontraproduktivt… Försöker utnyttja skuldkänslorna i skrivandet.
Just nu har jag fastnat i en svår scen där huvudpersonen återser sin första kärlek som vill återknyta. Han har surfat genom livet på räkmacka, hon är tilltufsad och nybliven änka. Låter inte kul, jag märker det… Måste få till en dialog där det mesta sägs mellan raderna.
Läser samtidigt ”Underbara kvinnor vid vatten”, Monika Fagerholm s prisade debutroman. Så många olika stilar det finns!

52 scener dividerat med 38 dagar blir ungefär 1,5. Minus fyra lediga söndagar och en vecka på slutet när Odd kommer och disciplinen kommer att svikta.
Det betyder att jag bör skriva klart två scener om dagen.

Innan jag började skriva hade jag faktiskt ingen aning om att jag är så beroende av struktur. Listor, planer och uppställningar. Stora pappersark och massor av postitlappar var en mycket viktig del av min packning. Det gör mig lugn att kunna se början, slutet och vägen däremellan. Hur långt jag har hunnit.
Idag är det åter strålande sol. Inte förrän efter lunch når solen min terrass, i gengäld är kvällarna fantastiska.
Nu har jag klarat av morgonens skrivpass och skrivit igenom tre scener, känner mig riktigt nöjd. Dags för en promenad, det får bli barfota på stranden med tanke på alla blåsor på tårna från igår.

Nu är jag här. I sex veckor ska jag redigera min roman till dånet av vågorna som rullar in mot Playa las Canteras. Bruset överröstar just nu ett svagt lördagsdunk från baren längst ner i huset. Balkongen vätter rakt ut mot Atlanten, jag kan se horisonten och  Tenerifas silhuett från min huvudkudde.

När jag kom puttandes min 30 kg tunga hjulväska från busstationen möttes jag av glada hälsningsrop från rumsgrannarna som satt nere på serveringen mitt emot och väntade med min nyckel i ett noga igenklistrat kuvert. Vaktmästaren och hustomten Jacinto är ledig lördag/söndag, men han hade faxat till mig att mina grannar hade nyckeln. Ett norrländsk par som såvitt jag förstår bor här större delen av vintern.

Gissa om det var spännande att låsa upp dörren. Tänk om det skulle vara slitet och med kackerlackvarning och…  jag kunde inte vara säker på att det skulle vara lika fint som förra året. När man bara ska stanna 6 veckor kan man inte paxa för en speciell lägenhet utan får ta den som är ledig.

Men det var alldeles, alldeles underbart. Jag kunde inte ha önskedrömt fram någonting bättre. Det skulle vara blommor på terrassen i så fall, men det är inget som hindrar att jag köper en bougainvillea och planterar i den torra krukan som står där nu.

Ett minimalt kök med en spis med bara två plattor, men ett stort kylskåp med frys. Badrum med badkar och ny tvättmaskin. Ingen TV märker jag just, men den använde jag ändå aldrig förra året så det spelar ingen roll. Jag kan ju se på SVT Play om jag vill, nätet verkar helt OK här på fjärde våningen också.

Nu har jag gått tre vändor till supermercadon och handlat, firat första kvällen med utemiddag på strandpromenaden samt gjort ett veckoschema. Det skymtar på bilden, jag har tejpat upp det på väggen.

Stenhård disciplin är nödvändigt för att hålla arbetsmoralen och humöret uppe, i alla fall fungerar det så för mig.

Dagarna delas in i skrivande från kl 06.00, mat, promenader, bloggande, fotograferande och läsning. Samt Zumba två gånger i veckan, jag har hittat ett ställe nära busscentralen San Telmo i gamla stan.

Nu hoppas jag bara att de två postpaketen med det utskrivna manuset och alla mina faktaböcker hittar hit också. De skickades hemifrån i torsdags. Det är inte jordens undergång om de inte kommer fram, men nästan…

Läs inte detta om du stör dig på triviala blogginlägg! Det är nämligen bara min packlista inför sex veckor i Las Palmas. Om jag sparar den här så vet jag garanterat var jag kan hitta den igen nästa år.

Ta med i resväskan:

Masktejp, stora papper, färgpennor, tejp, postitlappar, manusutskrift, kortläsare, eldosa, tangentbord laptop, nätaggreagat laptop, tangetbord Ipad, Scrivener handboken, Tidningen Skriva, lånekort bibblan, veterinärböcker, Alice Munro, franskaboken, dataglasögon, joggingkläder + skor, sandaler, pannlampa, huvudkudde, kamera, kamerafilter ND + polarisering, kamerabatteriladdare, kortläsare, instruktionsbok, pistaschmandlar, valnötter, mandlar, thepåsar Paradis, Canderel, Agavesirap, solskyddskräm, schampo, balsam, hygienväska, diskborste, osthyvel, badlakan, badkläder, 1 långärmad tröja, regnjacka.

Ta med i ryggan:

Läsplatta + laddare, medicin, iPod + hörlurar, öronproppar, laptop, iPad + laddare, biljetter, Las Palmasmapp, visitkort, plånbok,

Ta med i magväskan: pass, pengar, iphone, kreditkort

Har du läst ända hit och anser att jag har glömt något? Tipsa gärna! 🙂

Vädret i Las Palmas är som förväntat. Ganska varmt, ganska soligt, ganska blåsigt, ibland en regndag. Man behöver både bikini och regnjacka. Perfekt.

På varvet där vi lägger upp vår båt för vintern finns en underbar segelbåt värd många miljoner. Den är renoverad till toppskick. Den har inte varit i sjön varken den här sommaren eller förra. Mannen som äger den har inte tid att segla. Men han har råd att betala, så den ligger där inomhus år ut och år in.

Jag funderar på vår framtid, Odds och min. Hur mycket pengar behöver vi de närmaste 20 åren? Vad är viktigt, vad vill vi ha råd att äga och vad vill vi ha råd att göra? Det skiljer sig såklart på vissa punkter, han är nog mer fäst vid jord och får och hembygd än jag. Att äga saker för ägandets skull är helt oviktigt för oss båda, det vet jag säkert. Frihet handlar om handlingsutrymme. Att kunna skapa, resa, upptäcka, växa.

Detta behöver jag: Min familj. Vänner. Ett eget rum. Ostörd tid. Tystnad. Musik och litteratur. Nya intryck och projekt. Verktyg och teknik. Uppkoppling. Fri horisont ibland. Sol och värme.

(Nedanstående bild har jag tagit i Las Palmas. Jag vet förstås inget om dem som bor i huset, skulle inte vilja byta med dem. Men jag kan inte låta bli att fantisera. Någon har gjort ett val att bo så här. Vem och varför? Nöd eller önskedröm?)

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

En blogg jag brukar läsa är Jennys Författarblogg. Hon flydde från kylan och vintern och julen till Kanarieöarna (La Gomera) i sju veckor. Precis som jag skulle hon varva jobb och semester och skrivande, och precis som jag ville hon testa hur det funkade att jobba på distans i värmen. Ensam.

När hon kom hem gjorde hon en utvärdering som du kan läsa här. Det inspirerade mig att också göra en. Snart, snart har jag glömt hur det var, jag märker redan hur snabbt det går att falla in i vardagslunken fast jag kom hem för bara fem dagar sedan. Jag härmar hennes upplägg också, varför uppfinna hjulet igen? 🙂

Jag har varit i Las Palmas tre gånger i vinter, fem veckor sammanlagt, alla gångerna på samma ställe.

Vad fungerade bra?

Arbetsmoralen. Det var underbart att kunna skriva koncentrerat i två långa pass per dag. Det var aldrig några problem att avstå från stranden eller shopping, jag gav mig själv tre timmar ledigt mitt på dagen och det räckte. Bäst gick det att skriva på mysiga svenska konditoriet Casa Suecia på Calle Ferreras. Det var bra arbetshöjd på bord/stol och jag kunde sitta hur länge som helst utan att känna mig som en parasit. (I och för sig åt jag rätt många av deras läckra chokladbiskvier ändå, fast jag egentligen bara tänkte dricka the.)

Tekniken. Det var perfekt att bara ha Ipaden och det trådlösa tangentbordet med mig. Enkelt att stoppa ner i ryggsäcken och gå femminuterspromenaden till cafeet. Jag hade också packat en förlängningsdosa som användes flitigt.  Wifi på hotellrummet var oftast OK även om det var hemskt långsamt mellan 18 – 22.

Boendet. Hostal 7 Soles på Calle Naval kändes som ett andra hem sista veckan, trots att jag blev lite paranoid pga stölden på stranden. Min hotellnyckel låg ju i väskan som stals… Jag lärde mig faktiskt att skriva sittande på sängen, även om det inte var idealiskt. Familjen med den kärva gamla mamman och hennes två söner som drev hotellet gjorde att det kändes tryggt och bra. Men boendet hör trots allt till det jag vill uppgradera lite till nästa vinter, se nedan.

Motionen. Om jag inte hade blivit förkyld hade det varit en fempoängare. Trots att Las Palmas är en storstad bor man väldigt nära fina naturområden att jogga och vandra i, om man bor nära stranden Las Canteras. Själva stranden och strandpromenaden är 5 km och i strandens norra förlängning fortsätter stigen längs Atlanten. Jag upplevde många fantastiska joggingturer på 7 – 8 km i soluppgången. Tills jag blev förkyld, som sagt. De här sista två veckorna hängde jag dessutom på Maria Forssell, svensk sjukgymnast, som samlade en liten grupp kvinnor till morgongympa på stranden. Ingen mesig tantgympa, utan rejäl styrketräning och QiGong.

Las Palmas. Innan jag reste hit hade jag massor av fördomar mot både Gran Canaria och Las Palmas. Jag valde stan för att slippa det värsta turistgettot i söder och för att inte bli isolerad bland pooler och Bamseklubbar. Det var helt rätt val. Las Palmas är en riktig stad, med vanliga spanjorer och vanligt spanskt stadsliv. Och en väldig massa shopping, kultur och historiska byggnader som jag inte hann utforska alls. Och nära playa Las Canteras och strandpromenaden är det bästa stället att bo på om man bara bor här tillfälligt. Skulle man få för sig att köpa en lägenhet (Gud förbjude) kanske man vill bo lite mer avsides, vad vet jag. Jag som bor på verkliga vischan ute på en liten ö i vardagslag uppskattar verkligen närheten till en riktig stad när jag är på skrivarretreat. Jag gillar att studera folklivet..

Vädret. Det var skönt, normalt svenskt, lite mulet sommarväder. En regnskvätt ibland. Varmare i november än i mars. Man behövde en tunn jacka på kvällen, kanske med en kofta om det blåste, och det gjorde det ganska ofta. Det var inte många helt soliga dagar, oftast var det molnigt ända fram till 13 – 14-tiden. +20 C i vattnet. För mig var vädret helt perfekt. Men jag förstår att de som reser till Kanarieöarna för att bli bruna reser till Playa Ingles och de andra stränderna på södra delen av ön där klimatet är annorlunda och där man kan ligga och pressa hela dan.

Vad var mindre bra?

Maten. Nästa gång, i november, kommer jag att ha ett litet kök med kylskåp, micro och spis, och det kommer att bli rena himmelriket. Det är urtråkigt i längden att sitta på hotellsängen och skära i en ostbit, äta avocado och spetsa oliver direkt ur burken. Det är faktiskt urtråkigt även om man köper jättegoda matvaror i närbelägna, välsorterade supermarketen. Eller i små mysiga, lokala butiker. Och det är om möjligt ännu tråkigare – och dyrt i längden – att äta ute. Jag löste många måltider med Extravaganza Bars och pulversoppor på rummet, hade med mig mixerstav i bagaget och köpte en vattenkokare.

Boendet. Hur glad jag än är över att jag hittade mitt billiga, enstjärniga Hostel 7 Soles på Calle Naval, så är jag ännu gladare över att ha hittat lägenhetshotellet Playa President mitt på strandpromenaden. Med kök, tvättmaskin och stor balkong rakt ut mot stranden. Hoppas jag kan hitta en lucka där även efter jul. Det är fullbokat åratal framåt, folk bor där från oktober till april och lagrar sina egna tavlor och dricksglas i källaren under sommaren, berättade svenska Marita …

Kriminaliteten. Las Palmas är en storstad med gott om fattiga människor. Man måste vara uppmärksam på ficktjuvar och andra lurifaxar. Det fick jag lära mig ordentligt när jag blev bestulen på stranden på min strandväska med Iphone och annat.

Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.

Frågan var: När gav du senast någon ett förtroende. Efter stölden på stranden förr veckan gick jag omkring och var misstänksam i flera dagar. Det var på sätt och vis nyttigt, för jag märkte hur van jag är att tro det bästa om folk omkring mig. Det kändes inte alls bra att behöva vara så på sin vakt.

Men idag var min gamla vanliga godtrogenhet tillbaka. Jag lämnade in min tunga ryggsäck med Ipad och pengar mm i köket till Casa Suecia och bad servitrisen vakta den medan jag gick ut en stund med kameran.  ”Computer!” sa jag och pekade på ryggsäcken. ”No problemas, securo!” log hon tillbaka och stuvade in den under diskbänken. Sedär, jag förstår spanska! 🙂

För övrigt har jag skrinlagt mina planer på att gillra en fälla för strandtjuven. Hämndlystnaden gick över. Energin behövs till andra projekt.  Särskilt nu när jag är förkyld, då måste jag verkligen hushålla med min energi och tänka mig för hur jag spenderar den. Men jag är i och för sig hellre en hämnare än ett offer.

Gympapasset på playan med Maria i morse ville jag inte missa, sista gången. En del övningar orkade jag inte, men Tranans och Den Gäspande Munkens rörelser i Qui Gong tror jag faktiskt gjorde mig lite friskare. 🙂

Tråkigt att skiljas, men kanske ses vi igen nästa år. Om du läser det här Maria, vad hette märket på de där bra gummibanden? Kan du skriva det  i en kommentar? Måste skaffa ett snarast, nu när du lärt mig så många bra styrkeövningar att göra hemma.

Idag började jag räkna ner tiden som är kvar. Det berodde på att några i morgonens gympagrupp på playan tyckte att jag absolut måste se den gamla stadsdelen i Las Palmas, Vegeta. Då kände jag plötsligt att jag blev väldigt snål med min tid. Vadå sightseeing, liksom… Jag har ju mitt skrivschema som jag följer väldigt strikt, eller åtminstone ganska strikt. Nu har jag ju gjort avsteg både för gympan på stranden varannan dag, som börjar lite för sent för mig egentligen, och för vandringsturerna igår och imorgon som verkligen inte alls passar in i dagsschemat. Men jag tröstar mig med att det är viktigt för kreativiteten med pauser också.

Imorgon kommer halva dagen att gå åt till en vandring upp i bergen på västra sidan av Gran Canaria, jag har glömt namnet på byn vi ska besöka just nu, men den heter som det mest populära flaskvattnet här. Man går i en bäckravin, det lär vara väldigt vackert och jag gläder mig både åt sällskapet och möjligheten till  nya fotoobjekt.

Annars är jag förkyld, har ätit kinesbuffé  för första och sista gången samt ligger här med tejpade blåsor på tårna och längtar efter att skriva färdigt en viss, väldigt spännande scen. Är nog uppe i 55000 ord nu tror jag. Men slutet är inte nära än.