Vad är värt att vänta på? När man är liten vill man ha allt genast, man kan inte vänta alls. Men ju äldre man blir, desto mer tränar man upp sin förmåga att kunna vänta på belöningar. Den som väntar på något gott osv. Eller?

Är det någon som minns tävlingen om Århundradets Ord som utlystes 1999, inför millennieskiftet? Tävlingen gick ut på att komma med förslag på det ord som bäst beskrev 1900-talet.

Ordet Snabbare vann.

Otålighet har förstört många bra planer och föresatser. Otålighet har skapat många konflikter och onödig stress. Nu, när jag har blivit överkänslig mot stress, kan jag se tydligt vilken terrorist otåligheten har varit i hela mitt liv.

En viktig insikt som jag har kommit fram till är att det som är värt att önska sig är alltid värt att vänta på. Antingen det handlar om ett kilo färska räkor en fredag i en fullsatt fiskaffär eller ett efterlängtat besked, eller någonting viktigt som handlar om barnens liv. Jag kan välja otålighet eller förtröstan. Jag kan välja stress och oro, eller positivt tänkande.

Och om det inte är värt att vänta på räkorna kan jag faktiskt köpa thaimat istället.

Här kommer ett videoklipp från en otroligt efterlängtad konsert i våras, när jag ÄNTLIGEN var på benen igen efter en knäoperation och kunde CYKLA till Trädgårdsföreningen där BAO uppträdde. Den kvällen var värd alla månader av smärta och väntan. 🙂

Som alltid är det lättare att börja fundera över vad jag inte vill att mitt liv ska handla om. Bantning hör absolut dit. Jag hör till dom som går upp 1 kg så fort jag hör hemglassbilen. När jag tänker på all den energi och all tid som jag har lagt på olika dieter och metoder i mitt liv blir jag gråtfärdig.

Jag vill inte heller att mitt liv ska handla om att jämföra sig med hur andra har det, eller att sträva efter status och anseende. Jag vill inte att mitt liv ska handla om vad andra tycker om mig.

Det mitt liv ska handla om ska vara något som jag klarar att göra med glädje varje dag, en uppgift jag längtar efter att utföra, en roll jag älskar att vara i. 

Just nu läser jag en bok av Stefan Einhorn som heter Vägar till visdom. Han har också skrivit den bästsäljande boken Konsten att vara snäll, och varit Sommarpratare i radion. Egentligen är han cancerprofessor på Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Hans tankar går kortfattat ut på att meningen med livet är att lära sig bli en god medmänniska.

Det vill jag att mitt liv ska handla om!  Jag nöjer mig med att vara en god medmänniska inom en rätt liten krets, till exempel min familj, mina närmaste och mina arbetskamrater. Eftersom jag egentligen är en ganska kantig och osocial typ är det ingen idé att jag försöker ha några större ambitioner.

Stefan Einhorn skrev i juni 2009 ett Manifest i Dagens Nyheter där han försöker sammanfatta vad det är att vara en god människa. Detta är huvudpunkterna, men gå gärna in och läs hans förklaringar också! 

1. Öppenhet. 2. Respekt. 3. Etik. 4. Allas lika värde och möjligheter. 5. Ödmjukhet. 6. Sanningssökande. 7. Gemensamt ansvar.  

Målvikt vet nog alla vad det är. Men målålder? Kan man ha det? Det var kul att läsa Fridas tolkning av frågan! Hon placerar sin målålder bara några år framåt, som en sorts morot, och sen flyttar hon fram den allteftersom och drömmer om roliga saker att se fram emot. Så kan man också se det! 🙂

För min egen del tolkar jag ordet målålder som hur gammal jag vill bli. Min mamma fyller 91 vilken dag som helst. Vill jag bli så gammal? Kan jag i så fall påverka den saken?

För ett tag sedan trodde jag att jag nog bara vill bli sådär 84 år. Att vara 91 verkar ganska ofta tråkigt, enformigt och ensamt om jag lyssnar på min mamma.

Men nu har jag tänkt om. Med alla sociala medier och ny teknik kan livet nog vara spännande hur länge som helst, om man får ha hjärncellerna i behåll. Som till exempel farmorgun i Norrtälje som vid 70+ vann Stora Bloggpriset i kategorin Politik & Samhälle (i konkurrens med bl a Gudrun Schyman!) .

Hur blir man då 91 år? Helt klart kan man inte missbruka sig själv som jag har gjort ända fram till i höstas. Det är rena turen att jag med min destruktiva livsstil bara drog på mig högt blodtryck, stressyndrom och övervikt, och inte en massa andra sjukdomar också som t ex hjärtfel, åderförkalkning eller diabetes.

Idag på min morgonpromenad på en snöig traktorväg i en granskog där den låga morgonsolen gjorde det svårt att se var jag skulle placera fötterna,  flög en färdig insikt plötsligt rakt in i huvudet. Jag längtar inte längre efter att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag var ju inte bra för mig. Det är mitt nya jag som har chansen att bli 91 år gammal. Mitt nya jag har gått ner 14 kg sen i september och ska ner 7 kg  och 10 cm i midjan till. Mitt nya jag gör helt nya saker som att måla tavlor, skriva noveller och lämna över ansvar till andra. Mitt nya jag har en ny syn på vad som är viktigt i livet. Det känns härligt.

Och OM jag ändå inte blir 91  år utan skulle drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller bilolycka innan dess, så är det ändå sant det som min pappa sa en gång: ”Det viktiga är inte att lägga år till sitt liv, utan att lägga liv i sina år.”