Vi vaknade före sju, en pråm skulle passera ”vår” sluss på väg uppåt, och vi måste vakta förtöjningarna. Sen ville slussvakten att vi skulle starta neråt direkt, fast det var en timme före normal slussöppning. Så vi startade hals över huvud utan varken frukost eller tandborstning.
Har man väl börjat slussa är det svårt att ta paus. Slussarna öppnas med automatik, så fort man går ur en sluss ser man de röda ljusen på nästa, och lagom när man kommer dit är ljuset grönt och slussporten öppen. Om man av någon anledning uteblir går hela systemet i baklås. Slussen stängs efter en kvart eller så och man kommer inte in igen utan får ringa efter hjälp. Inne i slussen styr man själv när portarna ska stängas och vattnet släppas ut så att man sjunker neråt. Ungefär tre meter i varje sluss.
När vi klarat av tretton slussar orkade vi inte mer utan mat. Så vi la till vid kanalkanten strax före sluss nr 20 och lagade brunch. Slussporten stängde men vi brydde oss inte.
Plötsligt dök det upp en liten Karlssonpåtaketfigur ur buskarna. Han höll två jättelika salladshuvuden och en tjock bukett persilja i händerna, och undrade om vi ville ha. Vi kanske ville ha rädisor också? En euro kostade alltsammans. Jag betalade förstås och han fortsatte att prata om alla grönsaker han kunde erbjuda. Morötter kanske? ”Följ med till min trädgård!” sa han till mig, och till Odd:” Var inte orolig, hon är i säkerhet.” Han presenterade sig som Michel. Just där vi förtöjt brukade han sälja grönsaker till kanalfarare. Men nu var säsongen slut och alla turister borta.
Bakom träden fanns hans odlingar, och där saknades inget. Han gav sig inte förrän jag tackade ja till det mesta. Betala kom inte på fråga. ”Men vi har inte plats i båten,” försökte jag. ”Je comprends, stackars er”, sa Michel medlidsamt. ”Båten är för liten.”
Nu ligger vi vid stadskajen i Rethel, proppmätta efter världens godaste soppa. Här kommer receptet:
En liter oxbuljong.
Drygt en liter hackade grönsaker: purjolök, kålrabbi, morötter, vitkål. Koka mjukt i buljongen. Tillsätt tre sorters korv, tex två små Boudin blanc (vit korv), en liten bit blodkorv, två franska örtkorvar (färska, inte rökta). Riv en stor potatis ber i soppan. När korvarna är genomkokta tillsätts en stor näve hackad persilja plus hackad gräslök.
Servera med en matsked créme fraiche i varje soppskål.
Vi kom iväg kl tio och puttrade två timmar genom sömnig, solig, lantlig djungel. Vi såg inte en människa, inte en båt på hela tiden, inte så mycket landsbygd heller eftersom kanalkanterna var så igenbuskade. Solen sken och grönskan doftade. Vi turades om att köra och slappa på fördäck. Klockan tolv kom vi fram till den helt öde lilla staden Le Chesne. Sista chansen att handla innan slusstrappan på 23 slussar som tar minst sju timmar. Men vi fick vackert vänta tills siestan var slut klockan tre och byns enda affär öppnade igen.
Det enda som var öppet var boulangeriet och en restaurang som faktiskt var nästan fullsatt av lokalbefolkning. Dagens trerätters lunch serverades. Det fanns två alternativ till huvudrätt, och det var helt omöjligt att förstå vad det var. Tripes frites? Servitrisen skakade på huvudet och sa att främlingar inte brukade gilla det. ”L’etrangers n’aime pas tripes frites”. Jag gick runt och kollade på folks tallrikar men blev inte klokare, fast alla försökte förklara. Ingen kunde engelska, det börjar man vänja sig vid.
Vi beställde tripes frites. Grisfötter med pommes frites. Men de andra rätterna var goda. När servitrisen frågade vad vi tyckte om klövarna svarade jag: Comme si, comme ca och kände mig väldigt nöjd.
När vi kom tillbaka till båten hade vi fått sällskap av svenska Albertina, en Albin 25 på långfärd med Christina och Örjan. Man måste alltså inte alls ha en särskilt stor båt för att uppleva Europas kanaler.
Nu slussar vi neråt. Kvart i sex blev det rött ljus i Eclus no 9. Vi ligger alldeles framme vid slussportarna med aktertampen fastsatt i en löjlig liten krok i grässvålen. Som att förtöja i en stoppnål. Fast vi står stadigt fast i leran. Här är landskapet kulligt, öppet och böljande, som jag föreställer mig alperna. Massor av vita kor överallt, i kanalen simmar skygga änder som inte alls fattar varför man kastar torrt bröd på dem.
Vår nya Cobb grill är fantastisk. Tänk att kunna grilla på akterdäck utan att det känns det minsta farligt. Och hela måltiden blir klar samtidigt. Runt glödkorgen lägger vi rotfrukter och grönsaker inpackade i folie. På plattan ovanför glödkorgen grillas korvar, biffar eller kyckling.
Det var lite darrigt att ge sig av efter två månaders uppehåll. I första slussen fick jag hjärnsläpp och körde bogpropellern åt fel håll. Vi gick rakt in i slussväggen med bra fart. Fendrar och fenderbräda tog värsta smällen men relingslisten av gummi hoppade ändå av. Den gick lätt att få på plats igen, som tur var. Efter detta blev jag plötsligt kolugn. Det kändes som att nu hade det värsta hänt, nu hade jag full kontroll.
Sen tuffade vi på uppför Meuse och kom, efter ytterligare några slussar, in på väldigt mycket smalare Canal des Ardennes. Här gick det inte att väja för flytande sargassoöar, och plötsligt började hela durken vibrera och motorn låta konstigt. Något hade fastnat i propellern. Men – eftersom Odd har monterat en ropecutter på propelleraxeln var det snabbt fixat. Friläge, kraftigt backslag och det som satt fast var mixat i småbitar. (Det är andra gången vi är tacksamma för ropecuttern. Första gången körde vi in i något lömskt snärjande utanför Marstrand.)
Det flyter väldigt mycket gräs, vass, rötter och grenar i kanalen, och inne i slussarna är det som en matta av vissna vegetabilier på ytan. Inne i en sluss före en tunnel genom berget, slutade bogpropellern att fungera. Något hade fastnat i den. Jag fick klara mig utan, hela vägen genom tunneln och fram till natthamnen två slussar längre bort.
Odd hade badförbud eftersom han skar sig illa i ett finger igår. Borde ha fått minst ett stygn, men han hade redan fått en överdos av fransk sjukvård. Alltså måste jag ge mig ner i vattnet för att rensa bort skräpet i bogpropellern. Det var riktigt skönt, inte alls så läbbigt som jag trott. Kanalvattnet här kanske inte är så smutsigt ändå? Det luktar inte illa, inte som i Holland.
Hamnkaptenskan Benedicte i Pont a Bar, där vi tankade diesel, tipsade oss om naturhamnen i La Cassini och det är verkligen en pastoral idyll vi har förtöjt i för natten. Här finns en liten kaj, så att vi kom (nästan) ända in till kanten. Hönsen strosar i kanalkanten, några tjudrade getter betar en bit bort i slussvaktarens trädgård och det är fullkomligt fridfullt, precis som i en reklambroschyr för kanalfärd. Sigge kan få springa lös och hoppar glatt fram och tillbaka mellan båten och land, håller sig på respektfullt avstånd från getterna.
Odd i första slussen efter Charleville-Mezieres
Här är vi!
Men matte, vad håller du på med?
Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.
Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.
Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.
Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?
Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?
Det värsta som kan hända på söndag är inte att jag blir underkänd i provet för Kustskepparintyg.
Det måste jag komma ihåg. Om jag inte klarar det nu, så är det bara att läsa på och försöka igen.
Sjömärken och fyrar och dag- och nattsignaler är inga problem. Inte heller avsnitten om väderlek, säkerhet och lagar och regler.
Det är navigeringen och räknandet på avdrift och deviation och missvisning som känns motigt. Jag har ju vant mig vid att köra på GPS:en och kommer förmodligen inte att räkna ut och rita så många kurser med blyertspennan i sjökortet i framtiden. Men det är klart att man måste kunna navigera utan GPS, kunna beräkna sin position om strömmen har gått och apparaterna sviker.
Fokus de senaste kvällarna har därför legat på att bli vän med besticken, som det heter. Transportör, kurslinjal, passare och penna/suddis. Lika självklart som jag trampar ur och växlar när jag kör bil, lika automatiskt måste jag kunna hantera de här attiraljerna på sjökortet och snabbt lägga ut en kurs eller bäring.
Nu står Ellem på land på varvet i Munkeby. Så pluttig hon verkar utan mast. 12,5 meter mätte vi upp den till. Min lust att gå genom Europas kanaler med masten liggande på däck är mycket måttlig.
Så här såg ju mitt ansikte efter grundstötningen i somras Kölen ser inte så rolig ut den heller. Det var en hård läxa. ( = Lita inte på djupkurvorna i trånga farleder.) Förutom den reparationen ska det hända mycket ombord i vinter: Nytt kylskåp, varmvattenberedare, utsug till toatanken, en massa elinstallationer, installation av AIS och trådlöst internet, konstruktion av soltak och badbrygga, dävert till gummibåten, montering av räddningsflotte.
Sist men inte minst ska hon äntligen få sitt nya namn – Ellem. Hon har fått behålla det tyska Bribert hela sommaren eftersom det varit för svårt att byta så länge hon legat i sjön.
Kustskepparexamen hade nog inte hjälpt mig. Gott omdöme får man genom erfarenheter. Och erfarenheter skaffar man sig genom dåligt omdöme. (Källa: Mae West eller möjligen Ocar Wilde)
Natten mellan den 14 – 15 september sov vi i Ellem för sista gången den här sommaren. Säsongen avslutades i värdig stil med havskräftor och vitt vin i sittbrunnen. Det var varmt och alldeles stilla vid bryggan i Svarteskär.
Under förmiddagen idag konstruerade vi klart biminin, bar iland det gamla kylskåpet samt tog hem alla dynor och allt annat som inte ska vara i båten under vintern. Efter lunch skulle vi köra till Volvo Penta Drevia i Lysekil för motoröversyn. Den går som en klocka, men vi vill ändå kolla spridare, kompression mm inför den långa resan nästa år. Vi tog vägen förbi Ellös för att göra vår plikt i kyrkovalet. Vädret var lugnt och fint även om mörka moln tornade upp sig, det blåste mellan 5 – 8 m/sek från sydväst och i gästhamnen nere i Ellös var det gott om plats och lä. Det var visserligen sagt 11 – 14 m/sek senare under eftermiddagen, men det verkade långt borta.
Så snart vi stuckit näsan utanför Fredagsholmen kom kulingen. Inom fem minuter hade sjön rest sig och vindmätaren gick upp i 18 m/sek i byarna. Vi hade inte sjöstuvat ordentligt och diverse prylar rasade omkring både nere i båten och i kiosken (dvs överbyggnaden där man sitter och kör och där även pentryt finns). Sjön kom snett bakifrån, inte det roligaste eftersom det blir svårt att styra och rullar väldigt. Men man sitter skyddad i kiosken, även om det gungar och är hårt väder så blir man varken våt eller genomblåst. Den värsta passagen förbi Islandsbergs kusliga klippor var snart passerad, i Gåsö ränna fick vi sjölä och sen blev det bara lite stökigt ett tag över Gullmarn innan vi kunde smita in i den skyddade viken i Lysekils södra hamn.
Hem kom vi med Carl Wilhelmsson till Östersidan där bilen väntade.
Nu är jag så trött att ögonlocken bara vill trilla ner och hjärnan knappt kan formulera en klar tanke.
I morgon ska jag börja skriva på en scen som jag har haft i bakhuvudet ända sedan igår, när jag läste Evert Taubes bok ”Jag kommer av ett brusand´hav”. Vilken fantastisk skönlitterär författare han var, också.
Så här ser den tänkta biminin (soltak) ut. Den ska naturligtvis inte sitta uppe samtidigt med kapellet, som för övrigt ska skrotas och ersättas med ett nytt. Akterut kommer även en dävert där gummibåten ska hänga och en badbrygga med infälld akterdragg.
Det började som en riktigt usel dag, med dåligt humör och gräl, det första på länge. Sen stack vi ut en tur med båten och allt blev så enkelt igen. Gennakern från Tyskland som legat i sin monstersäck hela sommaren och morrat åt oss fick för första gången känna på ljumma, västsvenska vindar. Den var lättseglad över all förväntan, inte alls svår varken att få upp eller ta in. Klart den får följa med på långresan.
Efter lunch övertalades svåger och svägerska att följa med på en sväng in till Kungsviken. Där ska Ellem ligga några dagar och mallas upp för att få ny bäddmadrass, ny golvmatta i doghouse och nytt kapell och bimini (soltält) för långresan mot Medelhavet. Vi konstaterade att detta kanske var sista chansen på flera år att segla med oss och Ellem i hemmavatten. Vi hoppas ändå på att få besök ombord fast på en kanal nånstans i Frankrike 🙂
Vem kan vara på dåligt humör med den här utsikten?
Efter Öppna varv ville vi hitta en fin naturhamn att förtöja i. Hittills har vi bara legat i gästhamnar med Ellem. Det är ren osäkerhet, eller feghet kanske, man kan liksom inte känna sig fram på samma sätt med ett djupgående på 1,60 och en vikt på 6 ton, som man kan med en mindre båt. Men det har varit ett av sommarens mål, att övernatta i en naturhamn. Vi hittade Vragevik på västra sidan av Gåsö. Efter en fickparkering som lade ytterligare några gram till självkänslan firade vi vår första naturhamn med bubbel och grillad lax.
I morse rodde vi tvärs över viken och badade, och hittade massor av japanska jätteostron som fick följa med hem och nu hänger i en sump i nordströmmarna.
Jag återkommer med recept på ugnsgratinerade japanska ostron efter festen om en vecka.
Ellem ligger som femte båt framifrån räknat.
Den 23 augusti 2014 reser vi med flyg och tåg till Marseille, där Ellem har legat och väntat på oss sedan midsommar. Sen mastar vi på och styr österut. Detta förutsätter förstås att allt går som vi har tänkt, och vi kommer iväg på vår kanalresa genom Europa i maj nästa år.
Idag har vi varit på Öppna varv i Ellös. Punkt för punkt betade vi av listan på det som måste undersökas och förberedas. Konditionstest och reservdelsförråd motorn – check. Varmvattenberedare – check. Badbrygga, akterdraggsvinsch, gummibåtsdävert, bimini – check. En skyddstransformator som ska hindra galvaniska strömmar när man kopplar landström måste vi tydligen ha, synd bara att den kostar 14 000:-.
Ett långt samtal och en ny rolig kontakt i Kryssarklubbens monter hann vi också med. Det visade sig att vi varit på samma 50-årskalas som deras Medelhavsguru, med båt i Turkiet, och att vi hade gemensamma bekanta.
Ellems stora vindrutor och sidofönster har jag varit lite ängslig över, får vi en riktigt hög brottsjö som slår sönder dem blir vi dränkta, vi kan ju inte stänga in oss nere i båten bakom vattentäta luckor som man kan på en renodlad segelbåt. Men på mässan fanns en utställare som var specialist på just fönster, och som visste allt om de som sitter i vår modell LM32. Han tittade på närbilder på Ellem och kunde lugna oss med att våra originalfönster måste vara utbytta mot nya, att dessa ser ut att vara likvärdiga med oceanklassade och att han tyckte vi tryggt kunde ”köra på”.
Nu ska vi ju inte ut på Atlanten, men eftersom jag lätt får återfall i forna tiders katastroftänkande kan jag mycket väl ligga vaken på nätterna och fantisera om jättevågor i Medelhavet som bryter in över vår lilla farkost.
Just nu läser vi allt vi kommer över om medelhavsseglatser, och blir hela tiden varse nya faror som hotar. Felaktigt placerade luftintag till dieseltanken kan till exempel få motorn att stanna. Undermåliga genomföringar (=hål i skrovet för toatanken, köksvasken i pentryt, handfatet i toan, självlänsarna) kan göra att båten plötsligt börjar ta in vatten. Felaktigt utformat avgasrör kan fylla motorn med vatten. Galvaniska strömmar kan äta upp propellern eller någon vital del av motorn på ett halvår. Ett enda papper av misstag i toastolen kan betyda en massiv toalettinfarkt. Osv osv.
Inget av det där ska få hända oss, om vi kan förhindra det.
Det kommer förstås att inträffa en massa andra missöden som ingen kan förutse. Det är sånt som gör att man utvecklas som människa.
Jag kan inte låta bli att undra: dom som seglar sådana här absurda lyxfällor, räknar dom med möjligheten att få stopp i toalettpumpen? Vågar dom meddela sina gäster ombord att det är dödsstraff på att kasta det använda dasspapperet i toan, utan att det måste läggas i den speciella hink med lock som står bredvid? Kan dom med att be sina gäster att vänta med att bajsa tills man lagt till i en gästhamn med toalett?
Seglingen leder till en massa nya, roliga kontakter.
Den här bloggen hittade jag idag, det är ett par i vår ålder (nåja, lite yngre) som är på väg till Medelhavet via kanalerna.
Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.
Till dess finns ett antal punkter att bocka av:
Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.
Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂
Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).