Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.

Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.

Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.

För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️

Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

Finns det något skämmigare än att ta sig själv på stort allvar? För stort allvar, är underförstått.

”Hon/han tar sig själv på så stort allvar”  är inte roligt att höra om det handlar om en själv. Det betyder att man anses vara ego, humorbefriad, distanslös, okritisk, självgod och omdömeslös.

Motsatsen är en person som är självironisk och anspråkslös. Det mest beundransvärda är att kunna uppträda som standup komiker och berätta om sitt misslyckade sexliv/föräldraskap/yrkesliv så att alla skrattar sig till magont. Då äger man, som alla under 50 säger.

Allvar är alltså fult. Eller åtminstone tillåtet att kritisera. Varför gör hon/han sig märkvärdig?

Eller beror det skamliga i att ta sig själv på allvar på att det kan vara farligt? Tänk om man avslöjar att man verkligen tror och vill någonting, och sen misslyckas…? Kan det finnas något värre än att åka ut i första omgången av Let´s Dance, om man har sagt att man tänker vinna?

Själv har jag ju som tur är gått in i den tredje åldern och vågar äntligen ta mitt liv, min kropp och mina drömmar på allra största allvar. Inte ber jag om ursäkt för det heller. Vill du håna, kritisera eller nedvärdera mig så varsågod. Det har jag glömt i nästa minut. Men det har inte du.

Svenska Dagbladet hade nyligen en väldigt bra och nyanserad artikel om hur far- och morföräldrarollen (vilket ord – kan jag få säga förföräldrar?) har förändrats. Till fördel för alla parter, inte minst barnbarnen. Förföräldrarna bor närmare sina barnbarn än förr, (jag hör till den minoritet på 15% som bor längre bort än 5 km från alla mina)
Allt fler barnbarn har alla fyra förföräldrarna i livet, friska och pigga och villiga att umgås.
Förföräldrarna har en bättre relation till sina barnbarn än vad man hade på den gamla auktoritära tiden då barnen var rädda för vuxna (det kallades respekt).
Visst är det fantastiskt att den nya tidens barnbarn ser på sina förföräldrar med helt andra ögon än vi gjorde. Och vise versa. Mer kärlek åt båda hållen.
Underbar läsning tyckte jag, en av dessa ovanliga positiva nyheter.
Tyvärr hade svenskan valt en ovanligt fånig rubrik om barnbarnen som ”livets huvudrätt”. Dessutom kunde författaren inte avhålla sig från att problematisera, naturligtvis. De stackars barnbarnen riskerar att bli bortskämda och bortklemade och förföräldrarna riskerar att bli utnyttjade. (Nu hårddrar jag det lite.)
Vad jag avskyr den där synen på barnbarnen som någonting man konsumerar. Äter upp, bildligt talat! Och jag tycker lika illa om diskussionen om vilken roll man nu ska spela, som mormor/farmor.
Kan man inte bara få fortsätta vara den man är? Ställa upp för sina barn när man kan och vill, precis som man alltid gjort? Krisar det så släpper man det man har för händer och inställer sig hos barnet, vare sig där finns barnbarn eller inte.
Det finns ingen perfekt roll som ger perfekta förföräldrar, och ingen perfekt barndom heller. Den bästa förföräldern för mina barnbarn är ändå Jag, sådan jag nu är.
Och jag tänker inte äta upp dem varken till huvudrätt eller efterrätt.
Här är länken till artikeln. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/barnbarn-har-blivit-livets-huvudratt_6785207.svd
Och här är en annan väldigt bra sida som jag ofta länkar till. www.lyckobloggen.se
Gå in där och läs artiklarna om Lycka och biologi, Lycka och livsvillkor osv. Då inser du att man behöver inte vara så förtvivlat rädd att älska sina barn och barnbarn på fel sätt. Du kan ändå inte påverka deras lycka särskilt mycket.

Nr 24/365+1 foton 2012. Tema: Möte (Minnesmärke i Las Palmas)
– Posted using BlogPress from my iPhone

Hur beskriver jag mitt liv om någon frågar? 

En person talade om för mig att han/hon inte längre läste min blogg, bland annat eftersom jag satte alldeles för höga och orealistiska mål.  Till exempel hade jag i våras skrivit en lista som var höjden av orealisiska förväntningar. Listan beskrev allt jag ville hinna med i sommar. 

”Livet är ju faktiskt mest en massa ärenden,” sa den här personen till mig. 

Först blev jag väldigt häpen och tyst. Det här var ju sanning för den här personen. Sen började jag fundera.  Är jag en sämre människa som inte tycker att livets huvudsakliga innehåll och mening är ärenden,  plikter, strävanden och måsten? Är det egoistiskt och omoraliskt att sträva efter personlig lycka och självförverkligande,  istället för att i första hand försöka leva upp till omgivningens förväntningar? 

Som så många gånger förr tar jag hjälp av LyckoBloggen, som drivs av några lyckoforskare vid Lunds Universitet, för att se om jag kan hitta svar.  

Jag hittar en recension av boken Lyckans verktyg , skriven av psykologiprofessor Sonja Lyubomirsky, en av världens ledande lyckoforskare. Boken är strikt baserad på forskning om vad som fungerar och vad som inte gör det, när det gäller vad du kan göra för att bli lyckligare. Den kostar 44:- i pocket på Adlibris! Jag har just klickat hem den. Kanske ska jag köpa en var till alla på jobbet? 

Här är en sammanfattning av de viktigaste knepen: 

Lyckostrategierna
1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp 

När jag tänker igenom den här listan blir det lätt att svara på frågan om det är fel att söka lyckan istället för att uppfylla livets plikter och ärenden? 

Nej. 

Mitt liv är ett äventyr, fullt av möjligheter till underbara upplevelser som jag vill hinna med.  Det gör mig inte till en sämre människa. 🙂 

Idag lyssnar jag på minnesgudstjänsten i radion för alla offren på Utøya, och får samma klump i halsen som den hemska dagen 22/7 när det hände. Samtidigt sitter jag framför datorn och bläddrar bland de glada bilderna jag tog igår på lilla A:s 8-årskalas. ”Ta vare på varandre” säger rösten i radion och mer finns inte att tillägga. Jag är så lycklig över min fina familj och tacksam över att alla är något sånär lyckliga och friska.

Plötsligt plingar det till i min Iphone. Jag sitter i ett arbetsmöte och känner mig först lite besvärad och generad för att jag inte kommit ihåg att stänga av mobilen. Men jag kan förstås inte låta bli att kika ändå. Meddelandet är från mamma A.

”Hej! Nu börjar jag titta lite, och le 🙂 Puss.”

Och så steg humöret några grader och mungiporna drar sig uppåt igen. Livet är härligt!

Jag har alltid opponerat mig mot krav, velat befria mig från måsten. Men häromdagen läste jag en artikel som fick mig att tänka till. Om det inte finns några krav, vad finns det då för mening? Om jag kan göra precis vad jag vill – vad vill jag då?

Det här är några av kraven som gör just mitt liv lyckligt och meningsfullt:

Jag ska gå till jobbet varje dag och göra mitt bästa där. Jag ska stänga av datorn innan O släcker lampan. Sigge vill gå på promenad ett par gånger om dagen. Julen ska firas här hos oss på Flatön. Alla vill ha äggost till midsommar. Barnen behöver barnvakt ibland. Det ska finnas hembakt surdegsbröd. Trädgården ska blomma och det ska finnas tomater i växthuset. Min kropp ska inte väga över 80 kg. Min telefon ska vara på ifall barnen ringer. Min gamla mamma behöver att jag hälsar på då och då. Jag ska hålla kontakt med mina syskon.

Det här är förresten en läsvärd artikel på Lyckobloggen: Nulycka och Långlycka av Görel Kristina Näslund.

En avkopplande och lycklig fredagskväll önskar jag just dig, vem du än är.

Lyckobloggen är en annorlunda och väldigt intressant blogg. Den administreras av en forskare vid Umeå Universitet, men inläggen skrivs av 13 olika personer; forskare och författare runt om i Sverige.

Det finns väldigt många spännande artiklar på Lyckobloggen. Vad sägs t ex om rubriken: ”Varför är kvinnor olyckligare än män?”

Ett annat väldigt läsvärt inlägg handlar om ”Planetens pris för vår lycka”.

Igår fanns det ett roligt och användbart inlägg som handlade om LyckoKompassen. Testa hur du tänker genom att svara på 11 enkla frågor! Men kom ihåg att klicka på ”Analys” för varje fråga du svarar på, det kommer inte något facit på slutet! 😉

Vad minns du av det som hände igår?