Svar på Farmorsfrågan 97.
Den här frågan är lurig. Vi är så vana att betygsätta allting utifrån en mall där högsta poäng betyder perfekt.
Hur många poäng ger jag mitt liv just nu?
Först tänkte jag såhär ungefär: Kanske 7 poäng av 10? Jag väger ju fortfarande flera kg för mycket och jag är verkligen inte återställd efter kraschen för nästan ett år sedan. Min hjärna fungerar inte som förut. Inte min kropp heller. Det finns sorger och problem bland mina närmaste. Det finns saker jag vill köpa men inte har råd med.
Sen tänkte jag igen. Om man inte tolkar frågan som att sätta betyg, utan som att värdera? Hur värderar jag mitt liv just nu?
Då måste det bli en 10-poängare. Jag har nog aldrig värderat tillvaron lika högt som nu. Det är värt hur mycket som helst att kunna hoppa iland från båten. Det är högsta lycka att simma naken i havet och plocka musslor under tången.
Det är värt miljoner att se lille L:s förvånade min när han ska klä på sig efter krabbfisket och upptäcker att hans sko är full av mogna björnbär.
Svar på Farmorsfrågan nr 95.
Frågan nr 95 löd alltså: Vad är det finaste någon har sagt till dig?
Meningen med mina frågor är ju att sätta igång positiva tankar, det finns inget svar som är rätt eller fel. Jag har inte tänkt ut några svar i förväg, frågan är alltid lika utmanande för mig som för dig. 🙂
Den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag funderade på frågan nr 95, var denna: lille L 3 år och jag gick hand i hand nere vid stranden. Jag sa till honom: ”Vet du, det här är det allra bästa jag vet, att hålla dig i handen och promenera med dig.” Och då svarade den lilla ungen:” Ja me, farmor.” <3
Den andra tanken handlade om Odd och hans glädje över min 60-årspresent till honom, som var Sigge. Han har sagt det så många gånger nu, så jag kan inte välja ut en exakt ordalydelse.
Men han säger att ingen har någonsin gjort honom så glad som jag. Och det är det finaste någon har sagt till mig.
Farmor svarar på fråga nr 81.
Första maj 2010, tidigt på morgonen, före 7 faktiskt. Jag ligger under en filt i soffan i uterummet. Ute sliter vinden i halvt utslagna björken på flaggberget. Det är grått, kallt och regn i luften. Jag vaknade alldeles för tidigt fast det var sovmorgon, fast det var fest igår, och smög mig upp ur sängen för att inte väcka Odd. Nu ligger jag här som en belåten katt på min favoritplats, och ska försöka svara på frågan: Vad behöver du för att vara lycklig?
Inte mycket som kan köpas för pengar, (även om det säkert underlättar att t ex ha ett uterum för en halv miljon att mysa i). Hälsa? Nja, jag minns lyckliga stunder även som sjuk. Frid i familjen? Det tar emot att erkänna, men lyckokänslan har trängt sig på mig ibland även när någon i familjen haft det svårt. Även när det inträffar sorg och katastrofer kan jag komma på mig själv med att en kort stund njuta och uppfyllas av den där varma, goda vågen.
Sanningen är att jag behöver väldigt lite för att hitta lyckokänslan. Det räcker med stillhet, eller i alla fall koncentration inåt, i kombination med en musikupplevelse, eller kanske bara ljudet av kluckande vågor, eller en doft, eller synen av någonting vackert i naturen.
Du kan träna upp din lyckoförmåga! Det är en gåva, att ha nära till lyckan. Det är genetiskt betingat, läste jag nyss i den väldigt läsvärda tidningen PS som vi har på jobbet. Vissa har det, andra inte. Så orättvist!
Men det stod faktiskt också att publicerade rapporter från senaste lyckoforskningen (bl a från Umeå Universitet!) visar att alla kan träna upp sin förmåga att känna lycka. På den spännande hemsidan Lyckoprojektet.com som drivs av dessa svenska forskare kan du dels testa din nuvarande lyckonivå, dels prova olika strategier för att träna upp din lycka!
Fredagsmys.
Ledig fredag med Tiny i stan, dvs Göteborg. Stora L längtar efter att gå till gymmet för första gången efter Tinys födelse för fem veckor sedan. Tiny bäddas nymatad och sovande ned i vagnen, och vi bestämmer att träffas om en timme. Stora A, som också har en ledig dag, följer med. Tillsammans baxar vi barnvagen genom snömodd och över isvallar, hela tiden ängsligt kikande upp mot taken efter hotande snöras och farliga istappar.
Vi tar oss till cafe Hängmattan i Majorna, det mysiga och väldigt barnvänliga vegetariska lunchfiket vid Musikens Hus. Så snart barnvagnen rullar över tröskeln vaknar förstås Tiny. Hon får sitta i knät medan vi äter. Hon har sin härliga varma och vackra overall från Lilla Mys på sig. Den köpte jag på nätet innan hon var född, den sys upp speciellt för varje kund och man får välja färg och applikationer själv.
Vilken lycka det är att se mina barns liv som småbarnsföräldrar. Jag förstår förstås att problem och sorger känns lika mycket som när jag själv hade småbarn, att ekonomi och relationer inte är enklare att hantera för mina barn än de var för mig. Men ändå, så mycket samhället har förändrats under dessa 30 år, till fördel för dem som har små barn.
Skidsöndag med tankar om livet och döden.
Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.
Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?
Inte för att något av mina barn varit nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?
Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.
Att ha barn på landet.
Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.
Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.
Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.
Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?
Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.
Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.
Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.
