Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?

I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.

Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.

Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.

Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.

Och nu blir det champagne.

Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.

Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.

Idag kunde alltså vara en sorglig dag.  Men!  Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?

Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.

Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.

Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.”  Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.

Nya tider, nya vanor, nya utsikter.

Här sitter jag och hulkar i slutet av en veckotidningsnovell.

Inget konstigt med det, om det inte vore för att jag har skrivit den själv.

Antingen är jag extremt lättrörd (högst troligt) eller så har jag skrivit en riktigt bra feelgood. Då ska man gråta på slutet.

Det var ju ett tag sen jag läste den, flera månader. Under tiden har jag bara jobbat med min roman, och den är väldigt långt från feelgood.

Faktum är att jag inte har trott mig om att kunna skriva i den genren. Min stil är … ledsnare. Lite åt Flatön noir.

Humor är därför en annan akilleshäl. Igår kväll läste jag upp ett, i mitt tycke, väldigt roligt stycke ur Åsa Larssons fantastiska ”Till offer åt Molok” för Odd.  Varje kväll lägger jag den boken ifrån mig, efter att ha gjort ytterligare några understrykningar, satt dit ytterligare några postitlappar, mumlande ett mantra för att kunna återta min normala form efter att ha förvandlats till en liten, våt fläck: ”Det finns bara en Åsa Larsson, det finns bara en Åsa Larsson…” Jag är nästan onormalt imponerad av henne. Skulle säkert kunna nedlåta mig till att stalka henne på Bokmässan. Tur att vi seglar på Donau då.

Stycket jag läste upp handlar om hur en av huvudpersonerna försöker övertala sina hundar att sova i hans säng, fast de är uppfostrade med att detta är förbjudet.

Jag tycker det är ett mästarprov i lite sarkastisk humor, de där raderna.

”Vad var det för kul med det?” sa Odd förvånat.

Men vem vet. Kan jag skriva såhär sentimentalt så kan jag kanske vara rolig också?

Idag hände en sån där osannolik sak som får en att tro att det finns en mening med allt.

Min roman innehåller bland annat en kärlekshistoria där vår nationalskald Evert Taube är inblandad. Jag har varit väldigt kluven till hur mycket man kan tillåta sig att fabulera omkring en verklig person, och inte vem som helst heller. Samtidigt har jag inte kunnat låta bli.

Evert Taube är soundtracket till hela min barndom, han var min pappas stora idol och vi sjöng hans visor, alla verserna, på vartenda sommarkalas i sjöboden i Fiskebäckskil. Pappa hade dessutom träffat Evert Taube på riktigt, till och med lånat ut pengar till honom, och som tack blivit omnämnd i en av hans böcker. Det var stort!

Hans namn nämns aldrig i min roman, men annars är det många detaljer som gör att man lätt identifierar honom. För att komma närmare Evert har jag läst allt jag kan hitta både av och om honom, och jag har med mig ett par av hans böcker hit till Las Palmas.

Jag bläddrade lite på måfå i ”Jag kommer av ett brusand’ hav – Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader”. Boken är full av mina understrykningar och gula postitlappar. Plötsligt såg jag några rader som jag tidigare missat helt. Evert beskriver bakgrunden och källan till Balladen om Blue Bird av Hull:

”… en dikt är ju en dikt, och att ändra en dikt till överensstämmelse med det inspirerande underlagets verklighet kommer inte i fråga. En dikt skall vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den liksom inte själv gå med på att vara.”

Tack Evert! Precis så kan man ju se på hur den konstnärliga friheten förhåller sig till den faktiska verkligheten, eller ”sanningen”. Du hjälpte mig att sätta ord på det. Dina rader på sidan 111 i ”Jag kommer av ett brusand’ hav” får bli inledningscitat i min bok.

Nu återstår ”bara” de två svåra scener som jag har sparat till sist.

De som kräver att jag sätter mig in i hur det är att vara en äldre, hatisk, manlig psykopat.

Just nu känner jag mig faktiskt lite inspirerad, eftersom det sitter en liten gubbe på strandpromenaden nedanför min balkong och spelar Strangers in the night på panflöjt, med förinspelat komp ur en medhavd anläggning. Sedan två timmar ungefär. Han kommer varje dag och stannar tre timmar.

Han kan den nästan. Kompet låter åtminstone inte falskt.

Ja, jag vet vad jag har skrivit tidigare om gatumusikanter och tiggare. Den här farbrorn hamnar mittemellan. Han har 5 -6 låtar inspelade i sin kompmaskin. Sankta Lucia bland andra. Och Let it be me. Han stampar takten hela tiden och ser ut att njuta av musiken.  Man kan bli psykotisk för mindre. Så egentligen borde jag väl vara tacksam mot honom som försätter mig i rätt stämning.

Nu har jag snart varit här halva tiden. Det syns i lägenheten. Eller lägenheten, det låter så pretentiöst. Ett rum med toa/dusch och kokvrå är vad det är. I stort sett utan förvaringsutrymmen eller avlastningsytor. Plus en enorm balkong mot havet (och blåsten).

Idag är andra dagen utan en solglimt. Det är mycket bra för effektiviteten och jag har kommit längre än planerat, kommer att hinna med mer än jag trodde. Till exempel skissa på en marknadsplan för min bok.

Äntligen känner jag mig också helt frisk och har kommit igång med morgonlufsandet, 8 km direkt från sängen kl 7.15 utan att känna efter. Så fort jag kommer ner på stranden är det underbart. Bara enstaka motionärer som joggar i vattenlinjen, en och annan med väldigt udda motionsprogram som jag förstår att man helst vill vara ifred när man utövar. Till exempel en man som skuggboxas, otroligt aggressivt. En kvinna som dansar balett stående på samma fläck där vågorna slickar hennes bara fötter,vänd ut mot havet. Väldigt graciöst och vackert. Många sitter eller står för sig själva på stranden och gör Quigong eller yoga, helt bortkopplade från omgivningen.

Jag avundas att de är så ogenerade. Själv skulle jag nog inte kunna koppla bort känslan av att vara iakttagen, även om förnuftet säger att de som tittar på mig glömmer bort mig så fort de har passerat. Jag måste ha hörlurar på mig för att avskärma mig, fast det inte är någon musik i dem. Det är ingen idé, eftersom vågorna brusar så högt.

Idag har jag också gjort klart fotokalendrarna som ska bli julklappar till barnbarnen. Att ta med laptopen hit var ett lyckokast. Inte bara för att jag kan jobba i Scrivener. Dessutom kan jag sitta här och hantera det mesta av årets bildbank och beställa fotoklappar över nätet.

Nej, jag ska inte upprepa det där om att Internet är … ja ni vet.

Här kommer två ocensurerade bilder av min skrivarlya just nu. Bara köket fattas, men det är så litet så det fastnar knappt på bild.

När Odd kommer om två veckor ska jag ta bort min resväska från hans säng.

Den understa bilden tog jag i morse på min morgonrunda. Det är obeskrivligt vackert när de första solstrålarna når bergstopparna och de högsta husen. Klockan är ungefär 7.30, det är +18 – 20C  och man möter bara renhållningsarbetare och motionärer. Den vackra byggnaden till höger är konserthuset. Playan sträcker sig hela vägen dit, liksom den bilfria strandpromenaden. Jag bor ungefär i mitten av bilden.

Skrönor, erotiska berättelser, deckare, chicklit. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka ge mig på någon av dessa litterära stilar.

Efter att ha läst igenom novellsamlingen Umeå Novellpris 2013 kan jag lägga till ytterligare ämnen som jag aldrig kommer att behärska: eländes elände, smärta, vansinne, sorg och fasa.

Jag ville skicka in en novell till tävlingen och tänkte förbereda mig genom att läsa de vinnande novellerna från förra året.

Det gick inte. Jag kom inte igenom dem. Vinnaren läste jag färdigt, men de fyra andra mäktade jag helt enkelt inte med mer än delvis. Så svart, så svårt, så förtvivlat.

Detta är inte litteratur jag har lust att läsa, inte heller något jag har lust eller förmåga att skriva.  Motiveringen till det vinnande bidraget, som handlar om hur det är att vara tonåring och ha en självmordsbenägen mamma med bipolär sjukdom, lyder: ”För konststycket att med sina ord få oss att ana rymdens stora ensamhet såväl som människans. Läsaren får tillträde till ett mänskligt universum och erbjuds möjligheten att öva sig i medkännandets svåra konst.”

Varför känner jag mig mindrevärdig som inte kan njuta av detta? Inte fin nog. Inte litterär nog. Inte tillräckligt intellektuell. Som om jag snikit mig in i vinprovarklubben fast jag mest av allt älskar cocacola.  Det är så dumt. Jag borde veta bättre. Selma Lagerlöf. Tove Jansson. Åsa Larsson. De skulle nog aldrig heller kunna vinna Umeå novellpris.

Nu ska jag fortsätta skriva på min roman som jag fortfarande faktiskt älskar att skriva på. Igår fick boken en ny titel, och jag tränade på att beskriva innehållet så kort som det bara är möjligt. Det blev två meningar:

”Xxxxxxx” är en spänningsroman om hur svek och lögner kan påverka livet i flera generationer och få tillvaron att kantra från andra sidan graven. ”Xxxxxx” är också en roman om vikten av att ösa sin farkost för att kunna flyta fritt och segla dit man själv vill.

”Det ska va gött å leva…”

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)