Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.
Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.
Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.
Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).
Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.
Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!
Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.
I morse väcktes vi av mullrande åska och slagregn. Skulle det gå att ta sig vidare till Regensburg? Tyska väderprognosen lovade regn hela dagen, mer eller mindre ihållande. Hela veckan likadant förresten. Lika negativ som hamnkaptenen, enligt honom var allting omöjligt. Segelbåtar passade inte på Donau, vi skulle få svårt att hitta hamnar, vi skulle gå på grund osv osv.
Vid lunch drog regnet bort, vi tankade diesel (åh så skönt att slippa se nålen inne på det röda) och gav oss av. Efter två slussar och fyra timmar var vi i Marina Regensburg, där S/Y Tara, S/Y Naima och Christina redan låg sedan en dag. Besättningarna var inne i stan, vi skulle komma efter och träffas på en restaurang.
Marina Regensburg är ett litet och nedgånget ställe utan någon som bryr sig. Vi har el via en förlängningssladd som dragits ut från det fallfärdiga klubbhuset där hamnkaptenen sitter och spelar poker. Han hade knappt tid att ta emot hamnavgiften, Odd fick lägga pengarna på spelbordet. Någon annan visade hur man låser upp grinden till området genom att sticka in handen genom en springa på utsidan.
Vi vågade inte fråga efter dusch och toalett. Än mindre wifi.
Regensburg ligger ett par kilometer bort och är en vacker och urgammal stad som inte förstördes under kriget, här fanns inga industrier att bomba. Ikväll åt vi middag i ett hus som var byggt på medeltiden, det svindlar när man försöker förstå hur många generationer som stirrat upp i samma takbjälkar som jag. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så att man blir på humör att gå på upptäcksfärd och ta lite fina bilder.
Nu har vi kanske träffat Christiane, Hubert, Michael och Gina för sista gången. De drar vidare för att hinna till Grekland. Vi har två natthamnar kvar på Donau innan Schlögen i Österrike, där vi hoppas kunna parkera Ellem över sommaren.
Parkerad för gott.
En kort bit efter sista slussen i Kelheim rinner Main-Donaukanal ut i Donau. Jag drog ner gasen till fem knop – hur mycket skulle strömmen lägga till? Det såg inte så farligt ut på vattnet. Lite virvlar och strömstråk men inga vågor med vita gäss, som i Koblenz när vi lämnade Mosel och gick ut på Rhen. Färgen på vattnet växlade från olivgrönt till gråblått, en osynlig hand grep tag i båten och hastigheten ökade till åtta knop. Yippee!
Marina Saal är jättestor men har en infart som ett nålsöga. Trots den blygsamma strömmen var det nödvändigt att först gå förbi och sedan vända upp motströms och ta sig in genom öppningen medelst sidledes förflyttning. Det är högst välgörande för självförtroendet att klara av en sådan manöver utan rädsla eller problem. Så mycket jag har lärt mig under den här resan!
Imorgon går vi vidare till Regensburg där vi ska uträtta några ärenden (skaffa donautillstånd och boka flygresa hem) samt äta middag med våra nyfunna vänner, besättningarna på Naima och Tara. De fortsätter med målet att hinna till Grekland i höst, så vi ses kanske inte mer.
Vi hoppar alltså över sightseeing i Kelheim, fastän det lär vara en väldigt vacker ringmursstad. Ingenting kan ändå överträffa Bamberg och förresten orkar vi inte. Däremot tänker vi stanna en dag extra i Regensburg och se oss omkring.
Sista sträckan på Main-Donaukanal, efter högplatån, var väldigt speciell. Inte bara att det var så vackert. Gökarna gol. Fiskar hoppade i vattenytan. Familjer badade. Det luktade gott också. Barrskog. Nyslaget hö. Sommar. Slott vaktade på bergstopparna. Örnar cirklade över oss.
Igår firade vi högsta slussen. Idag Donau. Nästa ursäkt för bubbel blir Svarta Havet.
Bild bakåt. Kanalen till höger, Donau till vänster, men där är inte farbart, för grunt. Härifrån är det 2410 km till Svarta Havet.
Inloppet till Marina Saal. Vi hann precis innan åskvädret brakade loss.
Ikväll skulle vi egentligen varit någon helt annanstans. Men slussen Harrbach hängde upp sig och försenade oss tre timmar. Lyckligtvis låg vi och väntade utanför själva slussen, vi hörde vad som hänt genom konversationen i radion mellan den instängda pråmen och slussoperatören. När det fungerade igen var klockan sex, dagens färdplan överspelad och det var högst oklart hur vi skulle hitta någon natthamn.
Det är nämligen jättesvårt att stanna längs Main. Alla bryggor och stadskajer som finns är avspärrade och Verboten och avsedda för hotellfartyg och turbåtar. Vanliga båtturister är tydligen inte tillräckligt lönsamma. Därför är man hänvisad till privata båtklubbar utanför städerna som hyr ut gästplatser. Men de flesta sådana klubbhamnar är för grunda för oss, fast Ellems köl bara är 1,50 djup. Jag är tvungen att lägga upp dagsrutterna efter var det finns en tillräckligt djup gästhamn, och sedan ringer vi dit på morgonen och talar om att vi kommer.
Vad gör man om man inte hinner fram innan det blir mörkt? Första alternativet är att förtöja på baksidan av piren som för det mesta finns före slussen. Om det är tillräckligt djupt där. Andra möjligheten är att försöka hitta någonstans att ankra. Inte lätt här där Main är ganska smal. Det finns inga lugna vikar, bara en smal remsa kvar mellan farleden och den steniga strandkanten. Nattpråmarna vräker sig fram som godståg på vattenvägen och river upp enorma svall.
Men under över alla under, mitt i Karlstadt fanns en pytteliten flytbrygga avsedd för gästbåtar. Den var ledig, och den räckte precis till oss.
”Tänk så många såna här sagostäder vi bara susar förbi”, sa Odd när vi gick kvällspromenad genom Karlstadt, Bayerns Visby. Vi hade förtöjt precis utanför ringmuren, innanför den trängdes korsvirkeshusen och mumlade fortfarande uteserveringar och bierstuben. Folk hälsade guten abend när vi möttes. På höjden ovanför staden svävade den fasadbelysta borgruinen Karlsburg. Vi avslutade dagen på en bierstube. Sigge fick självklart ligga under bordet. Han var inte den ende med fyra ben i lokalen. Här i Tyskland är vi hundvänner, sa hovmästaren.
Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.
Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.
WolfRose 135 meter! Hurra!
Slussning med tid över att fota.
Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.
Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?
Slussarna Freudenberg och Faulbach överraskade oss med snabbt vatteninsläpp och höga vågor inne i slusskammaren. Så har det aldrig varit förut när vi slussat utan sällskap. Aldrig trodde jag att vi skulle längta efter en stor pråm i slussen. I den första höll det på att bli kritiskt på slutet när Odd måste upp på kajen för att flytta den ena linan till pollaren som stod flera meter in. På grund av vågorna och båtens rörelser tog det för lång tid för honom att komma upp på stegen, vi gled ut från slussväggen och jag fick rusa till undsättning med kroken. Jag vet inte hur vi löste det, men på något sätt gick det. Att det åskade och ösregnade gjorde inte det hela lättare.
I nästa sluss gjorde Odd fast en tamp mellan mittknapen och stegen innan han gjorde den sista uppflyttningen av linorna till pollaren på kajen. Det gick bättre, men var fortfarande nervöst. Nere i slusskammaren steg vattnet så fort att han inte vågade lägga fast i mittknapen ens temporärt.
Jag tappade helt lusten på fortsatta slussningar i sjögång och ösregn, kände mig så hjälplös där jag stod i sittbrunnen med slusslinorna tre varv runt vinscharna och ingen riktig kontroll på båten. Hur folk orkar/vågar stå och hålla i en lina som bara är lagd genom en knap, det övergår mitt förstånd.
Vi ändrade dagens ruttplan och gick in i Wertheim istället. Där skulle vara tillräckligt djupt för oss, men vi körde fast långt innan vi var inne i den lilla klubbhamnen. Det gick inte att vända heller, jag fick backa ut och uppleva den konstiga känslan att gå på grund baklänges. Till slut kom vi loss ur gyttjan, det slutade regna och dagens fjärde sluss dök upp. Ingen medslussande pråm som kunde dämpa sjögången i den stora slusskammaren fanns i sikte. Det kändes inte kul alls.
Med min mjukaste röst försökte jag beveka slussoperatören över radion och kuttrade: ”Alles klar! Können Sie bitte der kammer langsam abfyllen?” Slussarna är fjärropererade så han kunde inte se att det var en argsint tant som pratade. Det kom ett vänligt svar, och kanske, kanske gungade och slängde Ellem något mindre vildsint den här gången. Vi provade en ny detalj, att strunta i den sista uppflyttningen av linorna till pollaren uppe på kajen, så att Odd slapp lämna båten. Tamparna fick sitta kvar på den översta pollaren i slussväggen tills allt var lugnt, de försvann alltså under vattenytan. Odd säkrade med en tredje lina mellan mittknapen och stegen. Det funkade bra.
Nu ligger vi på Wassersportverein Wertheim-Bettingens enda gästplats för större båtar och pustar ut. (Vi ringde och reserverade platsen i morse.) Allting är genomvått, det började ösregna igen lagom tills vi skulle förtöja och då blev det bråttom att få till två linor i aktern eftersom en pråm närmade sig. Inga regnkläder hanns med. På med värmen och upp med kapellet och vips förvandlas Ellem till ett torkskåp.
Tre veckor kvar. Hur långt kommer vi? Snart måste vi ha hittat ett ställe där vi kan lämna Ellem till augusti. Våra nya vänner i ”Tara” och ”Naima” siktar på att vara i Grekland i augusti. Själva sparar vi Donau till i höst, vi siktar på Turkiet i oktober. Vi ska försöka hitta sommarhamn någonstans mellan Nürnberg och Kelheim.
Det ska bli spännande att följa ”Naimas” Donaufärd i Michaels blogg www.naima-Berlin.de . Deras djupgående är hela 1,85. De behöver alltså högt vatten i Donau. Det är jag glad att inte vi gör. Just nu är det rött ljus för flera sträckor på Donau, tydligen har det regnat massor i Österrike. Under hösten brukar vattensituationen i Donau övergå till det motsatta, det kan blir för grunt på vissa ställen. Men å andra sidan inte så strömt.
Idag har vi trängts med två jättepråmar, en motorkryssare, en styrpulpet och en liten motorbåt i fyra slussar efter varann. Slussen är 300 meter lång och pråmarna 130 meter var. Det som blir över får vi andra dela på. Strikt turordning gäller.
Ellem låg sist i karavanen och fick sämsta platsen varje gång. Allra längst bak, sista raden pollare i slussväggen. Utan stege att hugga tag i och utan någon pollare högst upp på kajen. I sista slussen blev vi tvungna att gå förbi alla fritidsbåtarna och lägga oss helt i häcken på pråmen. Annars hade vi inte fått plats alls.
Vi har ändrat slussrutinerna så att Odd står i sittbrunnen och sköter tamparna som löper runt skotvinscharna medan jag står vid mittknapen och flyttar linorna uppåt på pollarna i slussväggen. Vi har flytväst på oss i slussen, jag har handskar.
När vattnet stigit så högt att tamparna lossnade från översta pollaren i slussväggen bytte vi snabbt plats, Odd hoppade iland med nya linor, band fast förtampen i en lyktstolpe och stannade på kajen med aktertampen i händerna, jag flyttade ner i båten och startade motorn. När pråmarna drog igång sina propellrar för att köra ut blev det ett sådant sug framåt i slussbassängen att jag måste stötta med motorn och backa, man orkar inte hålla emot med ett rep.
Slussoperatörerna på Main är de otrevligaste hittills. De pratar fort och otydligt, och när Odd vänligt säger att han inte förstår, och ber dem tala lite långsammare, får han bara ett fräsande till svar. ”Kan vi alltså gå in i slussen efter Ilona?” ”Ja, som jag redan har talat om för er tre gånger så kan ni det!”
Men själva slussandet går lugnt och säkert till, och uppåtstigande sker med bara ca fyra meter i taget. Idag känner vi oss riktigt övermodiga, vi har klarat av fyra knepiga slussningar som krävde snabba improvisationer och allting gick jättebra.
Nu har vi kommit in i Bavaria, eller Bayern, och ligger i Miltenberg, i en marina som är helt OK men urtrist. En massa motorbåtar som bullrade och bråkade fram till middagstid, och därefter ett marinaliv som vi inte har upplevt förut. Det känns som en camping, med små kabinbåtar istället för tält och en TV som lyser i varje.
Kanske berodde det på vår stadiga förankring i lerbotten att vi sov ända till halv tio i morse. Det var ingen bra start på dagen, särskilt som det inte fanns någonting att äta till frukost. Vi tror fortfarande att det är som i Frankrike, alltid nära till en affär. Men här ligger man i båtklubbar och marinor utanför städerna, och man får gå långt för att handla.
Halv två kom vi äntligen iväg, och då var planen att gå 37 sjömil och fem slussar innan kvällen. Vi räknade med att vara framme vid sjutiden. I första slussen hade vi sällskap med två tyska segelbåtar, de första vi kommit i kontakt med på hela den här etappen. ”Vart ska ni?” ropade jag till dem. ”Schwartzes Mer!” svarade de. ”Vi också!”
Därefter fortsatte vi i karavan. (Det är en fördel att vara flera fritidsbåtar i flock när man närmar sig de här stora slussarna, då minskar risken att man får vänta länge.) Plötsligt gjorde den ena tyska båten helt om och gick upp vid sidan om oss. Det visade sig att de ville lämna en lapp med sina kontaktuppgifter. De hade försökt anropa oss på VHF kanal 10, som är flodtrafikens motsvarighet till kanal 16 på havet, men det visste inte vi, vi lyssnade bara på slussens radiokanal.
De skulle tillbringa pingstafton i Aschaffenburg, och ju närmare vi kom desto tydligare kände vi att det ville vi också, fast det inte ens var hälften så långt som vi hade planerat. Vi längtade efter nytt umgänge och reseskvaller.
Enligt guideboken behöver man minst två dagar för att hinna med de viktigaste sevärdheterna i Aschaffenburg. Vi tog pliktskyldigt en snabb promenad upp till Schloss Johannisburg från 1600-talet, satt en stund på en mysig servering i den gamla stadsdelen och lagade sedan middag i båten. Resten av kvällen tillbringades i sittbrunnen på ”Naima”, en Granada 35 som ägs av Regina och Michael från Berlin. Tillsammans med goda vännerna Christiane och Hubert i en Moody 34 och ännu en kompis i motorbåt är de på väg till Medelhavet via Donau. Michael bloggar om resan på www.naima-Berlin.de
Det finns inte mycket som överträffar den goda känslan när man träffar nya människor man kan vara sig själv med.
Världens vänligaste båtklubb?
Vackert och innehållsrikt slott som vi inte kommer att studera närmare.
Virkad lyktstolpe i gamla stan.
Våra nya vänner vid stadskajen.
Idag har jag laddat. Cyklat en mil och handlat vin, läst, sovit, tänkt på nästa bok, promenerat, ätit jordgubbar. Lyssnat på musik. Låtit timmarna gå. Det händer spännande saker i hjärnan när man gör ingenting.
Granne med gästhamnen.
”Självplockningen har startat” stod det på en skylt i jordgubbsståndet. Lika goda som svenska.
Wiesbaden Yacht Club tog oss i sin vackra, vänliga och trygga famn. Här samsas flera roddklubbar, småbåtsklubbar och segelklubbar i en stor, skyddad vik i Schierstein, en förstad till storstaden Wiesbaden. Det känns som en korsning mellan Långedrag och Lysekil. Vackra gamla hus, smala prång, gott om vanliga affärer, vanliga människor och vanliga skolbarn. Samtidigt en oas dit folk söker sig för att koppla av, motionera, träffas. Hela strandremsan längs Rhen ända till nästa stad är naturreservat, förvildat och djungelaktigt och ändå tyskt välordnat, genomkorsat av gångstigar och cykelvägar.
Hafenmeister med fru och hund bor på övervåningen i klubbhuset som håller på att renoveras. Därför fungerar varken dusch eller tvättmaskin, men vi fick nyckel till roddklubbens fina omklädningsrum och fru hafenmeister har idag tvättat vår stortvätt i sin egen maskin.
Rosor och vallmo blommar, göken gal fortfarande och fåglarna har ungar. Scenen växlar snabbt. Igår var vi slitna och uppjagade. Idag är det sommar och bekymmersfritt. Nu har jag ensamtid ett tag, Odd har flugit till Köpenhamn för ett musselmöte. Imorgon ska jag cykla iväg några kilometer nerför Rhen till en vingård som hamnvärdens fru har rekommenderat.
Ellem ligger vid Gästbryggan som andra båt efter den gula. Vi betalar 20 Euro per dag inkl allt.