Kusadasi är sista hamnen i Turkiet för oss för den här gången. Härifrån är det bara drygt tre timmars segling till Samos i Grekland där båten ska ligga kvar över sommaren. Det ser ut som om vi blir inblåsta här till fredag. På morgnarna är det oftast vindstilla, sen ökar vinden långsamt under dagen för att pipa i ordentligt efter tre, och då blir det rejäl sjögång utanför Kusadasi. Eftersom myndigheterna som ska klarera ut oss från Turkiet inte blir färdiga förrän klockan tolv, vill vi välja en lugn dag.

Alla fördomar om stora, snobbiga och opersonliga marinor har kommit på skam här. Setur marina Kusadasi är femstjärnig på alla sätt, men kostar ändå bara 340kr natten. Personalen är vänlig utan att fjäska, båtgrannarna hälsar glatt så snart jag visar mig och det tyska paret bredvid oss har en omfattande krukodling basilika på pontonen. Här ligger alla sorters båtar, stora och små, från många olika nationer. Några svenska har vi sett, ett par lite slitna Hallberg Rassy. Ryska, engelska, finska och tyska flaggor vajar bland alla bekvämlighetsflaggade turkiska båtar. Mer än varannan turkisk båt är registrerad i Wilmington, Delaware, av skatteskäl.

Idag gjorde vi en tidsresa igen, till Ephesos, Turkiets mest välbevarade antika stad ett par mil härifrån. Tvåhundratusen människor bodde här vid tiden för Kristi födelse. Tack vare att vi lyckades välja rätt tre gånger blev det en utflykt jag aldrig glömmer. 1. Vi tog inte taxi, utan åkte ordinarie minibuss. Alltså hade vi ingen väntande taxiförare att ta hänsyn till. 2. Vi valde hörlurar istället för personlig guide. Ingen styrde våra steg eller vår tidtabell. 3. Vi köpte den dyraste boken om Ephesos. Den hjälper mig nu att smälta dagen och tolka alla bilderna i min kamera.

Det går inte att berätta om Ephesos så att du förstår vilken upplevelse det var. Det är för stort, för överväldigande. Har du möjlighet, res hit. Ephesos är ett av besöksmålen i de subventionerade rundresor med buss som Turkiet erbjuder till löjligt låga priser under för- och eftersäsong. Jag har fått reklam med erbjudande många gånger och känner flera som har rest och kommit hem mycket nöjda. Två veckors rundresa i Turkiet med femstjärniga hotell, svenskspråkiga guider och all inclusive för runt tvåtusen kronor. Försöker de muta sig in i EU?

Vi är motvalls och ligger med fören in som vanligt. Mer privat och lättare att gå iland.

Lägg märke till hörlurarna! 

Inte mycket folk. Men alla fotade varann och sig själva. 

Teatern rymde en publik på tjugofemtusen. 25000!

Biblioteket…

Ett helt bostadskvarter var inbyggt, man gick runt på gångar med glasgolv och kunde se arkeologerna i arbete. Bra information på skyltar överallt. Andlöst imponerande, vi var helt tysta när vi kom ut, det enda ord man kommer på är: fantastiskt! och det blir tjatigt i längden.

Nej lilla kissen, att jag skrivit en bok där en katt har en viktig roll gör mig inte till kattälskare…

Torsdag kväll. Vi har kommit till Teos marina efter en dag när flera medelhavsdrömmar uppfyllts. Nu ligger vi för ankar utanför själva marinan. Sparar några hundra kronor på att inte gå in där förrän i morgon. Fredagsbönen studsar mellan de omgivande höga kullarna, överröstar för en stund hundskallen från land och knattrandet från ljuddämparlösa fiskebåtar på väg in. På andra sidan en av höjderna finns ruinerna av den antika staden Teos, med Akropolis, Dionysos tempel och teatern. Vi ska promenera dit imorgon.
I förrgår hamnade vi inknödda mellan två lokala bobåtar i den lilla hålan Dalyanköy, utan akterförtöjning men stadigt fastbundna i den ena båten. Farbrorn som bodde i den hade vinkat in oss när han såg vårt vankelmodiga irrande och sökande efter en plats. Fören kom inte ända in till kajen och jag vågade inte använda motorn i rädsla för det spindelnät av linor som löpte ner i vattnet. Men nästan in kom vi, med hjälp av flera vänliga händer. Egentligen skulle vi åt helt andra hållet än Dalianköy men tröttnade på motvinden och vände tillbaka en bit istället. Har ju inte bråttom. Det blev både en fin segeldag och en god middag på fiskrestaurangen vars kaj vi låg vid. Under kvällspromenaden upptäckte vi en ny, inhägnad och trist marina längre in i viken. Vilken tur att vi inte sett den när vi kom in.
Igår fortsatte vi till en naturhamn som Stefan i Bulgarien tipsade om. Nergis Limani. Skyddad för alla vindar och med kristallklart, turkosfärgat vatten. Vi sänkte ankaret på åtta meter och kunde se precis var det låg.
I morse snorklade Odd in mot stranden och hittade en skatt på ett par meters djup, en samling antika, mer eller mindre  hela amforor. Bilderna sparar jag till den privata fotoboken, det är strängt förbjudet att flytta fornfynd från havsbotten fick jag veta av facebookvänner i Medelhavet. Alltså återbördades det vackra kärlet till exakt samma plats där det legat.
På eftermiddagen gick vi mot Sigacik i lagom vind, Odds dröm om att få hissa gennakern i Medelhavet gick äntligen i uppfyllelse.
Min dröm om stora fiskar infriades också. Inte på kroken visserligen, men det gjorde inget. En svärdfisk på minst en meter, plus svärd, gjorde tre ystra krumsprång högt över ytan alldeles bredvid båten. Så vackert!

Tur att det fanns hjärterum.

Äntligen!

Fem knop i sex sekundmeter. Inte illa.

Den absolut snofsigaste marinan hittills. Vi bestämde att gå in här när den sydliga motvinden friskade i och det kändes för jobbigt att stångas mot vågorna i tre timmar till. En riktig designermarina där allt är toppklass, arkitektritat och dyrt. 450kr dygnet för Ellem.
Den här sortens snobbcentrum undviker vi om vi kan. I receptionen blir man kallad Madam respektive Sir i varje mening, allting fungerar perfekt, det finns hårtorkar i duscharna. Men ingen hälsar när man möts på pontonerna. De flesta verkar vara anställda som städar och putsar på båtarna, på var och varannan hänger en skylt som talar om att ett visst företag har hand om total service. Ungefär som på gravarna hemma: Sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Noll socialt utbyte alltså.
Men här finns ett vackert, högt beläget slott med flera spännande museer. Nu vet jag en massa om den ryska kejsarinnan Katarina den stora som startade krig mot Turkiet på 1700-talet. Det var en häftig kvinna med bl a omättlig sexuell aptit, googla gärna på henne! Jag har väl fördomar, men hade inte väntat mig så detaljerade redogörelser för en kvinnas alla älskare i ett turkiskt museum.
Jag hittade också – äntligen! – en fiskebutik där någon verkligen engagerade sig i mitt kastspöproblem. Nu ska här fiskas, nu har jag rätt grejer! Påminner om en vanlig hederlig ränndörj. Den eländiga trasselmaskinen till haspelrulle tar jag hem och donerar till experten i familjen.

Ordet Pascha fick sin förklaring. Storvisir och krigshjälte på 1700-talet med tamt lejon.

Om man skulle slå till på en Maserati?

Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.

Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.

Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.

Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.

En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.

Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…

Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.

Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?

Rutten går mellan Lesbos och turkiska fastlandet. På kartan skyddar stora, höga Lesbos för västlig vind och förresten skulle det bara blåsa åtta sekundmeter. Vi såg fram emot en härlig segling, hämtade nya sjökortet i Ayvaliks marina, fyllde diesel och gav oss iväg.

Till en början stämde allt, Ellem gjorde sex knop i brant slör för västlig vind och Lesbos gav sjölä, det gick vita gäss men vågorna var inte särskilt höga. Sen dog vinden plötsligt helt ut och vi fick starta motorn.

Halvvägs till vårt mål kom vinden tillbaka men nu från sydsydväst och med nästan dubbel styrka, stadiga femton sekundmeter. Det betydde att vinden smet förbi Lesbos sydspets, vi mötte vågor som byggts upp över öppet hav. Ingen kris, men obekvämt och en utmaning, allt måste fungera och hålla. Vilket det gjorde. I stort sett. Vi hade alldeles för mycket segel, men det gick inte att reva storen. Odd orkade inte ta hem revet för hand och revlinan var för kort för att lägga på vinschen.

Lösningen fick bli att rulla in focken istället, och släppa på storen. Att gå upp i vind och ta ner storen var inget alternativ i den höga sjön. En lattficka blåste sönder, ingen större skada skedd, går att laga. Ett fockskot blåste ut i sjön, ändan borde varit fastknuten på winschen. Som tur var fanns där i alla fall en knut längst ut som fastnade i blocket, Odd kunde få tag i linan från sittbrunnen med hjälp av båtshaken. Att gå på toa och kissa… nej, jag besparar dig den beskrivningen kära bloggläsare.

Den skyddade ankarviken Bademli Limani visade sig vara skyddad för alla vindar utom just sydliga. Vi gick missmodigt fram och tillbaka i viken mellan fastlandet och den lilla ön, letade efter lä och lagom djup. Antingen var det för grunt eller för blåsigt. Till slut fick vi bara bestämma oss för den minst dåliga platsen och lägga ut så mycket kätting vi vågade, med tanke på att vinden kunde vrida under natten och vi inte ville vakna på grund.

Natten blev orolig, Garmins ankarvakt pep och väckte oss när vinden fick båten att snurra runt. Bra att det funkar får man tänka.
I morse vaknade vi av en fiskare som tog upp hundratals meter nät alldeles nära oss. Hur vi kunnat missa att lägga ankaret i hans nät är en gåta.

Strax före Lesbos tog sjökortet över Svarta Havet i vår garminplotter oväntat slut. Jag hade felaktigt trott att det täckte även Medelhavet. Det blev lite panik, att enbart förlita sig på Navionicsappen i Ipaden kändes inte tryggt. Vi har alltid både Garmin och Navionics igång, och jag lägger upp rutterna i båda. I Ayvaliks marina fanns lyckligtvis den mest välsorterade tillbehörsaffär vi sett sedan Hjertmans i Stenungsund. De hade allt, även Garmins sjökort. Det måste dock beställas, leverans på tisdag, idag alltså.

Men idag ligger vi inblåsta i Alibey, en tvillingstad till Ayvalik tvärs över bukten. Det blåser tio sekundmeter sydligt rakt in i hamnen, att gå härifrån är inte aktuellt. Vi kom hit i morse när den tilltagande vinden fick oss att lämna nattens ankarvik.

Det blev lite för bråttom, vi låg för nära land efter nattens vindkantring. Det hastiga ankarlyftet ledde till att den alltför långa sladden till dosan som styr ankarspelet åkte in tillsammans med kättingen i winschen som tvärdog. Ankaret fick hissas upp för hand medan vi körde därifrån. Tur att det hände där och då. En olycksrisk upptäcktes och kunde elimineras. Nu har Odd lagat sladden och ändrat i rutinerna så att det inte kan hända igen.

Vad vi gör hela dagarna? Igår var det underbart väder i ankarviken, vi simmade runt båten och tvättade vattenlinjen, jag provade min våtdräkt för första gången, Odd monterade ett fotsteg ovanför badbryggan, jag tvättade och pumpade upp gummibåten, kort sagt vi pysslade var och en med sitt. Idag har han gått en långpromenad medan jag läst och skrivit.

Vad äter vi? För det mesta lagar vi mat ombord. Det finns bra råvaror att köpa överallt. Idag åt vi en turkisk lammgryta från i förrgår. Långkokad ombord (premiär för nyförvärvet Wonderbag!) med nymald lammfärs, färska kikärter och massor av grönsaker. Det blev bara så mycket… räcker till lunch imorgon också. Frukost fem dagar i veckan är fruktgröt. Som vanlig gröt men med dinkelflingor, hackade aprikoser och tärnat äpple i också. Till lunch tar vi vad vi hittar i kylskåpet, yoghurt och mackor oftast. Vilken yoghurt det finns här. Och kärnmjölk! Fika och frukt tar vi när vi blir sugna. Måndag och torsdag fastar vi. Vi är inne på tredje året med 5/2 nu, det går av sig själv. Odd håller sig på det viset smärt, jag håller mig något överviktig eftersom jag småäter mer än han. Turkish delight till exempel, gud så gott.

Ayvalik är känt för sina olivprodukter. Man får provsmaka.

Lödkolven, snart båtens viktigaste verktyg.

Dagens middag. Lammfärsgryta, bulgur, skärbönor, sallad. Riven fetaost, nybakat bröd och lokal olivolja som tillbehör.

Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

Goa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.

Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

Turkisk MammaMia restaurang

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

”Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.” Klen tröst enligt mig. Musslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.