Segelfrossa.

Sommarens crescendo är Womens Match Race i Lysekil. Årets upplaga blev ingen besvikelse, även om dramatiken i seglingarna inte var lika hög som förra året. Camilla Ulrikkeholm tog sin femte raka seger, hon var helt enkelt bäst.

Efter en heldag i strålande sol och tio sekundmeter rakt in i Kyrkvik ser jag ut som en halv vattenmelon i ansiktet. Vem tänker på solskydd den 8 augusti?

Där jag stod i blåsten högst upp på Släggö och följde finalmatchen kände jag plötsligt hur mycket jag älskar Lysekil. Fast jag aldrig har bott här. Det är för Fiskebäckskil mitt hjärta borde svälla, min barndoms paradis, min ungdoms ankarfäste.

Men Fiskebäckskil är som ett gammalt ex. Gradvis lär man sig se nyktert, i takt med att känslorna svalnar och såren läker. En gång betydde det där stället allt, nu är det för mig bara en kuliss med en spännande historia. Städat, pyntat och tillrättalagt. Finast på vintern, när sommargästerna har åkt hem, husen är tomma och de dödas röster viskar ostörda i gränder och mellan sjöbodar.

Lysekil däremot är påtagligt levande, vänligt, stökigt och vanligt. Nu på sommaren myllrar det av turister, men det finns ändå tillräckligt många bofasta för att man säkert ska stöta på några man känner som vill byta några ord. Bokhandlaren eller f d kommunalrådet eller en gammal konfirmationskamrat. När jag går iland från Kalleville (passagerarbåten Carl Wilhelmsson som går mellan Lysekil och Skaftö) känner jag mig hemma. Det är märkligt. Är det här jag ska bo när jag blir gammal?